N. Martsviol.
Luktviolen är hos oss mest känd som planterad, och dessutom äro de blommor, som salubjudas här i norden, till stor del importerade från utlandet. Som vild finner man denna växt här och där på gräsplaner i parker och trädgårdar; den har då mindre blommor och blad och svagare lukt än den odlade, och är otvivelaktigt endast förvildad, ty genom sina långa liggande och rotslående skott är den i stånd att flytta sig och utvidga sina bestånd. Fullt inhemsk anses luktviolen dock vara i lundar på Öland och på ett par ställen i Skåne, t. ex. Kullen.
Denna art har, liksom Viola hirta (följande nummer), sina blommor på långa skaft direkt från bladrosetten, eller med andra ord enblommiga stänglar, ej bladig stjälk. En del blommor äro dock kleistogama, fig. 2-4, och mycket kortskaftade; dessa utmärka sig därigenom, att deras korta skaft kröker sig med fruktanlaget mot jorden, och deras frukt, fig. 5, som vanligen antager violett färg, mognar invid marken, dold under rosettbladen i de täta bestånden eller t. o. m. delvis nedgrävd i växplatsens lösa eller något fuktiga mylla. (Så även hos V. hirta.) De växter, som sålunda hava två slags frukter, det ena slaget uppe i luften, det andra mer eller mindre nedsänkt i marken, kallar man amfikarpa. (I vår flora förekommer amfikarpien någongång även hos harsyran, nr 219.) Hos Viola odorata och hirta är dock amfikarpien ej fullt tydlig, emedan även de långskaftade blommornas frukter slutligen sänka sig till marken, där de långsamt öppna sig och avlämna sina frön. Man inser lätt, att dessa växters fröhus måste sakna den slungmekanism, som beskrivits å sid. 181. I stället bortföras fröna av myror, för vilka det tjocka, vitglänsande fröskaftet, fig. 6, som innehåller en fet olja, tjänar som lockmedel (jfr de myrmekofila nr 103, 186, 222 m. fl.).