När trollyktans trovärdighet gått förlorad, har den ersatts av andra metoder för andekontakter. En ny våg av andeumgänge (spiritism) tog fart vid slutet av 1840-talet och hade full livskraft in på 1920-talet. Den hade sin början hos systrarna Fox, som bodde på en ödsligt belägen lantgård i nordöstra USA.
När Margaret var åtta år och Kate sex år, började det höras knackande ljud från deras rum på natten. Deras mamma trodde att en ande hade tagit barnen i besittning, och deras äldre syster Leah tog initiativ till offentliga förevisningar.
Det växte snabbt fram en formlig kult kring de båda systrarna. Överallt där de framträdde, strömmade människor till. Anden, som uppgavs heta Mr. Splitfoot, svarade på frågor genom att göra olika antal knackningar. En knackning betydde nej, och tre knackningar betydde ja. Ibland användes ocksa en kod där en knackning betydde A, två knackningar B osv genom hela alfabetet. Under mer än fyrtio år reste systrarna runt och förevisade den knackande anden.
Den berömde fysikern och kemisten William Crookes undersökte Kate Fox vid seanser i London år 1871. Jag har undersökt dessa ljud, skrev han, på alla sätt jag kunde komma på tills det inte fanns något sätt att undvika övertygelsen att de var sanna objektiva fenomen som inte framkallats genom bedrägeri eller genom mekaniska medel.
År 1888 erkände systrarna att de hela tiden hade framkallat knackningarna i sina knogar, knä- och tåleder. De hade lärt sig att göra detta utan någon synlig yttre kroppsrörelse. Att Crookes och många andra vetenskapsmän hade missat detta berodde delvis på den prydhet som präglade undersökningsmetoderna. Delvis berodde det på Mr. Splitfoots obenägenhet att framträda då stämningen stördes av alltför påträngande kontrollåtgärder.
Systrarna Fox fick redan tidigt ett stort antal efterföljare. Dessa medier framkallade knackandar med en mångfald olika metoder. Till de enklaste hörde att gnida ett fuktat finger mot bordsytan och att gnida den ena tumnageln mot den andra, som hölls tryckt mot bordet.
En annan vanlig metod var att knacka mot bordsbenet med klacken eller med en träbit som fästs vid knäets utsida under kjolarna. Det är svårt att uppfatta varifrån ljud kommer, och seansdeltagarna blev i regel lätt övertygade om att dessa ljud kom från bordsytan.
Bilderna nedan visar ett par apparater som en del medier använde sig av: elektromagneter inbyggda i skon och i bordet. Den förstnämnda aktiverades av en strömbrytare dold någonstans i kläderna, den sistnämnda av en strömbrytare som man påverkade genom att trycka på ett visst ställe på bordsytan.
En del andar gav meddelanden på morsealfabetet via en oansluten telegrafnyckel som stod på bordet. Även här användes en elektromagnet dold i bordet.