God Morgon.
Klockan är alldeles för tidigt en lördagsförmiddag när jag skriver det här.
Jag brukar normalt inte komma ihåg mina drömmar och de jag kommer ihåg brukar inte vara särskilt mycket att prata om. Den här morgonen har jag dock haft en t.o.m. för mig konstig dröm. Dessutom fick jag en liten inblick i drömmekanismer.
Drömmen är helt klart inspirerad av TV5 Nordics serie Pluton B i Vietnam om amerikanska soldater under och efter Vietnam-kriget, men det är mer än 2 veckor sedan jag såg den senast. I drömmen är jag specialist Percell, en av figurerna i serien, men samtidigt mig själv som tittar på TVn. Jag känner inte igen några av de andra i drömmen från TV-serien.
Det är en vanlig, vacker morgon i vårt inhägnade läger. Folk sysslar med vapen- och persedel-vård. Några lokala vietnameser håller på med diverse aktiviteter i och utanför lägret. Jag sitter och försöker prata med en vacker liten vietnamesisk pojke i 5-6-års ålderm. Plötsligt hörs vinandet av granater som slår ner i och omkring lägret. Det är rökgranater som lägger ett tjockt röktäcke över och runt lägret. Alla sliter åt sig sina vapen och går i ställning. Själv får jag en plats i flanken av det som ska visa sig bli huvudanfallsriktningen.
Scenen är som hämtad ur första världskriget. Genom röken kommer Viet-Cong-soldater marscherande i utspridd ordning. Vi öppnar eld, men verkar sikta dåligt för de når fram till våra linjer. En man i 40-års-åldern kommer marscherande mot mig och den lille pojken ropar på vietnamesiska: Farbror (släktvarianten). Jag vill inte döda en släkting framför den lille pojkens ögon utan när mannen anfaller med bajonetten på geväret sätter jag en kula i axeln pOElig honom. Han raglar förbi mig och faller och jag tror han är ur spel. Jag fortsätter skjuta mot de övriga anfallande. Då hör jag den lille pojken ropa Farbror igen och när jag vänder mig om är mannen på väg mot mig med bajonetten igen. Den här gången skjuter jag honom rakt i bröstet men han fortsätter framåt av farten och bajonetten träffar mig i sidan och trScaronnger in några cm innan han faller omkull. Jag känner dock genast att bajonetthugget inte är allvarligt, det ger en varm, nästan behaglig känsla.
Vi lyckas till slut avvärja anfallet och i lugnet efteråt står vi soldater och hänger och diskuterar. En k-pist-skytt demonstrerar sitt vapen för mig och föreslår att jag borde ha ett likadant. Jag klappar mitt automatgevär och konstaterar att den dag jag behöver sådan eldkraft Scaronr det kört för oss.
Nu kommer ett nytt anfall. Den här gången är det äldre vietnameser i gammaldags färgglada uniformer som kommer marscherande mot oss i snörräta led med på axel gevär. Vi känner oss äcklade över den massaker vi sätter igång mot de levande måltavlorna när vi öppnar eld. Men de är många och når åter fram till våra led så det blir närstrid med bajonett. En gammal vithårig man med vänligt ansikte kommer emot mig och den lille pojken ropar Morfar eller Farfar. Mannen tar inte ens ned sitt gevär från axeln utan marscherar rakt på mig. När han just ska spetsa sig själv på min gevärsbajonett skjuter jag honom i magen och han faller död ner.
Åter blir det lugnt ett tag och några civila vietnamesiskor strax utanför vårt inhägnade läger drar på sig många fräcka kommentarer. Jag vet inte precis hur det händer men plötsligt är de mitt ibland oss och anfaller. En ung, mycket vacker vietnamesiska rusar mot mig med ett skjutvapen. Den lille pojken ropar Mamma. Jag skjuter henne rakt i huvudet och hon faller ihop i en hög.
Här någonstans vaknar jag tillfälligt, tittar på klockan men konstaterar att jag vill sova ett tag till och somnar om. Drömmen fortsätter efter en kort repris av de sista händelserna.
När jag böjer mig ned över henne för att de om det finns något jag kan göra för henne kommer en ung man i trasor rusande med en kniv i högsta hugg. Jag hinner precis rulla över på rygg och sätter upp bajonetten på geväret i magen på honom och skickar honom flygande i en båge över mig samtidigt som den lille pojken ropar Pappa. Jag behöver inte tveka om att mannen är död.
En gammal, tjock kvinna kommer haltande och knäfaller gråtande bredvid den gamle mannen i färggrann uniform som jag dödat. Den lille pojken sträcker armarna mot henne och ropar Mormor eller Farmor. Hon tittar upp på mig med ansiktet förvridet av hat och kastar sig sedan med förbluffande hastighet över mig. Hastigheten och hennes tyngd kastar omkull mig på marken med henne över mig. Hon har inga vapen men slår och klöser mig utan att jag klarar av att freda mig. Till slut får jag tag på min kniv och ränner den i henne. Hon sjunker ihop över mig och jag är för matt för att orka knuffa henne av mig. Jag blir liggande trött och illamående medan jag känner hennes blod rinna över mig.
När jag kommer till igen är anfallen över. Någon har dragit bort den gamla kvinnan från mig. Den lille pojken är fortfarande kvar och när jag tittar på honom sträcker han sina armar mot mig. Trots att jag dödat hans familj ser jag inget hat hos honom. Jag lyfter upp honom sittandes pOElig min axel och går därifrån.
De närmaste dagarna känner jag mig väldigt matt och eländig. Jag skriver dagbok och brev där jag beskriver mina känslor och min hälsa.
Sedan är TV-programmet slut och en läkare på Karolinska Institutet stänger av TVn och ber läkar-kandidaterna han undervisar förklara mitt hälsotillstånd. Alla vet att han vill ha diagnosen blyförgiftning av ammunitionen jag hanskas med, men ingen kan säga det utan svamlar om krigs-chock och liknande.
Sedan vaknade jag på riktigt och satte mig och skrev ned det här. Det jag tycker är intressant är att jag är nästan 100%-igt säker på att min hjärna stuvade om avsnitten i drömmen till en mer logisk ordning efter att jag varit vaken första gången. Den snabbrepris som kom i början av den andra sömnperioden stämmer inte ordningsmässigt med hur drömmen utspelade sig första omgången. Jag kommer dock inte ihåg den första ordningen men minns att den var betydligt mer kaotisk än hur jag minns drömmen när jag vaknade andra gången.
Om någon känner sig manad att försöka tolka drömmen tackar jag och tar emot. Jag vet att det sägs att hjärnan använder drömmar för att sortera och rensa ut sinnesintryck man fått den senaste tiden, men den enda biten som passar in där är avslutningen med läkarundervisningen. Resten är ju gammal skåpmat (åtminstone ett par veckor).