Här kommer ett längre (sammandraget) exempel:
Professor Torben Laurent genomförde 1949 ett antal experiment med Olof Jönsson i sitt tjänsterum på Tekniska Högskolan i Stockholm
De kontrollåtgärder de vidtog bestod endast av fotografering och ljudinspelning för att kontrollera att de inte blev offer för suggestion. Jönsson hade inget tillfälle att införa dolda tekniska hjälpmedel i rummet. De närvarande utgjordes av anhöriga på olika håll. Exzperimenten genomfördes med vanliga spelkort och tärningar som Laurent medtagit och ställt till Jönssons förfogande.
Vid varje seanstillfälle utförde Jönsson först en serie enkla kortexperiment, som mestadels misslyckades, men som han påstod var avsedda för att få andlig kontakt med de närvarande. De förbluffande resultaten erhölls först efter dessa förberedelser, som varade ungefär en halvtimme.
Vid ett försök utvalde ingengör Jänsson ett tiotal kort ur min kortlek, som vi fick blanda och lägga på en stol med bildsidan nedåt. Han frågade mig vad det översta kortet var. Jag fick då ett svagt synintryck av kortets bildsida på dess baksida och gav mitt svar med ledning av detta synintryck, vilket visade sig vara rätt svar. Samma sak upprepades med de andra korten. Ävenledes med rätt svar. Ingengör Jönsson förklarade att det var klärvoajans genom hans förmedling.
Mina kommentarer: Lagg här märke till att Jönsson valde ut tio kort. Med skicklig avledande manöver skulle han kunna ta reda på vilka kort det var frågan om. Men efter denna punkt rörde han inte vid kortleken. De andra blandade den och därmed är det knappast troligt att Jänsson kan fortfarande känna till i vilken ordning korten ligger. Men det är fortfarande en liten möjlighet om han kan hålla reda på hur korten faller när de andra blandar dem. Enligt experimentets utgång skulle han då lyckats med det till 100% om han använde sig av suggestion. Han skulle möjligen också kunnat märka korten för att veta vilka kortbilder han ska överföra telepatiskt. Så lades korten på en stol och Laurent gav sitt svar, kort för kort. Nu så tittade han troligen övervägande på korten men det kan trots detta finnas möjlighet att bli suggesterad till att se en bild av Jönsson. Men vi kan ju säga att den delen gick genom telepati. Jag vet inte huruvida resultatet fotograferades, men det var ändå en brokig mängd folk där.
Nästa experiment: Vid ett annat försök bad Jönsson Laurent blanda sin kortlek, breda ut den på sitt skrivbord med bildsidan nedåt, taga ett godtyckligt kort utan att titta på det, stoppa in det i ett kuvert (sådana fanns i hans skrivbordslåda), klistra igen det samt lägga kuvertet på skrivbordet. Under tiden gick Jönsson ut ur rummet, så att Laurent ogenerat kunde kontrollera att det inte var något fuffens med kortleken. När uppdraget var färdigt ropades Jönsson in, och han bad därefter att få låna en av Laurents tärningar. Laurent gav honom en, som var onormalt liten, och han kastade den på kuvertet. Det blev en femma. Jönsson sade då: Kortet är en hjärterfemma, var god och se efter. Det visade sig mycket riktigt vara hjärterfem. Kortet och tärningen fotograferades, och efter framkallning kunde vi konstatera, att vi ej varit suggererade. Försöket upprepades två gånger med samma goda resultat. Jönsson påstod att han visste vad kortet var genom klärvoajans och att han påverkade tärnignen genom telekinesi.
Mina kommentarer: Om nu Laurent lyckats missa märken på korten så måste ändå Jönsson, efter han kommit tillbaka se varenda kort i hela kortleken för att sluta sig till villket kort som låg i kuvertet. Med störst asannolikhet låg korten iaf delvis överlappande varandra, om de nu inte var samlade i en hög. Med det antal vittnen är det inte troligt att det över huvud taget skulle vara möjligt att kika genom nyckelhål eller alls kunna se något genom speglade ytor. I normala fall hanterar man korten så att det inte går att se dem. Instruktionen var ju sådan att Laurent inte själv skulle se vad det var för kort som valdes. Kuvert gär givetvis att se rakt igenom i ett upplyst rum. Men knappast om kuvertet ligger på ett skrivbord. Eftersom Laurent tittade igenom kortleken var han iaf på sin vakt villket skulle betyda att han skulle lägga märke till iafall man uppenbart kunde se igenom kuvertet. Men med största sannolikhet låg kortet med framsidan nedåt, inne i kuvertet. Det var iaf inget som Jönsson kunde kontrollera. För att göra det skulle han behövt lägga in en posthypnotisk suggestion, eftersom han inte var i samma rum. För att påverka tärningen, om han nu visste vad för kort det var, skulle han behövt en normalstor tärning. Jag tror inte det är möjligt att kasta en tärning så att den rullar en bit och kommer med en förutbestämd siffra upp, när tärningen man får, helt oväntat (om det nu var det), är ovanligt liten. Han skulle kunna säga något annat och suggestera dem i efterhand att han sa just hjärterfem. Men efterosm de spelade in hela sessionen på band så skulle det märkts. Dessutom så fotograferades tärningen. En femma på tärnignen kan inte tolkas som mycket mer än en femma i kortleken. Det var heller inte Jönsson som tog fram kortet ur kuvertet efter han avgett sitt svar utan det gjorde Laurent. Jag tror inte på möjligheten för Jönsson att kontrollera kameran så att det fanns bilder av lite av varje. Han var ju inte med i framkallnignen heller sedan. Då försöket gjordes två gpnger med lyckat resultat betyder det att förrutom klärvoajans och påverkan på tärning så måste han ha påverkat så att det kort Laurent drog andra gången inte blev över 6, då tärnigen inte har fler sidor. Vad beträffar sannolikheten för sammarbete så var ju inte parapsykologi populärt heller då och inte något man direkt vill bli kopplad med. Det var Laurent som bestämde vittnen.
