Neuropsykologin utvecklades när begreppet hjärnhypotesen blev ett faktum.
Termen neuropsykologi användes redan 1949 (som undertitel till en bok av Hebb) i samband med forskning runt behaviorismens ursprung.
Nu startade ett nytt intresse för de kognitiva processerna, och forskningen tog sina första steg under 1950- och 60-talen.
Ramar fastställdes av fr.a. Kolb, Whishaw och Lezak under 80-talet.
Det finns två inriktningar:
Klinisk neuropsykoklogi som forskar runt effekterna av hjärnans sjukdomar eller skador och de effekter dessa får för uppmärksamhet, minne och språk.
Kognitiv neuropsykologi som studerar hur de psykologiska processerna sviktar - dvs. psykologisk dysfunktion kopplad till hjärnan.
Hjärnhypotesen är tanken att hjärnan är centrum för kontroll av beteendet och den har funnits sedan minst 5000 år, tidigast i Mellanöstern, där historiska uppteckningar gjordes.
Till en början trodde man då att hjärtat var centrum för mentala processer, inklusive tänkandet. Detta styrktes senare också av Aristoteles som trodde att hjärnan fanns till för att kyla ner det blod som gick till hjärtat!
Platon och Hippokrates närmade sig vad vi idag vet och Galenos (år 100) fann i studier som kirurg hos gladiatorerna i Rom att hjärnskador gav effekter på beteendet.
Först under medeltiden i Europa förnyades intresset för hjärnan.
Descartes var en av dem - idag vet vi att hans teorier var felaktiga.
Först i slutet av 1800-talet med Broca och Wernicke började begreppet om hjärnans funktion att klarna.
Det som många fortfarande tror, att vi bara använder en liten del av hjärnan kunde man senare också fastslå som helt felaktigt.