normal
BRÄNSLE TILL DEN MÄNSKLIGA FACKLAN
Bland de tidiga patologerna uppstod teorin att kroppen under vissa omständigheter kan alstra gaser som förbränns då de utsätts för en viss mängd syre. Den framstående forskaren Karl von Reichenbach skrev om förruttnelsedunsten från människolik. Men von Liebig kunde inte finna några spår av en sådan gas hos friska, sjuka eller ens ruttnande döda kroppar. I boken Forensic Medicine and Toxicology (1914) av Dixon Mann och W.A Brand berättas om en man som avled två timmar efter intagningen på sjukhuset i London år 1885. Följande dag befanns liket uppsvullet, hela huden utspänd och gasfylld, medan inga spår av förruttnelse syntes. När huden punkterades, strömmade gas ut och brann med en låga som kolvätegas. Inte mindre än ett dussin lågor brann samtidigt. Om mannen hade dött hemma vid öppna spisen, skulle ännu ett fall av spontan självförbränning inträffat och förbryllat forskarna. Men sådana slags gaser i kroppsvävnaderna skulle ha varit dödligt giftiga och den drabbade skulle ha varit svårt sjuk eller död. I allmänhet finns inga sådana symptom, utan offren har setts vara vid liv strax före förbränningen. Teorin förklarar inte heller varför kläderna förblivit oskadda på det förkolnade liket. Ett alternativ till sjukdomsteorin är organiska eller mekaniska funktionsstörningar i kroppen. Ivan Sanderson och före honom Vincent Gaddis har spekulerat om ansamling i musklevävnaderna av fosfagener, särskilt vitamin B10, som är livsviktig för normal energitillförsel.
En artikel i Applied Trophology (dec 1957) innehöll denna relevanta information: Fosfagen är en förening som i likhet med nitroglycerin bildas endotermiskt. Hos vissa personer som för ett stillasittande liv alstras den otvivelaktigt i så hög grad att kroppen blir eldfängd och under vissa omständigheter kan självantändas och brinna som vått krut.
normal
Mänsklig självförbränning
Det förekommer åtskilliga berättelser om mänsklig självförbränning. Med detta menas att en levande människas kropp börjar brinna utan någon yttre orsak. Detta sägs vara en märklig eld som förtär kött och blod - normalt de mest svårförbrännerliga av alla material - och lämnar offrets kläder och den närmaste omgivningen så gott som orörda.
I romanen Bleak House (1852-1853) skildrade Charles Dickens hur en försupen gammal lumphandlare dör av självförbränning. Den här bilden visar hur resterna av den förbrunne mannen återfinns Av den debatt som följde då romanen kommit ut framgår att Dickens var övertygad om att mänsklig självförbränning förekom i verkligheten.
I en bok av Brad Steiger och Joan Writenour berättas om ett holländskt fall av mänsklig självförbränning den 7 april 1938:
En ung man som identifierades som William Ten Bruik brändes bortom igenkänlighet kl 15.14 i Nijmegan, Holland, sittande i sin Volkswagen. Själva bilen bar inga tecken på eld. Bensintanken hade inte fattat eld. Stoppningen i sätena hade inte ens blivit smutsig.
En god anledning att vara misstänksam mot denna berättelse är att det inte fanns några folkvagnar i Holland år 1938. Det var inte förrän under andra halvåret 1938 som några prototypexemplar av Volkswagen-bilen tillverkades. De gick inte att köpa. Det var först efter andra världskriget som den första folkvagnen rullade in i Holland.
Nu skulle det ju ha kunnat vara sp att berättelsen i övrigt var sann, och att det bara var bilmärket som var fel. Men ingen som helst dokumentation har presenterats som gör det troligt att händelsen alls har ägt rum.
Det finns inte heller något annat belagt fall av mänsklig självförbränning. Hela föreställningen om mänsklig självförbränning är en myt som har sitt ursprung i överambitiös nykterhetspropaganda under 1600- och 1700-talen. Det påstods att människor som drack mycket sprit skulle få sin kropp så indränkt av alkohol, som ju är brännbar, att de till slut kunde brinna upp av sig själva.
På 1780-talet klargjorde den franske kemisten Lavoisier hur förbränning går till och vilken syrets roll är. Genom dessa kemiska landvinningar stod det klart att föreställningen om mänsklig självförbränning var mycket osannolik. Eftersom det inte heller fanns några ordentligt dokumenterade fall skulle man kanske ha förväntat sig att hela idén snabbt skulle falla i glömska. Men så blev inte fallet, utan myten lever vidare än i dag.
