Gilles de Retz
Gilles de Retz (1404-1440) har kallats för den förste berömde seriemördaren.
Han antas ha tagit livet av bortåt 200 unga flickor och pojkar.
Men han liv började på ett helt annat sätt.
Den unge adelsmannen kämpade med Frankrikes nationalhelgon Jeanne d´Arc vid slaget om Orleans, och blev också en av Jeannes närmaste vänner. Så småningom blev Jeanne d´Arc anklagad för kätteri och häxeri, och avrättades.
Gilles de Retz å sin sida hade betydligt större tur. Han belönades för sina bedrifter på slagfältet genom att utses till nationalmarskalk. Han var då 24 år gammal.
Den stilige, unge hjälten var länge en populär figur i det franska vimlet och kändislivet. Kanske alla komplimanger gick honom åt huvudet, ty han fick plötsligt för sig att producera en pjäs om erövringen av Orléans.
Jeanne d´Arcs insats tonades ner och de Retz spelade på teaterscenen sig själv i en handling som upphöjde honom till helgonrollen. Pjäsen blev ett makalöst fiasko, och de Retz drog sig förnedrad tillbaka från offentligheten.
Greve de Retz började nu flytta runt mycket. Han hade 24 gods på olika ställen i Frankrike. Få människor kunde ana vad som pågick bakom palatsens blänkande fasader. Någonting hade nämligen slagit allvarligt slint i skallen på de Retz. Han hävdade livet ut att han var en troende kristen, men i sin tillbakadragna tillvaro hade han börjat intressera sig för svartkonst. Svartkonsten tog en allt större del av hans liv.
Han tog hjälp av Frankrikes mest ökända djävulsdyrkare för att genomföra sina komplicerade riter. Snart tvingade de Retz sjuka nyfikenhet honom att även prova på människooffer. Unga, oskuldsfulla flickor eller pojkar ansågs allmänt vara lämpligast.
Under dessa makabra mord upptäckte de Retz att själva dödandet gav honom en större upplevelse än de dramatiska riterna. Det rinnande blodet och offrens klagoskri gjorde honom oerhört upphetsad. Han blev lika beroende av att mörda, som en drogberoende av knark.
Liksom alla andra adelsmän på den här tiden åtnjöt de Retz ett stort förtroende från myndigheterna. Han kunde göra i stort sett vad han ville i hemlighet. Det tycktes inte vara svårt att få tag på barn för att stilla hans blodtörst. Ungar som försvann från fattigkvarteren frågade ingen efter. På varje gods hade de Retz förtrogna tjänare, som bara ägnade sig åt att lura med sig barn.
Men så småningom började rykten snurra runt enstöringen de Retz. Till slut blev skvallret så högljutt att kyrkans män, som tidigare beskyddat de Retz, såg sig tvungna att göra en undersökning. Jean, biskop av Nantes utsågs att söka reda på sanningen om nationalmarskalken. Han var en hårdför man, och lät ingen misstänkt slippa undan förrän de talat ut om vad de visste.
Snart hade biskopen ur de Retz tjänare fått fram den ena fasansfulla historien efter den andra.
Det stod klart för kyrkan att deras skyddsling var ett ondskefullt monster som gömt sig under sin titel.
Den 13 september 1440 greps de Retz och anklagades för barnamord och svartkonst.
Rättegången var ingen invecklad historia. De Retz erkände allt, och även flera nya otäckheter som undgått biskopen av Nantes. Han menade dock att han fortfarande var en god kristen, och att han tvingats till morden av någon ond kraft. Törsten efter ungt blod hade blivit en sorts sjukdom.
Den 28 oktober 1440 blev Gilles de Retz avrättad genom halshuggning. Han hade nu blivit samma sorts sagoaktiga skräckfigur som Dracula blev på sin tid.
Historier om de Retz som vampyr och häxmästare berättades som vandringssägner. Han har också stått modell för en riktigt otäck figur i Gåsmors sagor; Riddar Blåskägg. Den här figuren har visserligen ihjäl vackra damer istället för barn, men likheterna är annars många.