Hem

Karin

Ändra sidan Detaljer
Medlem 58709, nivå 7, ämne 588109, v1
Kallar sig kin
Hon är 43 år och bor i STOCKHOLM
Kontakt Nej tack
Uppdaterad 2005-05-08

är Medborgare i Paranormal.se

Presentation

Jag tror inte på det övernaturliga. Allt som sker är naturligt och det som inte är på något vis naturligt sker inte. Att sen otroligt många människor vill sätta en ettikett som övernaturligt, paranormalt på saker de inte förstår är ju tydligt. Själv har jag väldigt svårt att sätta en gräns. Vissa fenomen finns det väl underbyggda vetenskapliga teorier om varför de är som det är, vissa fenomen finns det tydliga belägg för men inga förklaringar till, och vissa fenomen finns det inte så mycket vetenskapligt belägg och förklaringar till, men de existerar ändå. Dock tror jag inte att något i världen är onaturligt/övernaturligt bara för att det finns lite forskning eller är svårundersökt. Vissa saker (det mesta faktiskt) kommer aldrig att bli fullständigt klarlagt och förstått, så klok är inte människan.

Jag har en del av min livsfilosofi från matematiken. Matematiken är en vetenskap som är väldigt medveten om sin ofullständighet. Det finns matematiska bevis för att inom varje given teori alltid kommer att finnas satser som är obevisbara (varken sanna eller falska) inom den givna teorin. Sån är världen inom matematiken, det finns alltid saker som är omöjliga att avgöra och så tror jag att det är i resten av världen också. Matematiken (speciellt geometrin) har också lärt mig att man måste utgå från obevisbara saker som man bara tror på. Utifrån denna grundtro (axiom) kan man komma till fantastiska slutsattser som är objektivt sanna utifrån grundförutsättningarna och kan vara mycket användbara medan man med andra axiom kan komma fram till helt andra motstridiga sanningar, som även dom kan vara otroligt användbara eller ge en ny insikt och förståelse. Det finns sanning, men det finns inte En sanning om man är nyfiken nog att exprimentera med grundförutsättningarna.

Nu har jag dock lagt matematiken på hyllan och rör den knappt, utan ägnar större delen av livet åt dans. Dans är min kompensation för saker som inte kan beskrivas i ord, min arena för att uppleva och skapa istället för att studera, mitt sätt att intuitivt uppleva världen utan att analysera. Jag har svårt att skriva så mycket om dansen, eftersom den för mig representerar så mycket av det ordlösa. Men den är det viktigaste i mitt liv.

Jag är polyamorös och bisexull och har både en pojkvän och en flickvän. Jag tror inte att kärlek är något man kan/bör ha monopol på och den minskar inte för att man är flera. Det man inte har oändlig är tid och ork, men den ork man har ska även räcka till en själv, sina nära vänner och betydelsefulla intressen, så min dans och mina två närmsta vänner konkurerar lika mycket om mig som mina två partners. Å andra sidan får de (om de så önskar) varandra på köpet.