Flera kortare beskrivningar (i något förändrad uppräkningsordning):
Jag åsåg följande demostrationer av telepati, klärvoajans och psykokinesi ... vid mängder av tillfällen under en period av nästan två år. Vid åskilliga tillfällen deltog jag i experiment; i andra test var jag vittne eller kontrollant.
För att lättare kunna beskriva det väsentliga i experimenten har jag här sammanfattat dem i tredje person:
En person ombads dra ett kort ur den utspridda kortleken utan att vända det och utan att se på det. Efter ett ögonblicks meditation säger Olof Jönsson att han har fått ett intryck av kortet, och han nämner det. När experimentpersonen vänder kortet ser alla att det är rätt kort som Jönsson nämnt.
Någon drar ett kort från en utspridd kortlek, håller framsidan ner och stoppar det i sin rockficka utan att någon gång se på det. Under denna del av experimentet är Olof Jänsson inte inne i rummet. Medan han fortfarande är ute får han ett intryck av kortet som den deltagande valt på måfå. Han säger vad det är för kort från det andra rummet. När vederbörande tar kortet ur fickan avslöjas det att det är kortet som Jönsson har nämnt.
Någon drar ett kort ur leken, visar det för ett vittne och placerar det åter i kortleken. En annan åskådare blandar leken noggrant. Olof Jönsson hämtas in i rummet och räcks kortleken. Han koncentrerar sig under några ögonblick, drar ett kort. Det visar sig vara detsamma som drogs i Jönssons frånvaro.
Olof Jönsson ber en åskådare tänka på ett kort och VILJA att detta kort skall komma upp när kortleken kuperas. När kortleken är kuperad visar det sig till exempel att kortet är hjärter tio. Den deltagande protesterar och säger att han tänker på ruter tio. Jönsson förklarar att ruter tio kunde inte komma upp därför att han fått det att försvinna från kortleken. Eftersom kortleken var oanvänd och togs fram bara ett ögonblick före experimentet, har Jönsson inte kommit närmare än någon meter. Det här tillkännagivandet möts med stor skepsis. En undersökning av kortleken avslöjar att ruter tio varkligen har försvunnit. Jönsson säger att han nu har fått intryck av att den deltagande sitter på det saknade kortet. När den deltagande reser sig upptäcker han kortet under en lös kudde på stolen. Olof Jönsson har stått på andra sidan bordet under hela experimentet och har inte närmat sig den deltagandes stol vid något tillfälle. Tilläggas kan att den deltagande inte haft något tillfälle att resa sig från sin plats och låta Jönsson placera kortet under honom.
Någon drar ett kort från kortleken, lägger kortet i fickan utan att se på det. En annan kortlek, oöppnad, räcks till Olof Jönsson när han hämtats in i rummet. Jönsson sprider ut korten på bordet, väljer ett kort, säger till den deltagande att ta fram kortet ur fickan i samma ögonblick som Jönsson vänder det kort han valt. Man ser att korten är desamma.
Jönsson ber att man skall blanda en kortlek noggrant och sedan ge den till honom. Han tar leken och håller den bakom ryggen. Han ber en åskådare nämna ett kort. Jönsson tar det begärda kortet ur leken bakom ryggen. Det här testet upprepades många gånger med samma resultat.
Någon drar ett kort från en utspridd kortlek, håller framsidan ner och stoppar det i sin rockficka utan att någon gång se på det. Under denna del av experimentet är Olof Jönsson inte inne i rummet. Medan han fortfarande är ute får han ett intryck av kortet som den deltagande har valt på måfå. Han säger vad det är för kort från det andra rummet. När vederbörande tar kortet ur fickan avslöjas set att det är det kortet som Jönsson har nämnt.