År 1976 publicerade Charles Tart ett parapsykologiskt experiment, som han anser bevisa att det sjätte sinnet existerar.
Sändaren och mottagaren satt isolerade från varandra . olika rum. Bilden visar sändarens rum. Där fanns en elektronisk slumpväljare som valde ut ett kort at honom. Det fanns tio kort, med 1 till 10 symboler. (Tart har noga kontrollerat att slumpväljaren valde alla tio korten lika ofta.) Sändaren tände en lampa invid det utvalda kortet. Samtidigt tändes i mottagarens rum en lampa som visade att det var dags att gissa.
Mottagaren började då söka efter målkortet, vanligtvis genom att föra handen över en cirkel med likadana kort, som fanns i hans rum. Sändaren kunde se på en TV-skärm vad mottagaren gjorde, och försökte att telepatiskt påverka honom att stanna pa rätt kort.
När mottagaren gjort sitt val, tryckte han pa en knapp invid ortet. Da tändes en lampa invid det rätta kortet och gav honom facit. Om han gissat rätt, ljöd en klocka.
Ett flertal försökspersoner lyckades mycket bra i dessa försök, langt bättre än vad man rimligen kan förklara med slumpen. Eftersom registreringen av målkort och gissningar gjordes maskinellt kan resultaten inte bortförklaras som anteckningsfel.
Det finns ett uppenbart sätt att fuska i detta experiment, nämligen med tidskod. Sändaren skulle t ex kunna komma överens med mottagaren om att i regel vänta aningen längre med att trycka pa knappen om slumpväljaren gav nagot av korten 6 till 10 än om den gav ett lägre kort. Nagon noggrannare kod än sa behövs inte, utan detta räcker för att mottagaren ska kunna gissa bättre än vad som rimligen kan förklaras med slumpen.
En sadan tidskod kan ocksa uppsta och fungera utan fusk, dvs utan att vare sig sändare eller mottagare är medveten om det. En av de mest framgangsrika sändarna, studenten Gaines Thomas, berättade att han alltid började med att skaffa sig en stabil föreställning av att kortet fanns snett bakom och ovanför hans öron. När jag väl kände att jag hade talet placerat, tryckte jag pa rätt strömbrytare. Det förefaller rimligt att det kan ha tagit längre tid att placera t ex ett kort med tio symboler än ett kort med en symbol bakom öronen. Hans mottagare kan ha lärt sig detta omedvetet, eftersom hon ju fick besked efter varje gissning om den var riktig eller felaktig.
Matematikern Sherman Stein har upptäckt ett annat allvarligt fel i detta experiment. Tart hade visserligen kontrollerat att slumpväljaren valde alla tio talen lika ofta. Därav följer emellertid inte att dess val var helt slumpmässiga.
I en helt slumpmässig talserie ska i genomsnitt vart tionde tal följas av sig självt. Var tionde gång det kommer upp t ex en trea ska nästa tal ocksa vara en trea. Tarts slumpväljare upprepade tal alldeles för sällan, bara ca var 25:e gång i stället för var 10:e.
Psykologiska försök visar att människor som gissar eller försöker välja slumpmässigt har en tendens att undvika upprepningar. Både slumpväljaren och den mänskliga mottagaren i Tarts försök hade alltså i varje del av försöket en tendens att undvika det kort som slumpväljaren hade valt ut förra gången. I langa försöksserier räcker denna felkälla för att ge resultat som mycket övertygande avviker fran vad som kunde förväntas om chansen att gissa rätt bara var 1 pa 10 för varje kort.
Pa Steins uppmaning har Tart upprepat sitt försök med en fullgod slumpväljare. Resultatet avvek inte fran slumpen, men Tart hävdar att det beror pa att han nu hade mindre begavade försökspersoner.