Det talas allmänt om cellminne. Detta cellminne är knutet till det övriga minnet. En människa kan minnas ett tidigare liv och även kroppen kan göra så. (Verkar det som.)
Det här associerar jag till stigmatisering.
Ett älskande par kan komma att utveckla ett astralt beroende av varandra. Det betyder att om de skiljs från varandra mer än ca tio meter så kan de int elängre känna sig lika glada. Det har på något sätt skapats ett abstinent beroende i astralkroppen av att influeras av den andres astralkropp (som alltså har en begränsad utsträckning).
När ett sådant par är skiljt så står de ändå i viss astral kontakt med varandra genom mentalplanet. Harmonisering av astralkroppen (som håller känslor) gör att den enas humör smittar på den andra, även om de befinner sig på var sin siga om jorden. Då astralkropparna har lärts upp att ställa in sig på varandra så ger detta i förlängningen en effekt även på både mentalkroppen och eterkroppen. Om den ena personen kliver rakt i en rävsax så kommer den andra perosnen snart att utveckla en svullnad runt motsvarande fotled. Astralkroppen har alltså harmoniserat sig med skadan, villket har påverkat eterkroppen som alltså direkt sköter om cellers funktioner. Eterfältet kan även manifestera sig i tydligt psykokinetiska krafter: Om handlederna hos den ena personen har bundits hårt med ett rep så kan t o m huden sjunka in och forma motsvarande repmärken.