Isjättarna tillhörde en mörk och våldsam ras och var missbildade, skränande monster. Gamle Ymers son, framfödd när hans båda fötter förenades, var en glaciärliknande varelse med sex huvuden som hette Trudgelmer eller Stordånaren och hans son var känd som Bergelmer eller Klippdånaren. När de och deras far och farfar Ymer-Aurgelmer träffades till rådslag var oljudet förfärligt och Oden, Vile och Ve, Burs söner, förargade över måttan.
Oden och hans båda bröder grälade med den gamle jätten Ymer och efter en väldig strid dödade de honom. När han föll, hackad i bitar, flöt så mycket blod ut ur hans kropp att hela hans släkt av jättar drunknade med undantag av den yngste, Bergelmer, och dennes hustru. Bergelmer sam genom vågorna av blod och drog med sig sin hustru i håret, tills han lyckades kravla sig upp på en jättekvarn, där de låg utsträckta på kvarnstenen och kippade efter andan. På så sätt kunde isjättarnas och rimtursarnas släkte fortleva.
Oden, Vile och Ve släpade Ymers lik, ur vilket alltjämt stora mängder blod strömmade, in i Ginnungagaps mitt. Det fanns så många sår i Ymers kropp, att blodet som flöt ut bildade havet. Alla oceaner, sjöar, floder, vattenfall, dammar och strömmar kom från Ymers blod.
Burs söner började arbeta med Ymers kropp. De bultade, knådade, hackade och skar i den väldiga kroppen, slet och drog hans kött hit och dit, som om den hade varit lera, tills de så småningom var nöjda. När de avslutat första delen av sitt kusliga verk hade de skapat jordens grundval, böljande kullar, slätter, stora flodfåror, tomma sjöar och den torrlagda havsbotten. I alla dessa håligheter hällde de så Ymers blod, så att jorden låg helt omflutet av havet i vilket alla floder rann ut. De hackade sönder och splittrade hans ben och formade av dem berg och klippor. De förfärdigade alla klipphällar och steniga kuster av hans tår, tänder av återstående bitar av hans splittrade ben. De använde Ymers hår till träd och buskar. Ur myllan av hans kött framsprack av sig självt dvärgarnas ras som om det varit maskar. Burs sönder hade nu skapat jorden och stränderna och havet, men ännu fanns ingen himmel. Därför lyfte Oden, Vile och Ve tillsammans upp Ymers väldiga skalle, så att den bildade en kupol över jorden. Nu måste de hitta på ett sätt att hålla den på plats.
Lyckligtvis (ty utan himmel skulle jorden ha varit en mörk, olycklig plats att leva på) fanns det en lösning: de kunde använda sig av dvärgarna. Oden, Vile och Ve befallde myndigt fyra av dem att i evighet stå i världsalltets fyra hörn och hålla himlen uppe. De kallade dem Norr, Söder, Öster och Väster. Lite senare skapade Oden vinden genom att placera en jätte (en av Bergelmers söner) i skepnad av en rön vid jordens slut, där han i evighet skulle flaxa med sina vingar. Sedan kastade Burs sönder in Ymers hjärna i vinddraget och skapade därigenom molnen.
Himlakupolen var nu fast säkrad, men den var alltjämt mörk och hotande. När Burs sönder nu var befriande från uppgiften att hålla himlen uppe, fångade de upp de glödande kol och de gnistor som utspyddes från Muspellheim och placerade dem mitt i den gapande klyftan, så att de gav ljus åt både himlen och jord. De bestämde alla dessa stjärnors lägen: några fästes orörliga i himlen, några skulle röra sig fram och tillbaka i vissa fastställda mönster. På så sätt markerades årens gång, men ännu fanns inte sol eller måne och dagen var inte skild från natten.
Oden, Vile och Ve skänkte nu i sin välvilja ett stort landsområde i ytterkanten av havet till jättanra, där de skulle kunna bosätta sig. Landet kallades Jotunheim eller Jättehem. Till sist tog de unga gudarna Ymers ögonbryn och byggde därav en cirkelrund befästning av klippliknande vallar kring jorden. De kallade denna fästning Midgård.
Hög, Jämnhög och Tredje satte sig tillrätta på sina troner för att se vilken verkan deras berättelse hade gjort på Ganglere, som kung Gylfe fortfarande kallade sig. Gylfe var mycket häpen över alla de upplysningar, som han hittills hade fått, men liksom alla var han nyfiken på att få veta varifrån den första mannen och kvinnan, han förfäder, hade kommit. Hög sa:
Du måste ha tålamod. Det finns alltjämt detaljer om själva världsskapelsen, som vi måste berätta om. Vill du inte veta, hur dagen skildes från natten och hur solen och månen skapades? Eller vad som verkligen sammanbinder universum? Du måste komma ihåg, att även om man och kvinna kan tyckas viktiga just för dig, så är de i evigheten i sanning mycket små.