Eva Seeberg är från Norge, men har bott mer än halva sitt liv i Sverige, sedan 1968 i Sigtuna.
Hon är född 1931 i Oslo. 1949 debuterade hon med en samling prosadikter, Undring. Tre år senare skrev hon romanen Det är hos mig han har varit, ett vredesutbrott över vad hon som ung journalist såg omkring sig av kvinnoförakt och sjaskighet i det som skulle föreställa kärlek, äktenskap och trohet.
Romanen filmades i Sverige och under några år skrev
Eva Seeberg manuskript till en rad svenska och norska filmer. 1972 utkom Hon är inte borta, en roman som i likhet med alla hennes senare kan karakteriseras som en sinnlig roman om det översinnliga. Den handlar om Anna och Johannes - gifta på varsitt håll - som inser att de i varandra mött sin människa på Jorden.
1973 utkom Ja om en kvinnlig psykoanalytiker som i Keopspyramiden vid Kairo möter en man som kan ge henne svar på gåtorna i hennes egen personlighet, trots att hon aldrig har träffat honom förut, åtminstone inte i det här livet.
Central i Eva Seebergs författarskap är romanen Tre dagar in i döden, 1981, som av kritikerna betecknades som en roman som aldrig skrivits förut. Den följer en kvinna från det ögonblick hon dör utanför sin sommarstuga på Öland och tills hon lärt sig att fungera utan kroppen som redskap. Utgiven vid en tidpunkt då den politiska trenden hade gjort det närmast förbjudet att tala om själen och döden, visade den vägen mot en ny öppenhet för metafysiska frågor.
1985 utkom romanen Åter om en mor som förlorat sin son, men fortfarande försöker nå honom med sin kärlek, 1986 Jag kan inte se dig om förhållandet mellan en seende blind och en blind seende.
Miraklernas tid, 1989 handlar om en barnslös kvinna som reser till Tibet. Där återser hon den son hon i sitt förra liv dog ifrån då han var sju är. Under den tid hon varit död och sedan levt sitt nya liv har han blivit en åldrande munk - ändå känner de igen varandra.
I Resankan börja, 1990, upplever en grupp skandinavier på sällskapsresa i Mexico följderna av en världsomspännande miljökatastrof som tvingar huvudpersonen, en ung kvinna, till tillvarons yttersta gräns.
Eva Seebergs senaste roman Kysser månen röd, 1993, skildrar hur en äldre kvinna i mötet med en mycket yngre man lär sig att inse att kroppen inte är något hon är utan något hon har, ett instrument hon har fått för att spela sig själv på det. Den dag hon börjar göra det betyder det inte längre så mycket vad den väger, eller hur många rynkor den har.
I Våra kommande liv, 1991, och Här och Nu och Evigheten, 1995, har Eva Seeberg avstått från romanformen och ger istället en saklig framställning av sin syn på livet och döden och på vad tanken på tidigare och kommande liv kan betyda för vår nuvarande tillvaro.