normal
Liksom om den förlorade tiden skulle tas igen, hälsades vi när vi återvände den första morgonen av ett nytt utbrott, som genomfördes med förnyad kraft. Den 13 mars flyttades nio föremål mellan klockan 07.00 och 07.30, och även om detta antal kanske inte var större än vanligt, så ökade föremålens storlek, så att en fotölj flyttades ungefär två meter. en köksstol vältes omkull, en ljusstake sattes ned i en blomvas och andra små föremål flyttades.
Min syster hade suttit i en liten soffa och ritat, med ritpappret i knät. Hon hade ritat fel och ville rätta till det. Hon såg sig därför omkring efter radergummit, som hon hade använt tidigare men som nu tycktes ha försvunnit. Hon satt ensam i vardagsrummet när jag kom in i det. Jag tvärstannade när jag bakom henne såg ett radergummi stiga upp långsamt bakom den soffa hon satt i. I samma ögonblick som jag såg det fick hon också syn på det. Det steg upp ungefär en och en halv meter från golvet, hängande i luften, sjönk sedan långsamt ned och landade bredvid henne. Fast det var hennes förlorade radergummi blev vi rädda för första gången och rusade ut ur huset.
En annan intressant sak hände min far vid mer än ett tillfälle. Då han sov på natten kunde han vakna plötsligt utan någon synbar orsak. Han var inte sömndrucken utan fullkomligt vaken och medveten om att någonting höll på att ske i närheten. Han hade en känsla av att en katt rörde sig över hans sängkläder, upp- och nedför hans ben, och försökte hitta en bekväm vilställning. Sedan den tydligen hade funnit denna ställning kände han en tyngd mot sina fötter, fast där inte fanns någon katt. Sedan han upplevt detta fler gånger än han hade lust med fick han några sömntabletter av doktorn, och sedan vaknade han inte längre nattetid.
Den 17 juli, några dagar in på sommarlovet, köpte mina föräldrar ett antikt klädskåp till mitt sovrum, som låg på bottenvåningen. Det var ett mycket tungt ekskåp, och på grund av dess storlek hade det en gång sågats itu mitt på för att det skulle bli möjligt att flytta det. Så snart det hade satts in i mitt rum fick jag en egendomlig känsla från det. Jag tyckte om det, och samtidigt kände jag att någonting var mycket fel med det. Jag hängde dock upp mina kläder och stängde dörrarna. Skåpet hade två dörrar på framsidan, och på en av dörrarna fanns reglar högst upp och längst ned. Den andra dörren hade ett lås med en nyckel, som stängde skåpet ordentligt. Jag stängde och låste det och gick ut ur rummet.
Då jag kom tillbaka till rummet några minuter senare för att hämta något fann jag, att båda dörrarna stod öppna. Jag reglade och låste dem igen. Jag kunde inte omedelbart se något skäl till att dörrarna skulle öppnas av sig själva, eftersom skåpets båda halvor var fast hopskruvade. På nytt lämnade jag rummet, med skåpsdörrarna ordentligt låsta.
När jag en halvtimme senare återvände stod båda dörrarna på nytt vidöppna. Jag antog att det berodde på att de båda halvorna inte passade ihop siktigt, och låste återigen dörrarna med de båda reglarna och nyckeln.
Sedan jag hade stängt dörrarna och kontrollerat, att jag inte kunde öppna dem när de var låsta, lade jag nyckeln i fickan så att ingen annan heller kunde öppna dem. Denna procedur hindrade inte att dörrarna öppnades igen sedan jag låst dem, men de öppnades bara när jag inte såg på. Jag talade om för mina föräldrar, att jag hade svårigheter med att ha dörrarna stängda. Jag möttes av en negativ, ointresserad reaktion och sade därför inte mer om saken.
normal
På påskdagen hade mina föräldrar några vänner på besök på kvällen, och jag var ute. Jag kom hem, och strax därefter gick deras vänner omkring klockan tio.
När de följde sina vänner till dörren gick de genom matsalen, och fann till min mors förlägenhet ett stort tennfat som låg upp och ned på bordet. De sade ingenting till sina vänner eller till mig om saken.
