Det har blivit en vana att vilja sova åtminstone tio timmar per natt. Ofta blir det bara runt sex, då jag har tider att passa, men ändå stannar uppe. På helger sover jag ibland en bra bit över tolv timmar.
Min mor brukar även behandla mig som vaken när jag på morgonen ligger kvar i sovande och emellan drömmarna halvvaken. Och så vill hon att jag ska svara på frågor och så. Och jag svarar utan att gå ur mitt halvt drömmande tillstånd. Det är en slags styrkeprenetering ut till den yttre världen för att mina tänkta ord ska bli utvändigt talade ord. Det är inte så kul att göra denna prenetering.
Jag har under min barndom ganska mycket varit uppe och vandrat på natten och gjort lite av varje. Mina minne från dessa eskapader är ibland mycket vaga. Många gånger minns jag det inte alls.
Men det verkar som om min mors handlande bidragit till att jag mer än förut pratar i sömnen, för nu får jag höra att jag brukar gapa högt vid femtiden på morgonen.
Jag har länge följt Fångarna på fortet. Jag har även alltid blundat för spindlarna och gått därifrån. Men en dag så tänkte jag att jag lika väl kunde titta på. Det var inte så farligt då, men detta var troligen orsaken till att jag natten efteråt skulle få dessa drömmar om spindlar.
I sömnen eller i något halvvaket tillstånd fick jag se på en stor svart spindel komma hissandes ner från taket mot min säng. Resultatet blev att jag ropa högt och sprang ur sängen, på riktigt, fast ändå kvarvarande i drömtillstånd.
Precis utanför dörren kom ännu en spindel nedhissandes från taket och jag ropade nej och samtidigt så väckte mamma mig gradvis genom att ropa mitt namn upprepade gånger.
Vid någon tidpunkt slog det över från sömn till vakenhet, fast jag var fortfarande väldigt djupt. Så jag stod där stilla ett bra tag och försökte ta reda på vad som hänt.
På vägen tillbaka till sängen kom ännu en svart spindel från taket och på väg ner. Då tänkte jag att det nog bara är någon slags drömrest, så jag bestämde mig helt enkelt för att den skulle försvinna, och det gjorde den.
Det intressanta för mej var iaf att jag fick uppleva något som inte fanns, och det har jag inte, vad jag vet, gjort förut. Då var det lite mer som en slags skugga i ögonvrån som jag tolkade som en spindel. Jag kan inte säga att jag stod och studerade den. Men jag fick ju iaf upplevelsen av att se den.
Den gången jag såg dörrhandtaget röra sig var inte av sådan art. Där satt jag och tittade på dörren och hade en koncentrerad blick rakt på den. I samband med rörelsen kände jag en slags dov känsla som gick genom magen, bland annat. Där vet jag inte, men det verkade vara lite mera som ett fysiskt fenomen. Men helt klart var att jag både trodde, förväntade och önskade mig att dörren öppnades, eftersom jag hade ställt in mig för det och sa kom in. (Det var alltså den gången jag tolkade pappas bank på vinden som en knackning på min dörr.)