Abraham Maslow var vetenskapsman men också mystiker. Det var den mystiska sidan av honom som kom in i bilden när han talade om maximalupplevelser eller toppupplevelser (peak experiences).
En mystiker är en människa som i sig själv har funnit sanningen, förstått sitt eget väsen. Maslow menade att mystikerns upplevelse och maximalupplevelsen är samma sak, och han ansåg att den är alla religioners gemensamma kärna.
En maximalupplevelse innebär ett slags extas med jagets överskridande som en väsentlig del. Känslan att vara ett med hela människosläktet är en viktig jagöverskridande upplevelse. En maximalupplevelse, med vidgat medvetande och glädje, kan komma i religiösa eller filosofiska sammanhang, i skapande eller vid anblicken av ett konstverk, ute i naturen eller i kärleken till en partner. Den är en upplevelse av vem man egentligen är i sitt väsens botten, en känsla av att vara hel, inte kluven, helt och fullt sig själv, och den är på samma gång en känsla av meningsfull identifiering med andra eller med världen.
Maximalupplevelser är inte ovanliga. De förekommer framför allt hos psykiskt friska människor. Maslow fann att de som ofta har sådana upplevelser är mer ansvarsfulla än andra och har större fysisk och psykisk energi för positivt arbete i världen.
Karakteristiskt för maximalupplevelser är enligt Maslow att universum upplevs som en helhet - och detta är ingen idé uteslutande, inte bara en intellektuell upplevelse, utan ett slags erfarenhet, ett skådande, en direkt upplevelse av verkligheten. Och den kan få en avgörande betydelse för en människas syn på livet.
I den humanistiska psykologin ser man maximalupplevelsen inte bara som en höjdpunkt, utan faktiskt också som nödvändig för att man skall kunna bli en mogen personlighet.
Maslow menade också att vissa människor, som har en dogmatisk, materialistisk eller mekanistisk världsbild, inte kan ha maximalupplevelser, eftersom de inte vågar släppa fram dem. De törs inte gå över gränserna.