"Jag kände mig lyckligare än jag någonsin gjort"
En av dessa berättelser handlar om en fyraårig flicka som gick ner i källaren. Hon klev för långt ut åt sidan och föll ner på cementgolvet långt nedanför. Hon berättar:
Nästa sak som jag var medveten om var att jag var uppe nära taket vid foten av trappan. Ljuset var svagt och först såg jag ingenting ovanligt. Sedan såg jag mig själv ligga med ansiktet neråt på cementgolvet vid sidan av trappan. Jag blev lite förvånad men inte alls rädd för att se mig själv på det viset. Jag tittade efter och såg att jag var alldeles orörlig. Efter en stund sa jag till mig själv: Jag tror att jag var död. Men jag mådde bra! Bättre än jag någonsin gjort. Jag insåg att jag förmodligen inte skulle komma tillbaka till min mamma, men jag var inte alls rädd...
Jag lade märke till att det svaga ljuset blev starkare. Ljuskällan fanns inte i källaren utan långt bakom mig och något ovanför mig. Jag såg över axeln rätt in i det underbaraste ljus man kan tänka sig. Det verkade vara vid slutet av en lång tunnel som blev ljusare och ljusare efter hand som mer och mer av ljuset kom in i den. Det var gulvitt och starkt men det gjorde inte ont ens att titta direkt in i det. När jag vände mig om för att stå vänd mot ljuset med hela min kropp kände jag mig lyckligare än jag någonsin gjort, både förr och senare.
Ljuset var borta. Jag kände mig omtumlad och sjuk och hade fruktansvärt ont i huvudet. Jag bara ville till min mamma och få huvudet att sluta göra ont.
"Universums energi"
En annan berättelse från IANDS-arkivet kommer från en fjortonårig pojke som räddades ur en bil som spolats ner från en bro av en översvämmande flod. Så här skrev han om den händelsen flera år senare:
Jag visste att jag antingen redan var död eller att jag höll på att dö. Men sen hände någonting. Det var så oerhört, så mäktigt att jag gav upp mitt liv för att se vad det var. Jag ville ge mig hän i den här upplevelsen som började med att driva in i någonting som jag bara kan beskriva som en lång tunnel av ljus. Men det var inte enbart ljus, det var en skyddande passage av energi med ett enormt intensivt ljus vid slutet. Jag ville titta in där, beröra det.
... När jag nått fram till ljuskällan kunde jag titta in. Jag kan inte börja beskriva med mänskliga ord känslan jag fick av det jag såg. Det var en gigantisk, oändlig värld av frid och kärlek och energi och skönhet. Det var som om det mänskliga livet var betydelselöst i jämförelse med det här. Och ändå betonade det att livet var viktigt samtidigt som det hemställde om döden som ett medel för ett bättre, annorlunda liv. Det var all existens, all skönhet, all mening med att finnas till. Det var all energi i hela universum för evigt på ett omätbart ställe.
När jag sträckte in högra handen i det överväldigades jag av känslor av en oerhörd förväntan. Jag behövde inte längre min kropp. Jag ville lämna kvar den om det inte var det jag redan gjort, och jag ville gå till min Gud i den här nya världen.
"Det var underbart"
En annan berättelse handlar om en nioårig flicka som hade en NDU fyra timmar efter en blindtarmsoperation. Hennes föräldrar fick reda på att hon förmodligen inte skulle överleva natten, så de satt vid sängen och såg på henne när hon såg ljuset. Hon minns händelsen med förundran:
Sedan var mörkret borta och istället var det ett vackert, mjukt rosa ljus. Tyngden var borta och jag svävade tillbaka upp i rummet, lätt som en fjäder. Det kändes som om jag var uppfylld av samma ljus, som var den mest genomgripande känsla av kärlek som man kan föreställa sig. Ingenting har någonsin kommit i närheten av det sedan den gången. Jag öppnade ögonen och hela rummet badade i det underbara ljuset. Ja, det rosa ljuset omgav vartenda föremål i rummet, det fanns inga skuggor. Jag var så lycklig... Jag hörde min far säga: Vad är det hon tittar på? Ljuset varade en liten stund och det var underbart.
"Ljuset ville mig inte något illa"
En kvinna som heter Carmen kontaktade mig genom en patient för att berätta för mig om sin upplevelse av ljuset. Hon hade en medfödd hjärtmissbildning och var tvungen att genomgå en komplicerad operation. Medan läkarna försökte koppla bort hjärtlungmaskinen och få hennes hjärta att slå igen befann sig Carmen ovanför operationsbordet och såg ner på sin egen kropp som de arbetade med. Hon berättar:
Plötsligt insåg jag att jag kunde se mig själv på operationsbordet nedanför! Jag visste att de hade något problem för alla verkade vara bekymrade över att de inte kunde få mitt hjärta att slå igen. Det var konstigt att kunna se sin egen kropp där nere, men det var inte skrämmande.
Medan jag såg på märkte jag hur jag svävade upp mot ett starkt ljus. Det var mycket starkt men jag var inte rädd för jag visste att ljuset inte ville mig något illa. Jag var omgiven av det en liten stund och sedan liksom tonade jag tillbaka in i kroppen. Det var en underbar känsla.
"Jag ville nå ljuset"
Pam är en trettionioårig grafisk konstnär som fick hjärtstillestånd som femåring när hon rörde vid en elektrisk ledning. Hon berättar:
Jag föll ner genom en tunnel med f.ärgade kanter som ledde ner till ett starkt ljus. Först föll jag långsamt och sedan började jag falla fortare och fortare. Ju fortare jag föll desto bättre mådde jag. Jag ville nå ljuset men kunde inte.
Men trots att jag inte nådde ljuset tycker jag att det har ändrat på hur jag ser på liv och död. Det har gjort mig mer andlig och kärleksfull.