Så dags hade jag lagt mig och kände mig rastlös, trots att jag inte kan påminna mig att det var särskilt varmt den natten. Plötsligt hörde jag ett skrapande ljud som kom från skåpet. Det fortsatte i ungefär trettio sekunder. Efter att ha lyssnat på det en stund tände jag lampan och fick till min fasa se att skåpet höll på att maka sig bort från väggen, mot mig. När det stannade hade det hunnit ungefär fyrtiofem centimeter. Jag släckte ljuset, och nästan i samma stund började min säng vibrera våldsamt fram och tillbaka. Jag var nu alltför rädd för att röra mig, och jag låg och väntade på vad som skulle hända härnäst. Vibrationen upphörde, och jag kände hur nedre änden av min säng lyftes upp, efter vad jag kunde beräkna ungefär tre decimeter. Övre änden höjde sig därefter en halv till tre kvarts decimeter, och samtidigt for bädden ut mot rummets centrum och stannade i tangentens riktning i förhållande till väggen.
Jag tänkte inte acceptera att man körde med mig, så jag gick upp ur sängen så fort jag kunde och tänkte informera mina föräldrar att jag hade fått nog och att jag inte tänkte bo i rummet mer förrän någonting gjordes åt saken.
Det visade sig, att inte heller de var fria från oro. Först hade de funnit tennfatet kullvält på matsalsbordet, och sedan när de återvände till vardagsrummet så de att soffan hade dragits ut i vinkel mot rummet. När vi gick för att inspektera mitt sovrum fann vi, att en tung fotölj blockerade dörren och spärrade tillträdet till rummet. Det var på detta stadium, som vi för andra gången på fem år kände att vi fångats av något abnormt och skrämmande dilemma.
Jag tillbringade den natten uppe i mina föräldras rum i en sovsäck, och trots att vi alla fruktade det värsta hände inget mer förrän tidigt morgonen därpå.
Det första rum vi såg var matsalen. Den såg ut som om den hade träffats av en bomb. Stolar hade välts omkull eller fanns helt enkelt inte i rummet, bordet stod inte längre upprätt och prydnadsföremål hade strötts kring i rummet och på golvet. Vardagsrummet befann sig i ett liknande tillstånd, liksom nästan alla andra rum i husets bottenvåning. Bord och stolar hade staplats upp på varandra, tavlor hade rivits ned och flera föremål, som en kastrull och några bestick, hade försvunnit. Efter att ha inspekterat slagfältet började vi ställa tillbaka allt som det hade stått förut. Vi började med vardagsrummet, fortsatte sedan med matsalen och rättade till de oordnade möblerna. Här fann vi ett föremål som hade flyttats dit från vardagsrummet, och då vi flyttade tillbaka det dit fann vi att detta rum ånyo befann sig i fullkomlig oordning, bara några minuter efter det att vi hade ställt det i ordning. Sedan vi ställt köket och matsalen i ordning städade vi upp i vardagsrummet igen. Detta tog oss bara några minuter, vartefter matsalen på nytt hade anfallits.
normal
I januari 1974 såg Matthew Uri Geller böja föremål på TV. Detta var första gången han hade sett Uri Geller i aktion. Han eggades att försöka sig på ett liknande experiment, och lyckades mot sina egna förväntningar. Flera experiment gjordes, under vilka metallföremål böjdes utan någon synbar fysisk kraft.
Den 8:e mars 1974, i närvaro av en vetenskapsman. herr Graham Hodgetts från Cambridge, och andra vittnen böjdes en tesked utan att Matthew hade rört den. Han hade hållit händerna ungefär femton centimeter från skeden och koncentrerat sig. Två uddar föll av en gaffel, medan Matthew höll i handtaget, och två andra uddar kollapsade.
Måndag den 4:e februari besökte Matthew tillsammans med sina förläggare ärkebiskop Athenagoras. Då han återigen höll i skaftet till en gaffel rullade en av uddarna ihop sig.
Den 26:e februari besökte kyrkoherden i Linton Queen's House. Matthew blev ombedd att hålla en gaffel i händerna och försöka sig på ett experiment. Skaftet böjdes och två uddar rullade ihop sig. Alla vittnen intygar, att Matthew inte utövade någon fysisk kraft, och de tillägger att den gaffel som användes inte kunde ha böjts fysiskt utan att sättas i ett skruvstäd.
Den 7:e mars undersökte kanslern vid Corpus Christi College, Cambridge, Rev E Garth, Moore, ordförande i Churches Fellowship för Psychical and Spiritual Studies, en fyrtums stålspik och konstaterade att den inte kunde böjas med fysisk kraft utan tillhjälp av verktyg. Sedan Matthew hade hållit spiken i handen i tio minuter medgav kanslern, att spiken hade böjts.
Matthew gjorde följande iaktagelser: han kan inte böja ett föremål riktigt som han vill. Stark koncentration, i synnerhet om han iakttags, ger föga eller inget resultat. Så snart koncentrationen bryts något, genom att någon talar om något annat, tycks metallföremålet böjas nästan omedelbart.
