Jag har länge betraktat synkronicitismen / perallellismen som en slags grundlag. I början av min teoriutveckling prövade jag att helt utgå ifrån denna naturlag och helt slopa avståndets betydelse i växelverkan.
Jag prövade alltså att utgå ifrån att nästan lika (energi)rörelser blir mer lika, oberoende av avstånd. Det enda som skulle betsämma styrkan i paralell-utjämningen skulle vara graden av likhet.
Hur kan man sluta sig till gravitationslagen genom denna enda princip?
Hur lika två objekt är varandra beror ju på hur mycket övrigt som man tar med i beräkningen. Objekt av befintlig storlek borde egentligen i detaljer ha oändligt mycket olikheter. Två objekt kan inte vara helt lika. Inte ens nästa. Men de kan vara i stort sett lika. De kan vara lika eller olika i olika förstoringar.
Men i alla lägen är ändå alla objekt lika sig själva. Om man ser på objekten i ett större perspektiv, dvs plockar med lite annat, så kan man göra det på oändligt många olika sätt. Ju mer från andra platser man plockar med, desto mer olikt blir det nya större objektet det ursprungliga ensama objektet.
Så har vi två planeter, som var för sig utgör sig själv som mönster, och även består av en massa lika objekt (atomer) så tänkte jag att dessa skulle interferera med varandra i den grad som de ingick i varandras mönster. Dels är varje planet för sig lik sig själv. Dels är de två planeterna som ett par likt sig självt. Denna likhet förstärker hela tiden sig själv. (Detta utgör trögheten.) Ju mindre runt om som tas med för ett objekt, desto mer likt blir det ena det andra. Här ur tänkte jag att man kunde få fram att förändringar mot en ökad likhet är det samma som en sammandragning av mönster, som dessutom blir starkare ju mer sammandragna de redan är.
Denna världsuppbyggnad ska då kunna förklara den typ av energiformationer som atomer, planeter, solsystem, galaxer, mm utgör. Den visar även med tydlighet hur det kan finnas andra typer av energier (astralplanet, kausalplanet, mm) som inte interagerar med våran fysiska värld, därför att energityperna är mycket olika varandra. Men endå ger det en bra förklaring för de paranormala fenomenen och i allmänhet hur naturen kan bygga upp så vackra mönster. - Detta var alltså vad jag experimenterade med i början av min teoriuppbyggnad. Jag har inte helt begravt det hela men jag har lyckats hitta alternativ som inte så drastiskt förändrar grundsynen på världen. En bild av världen där nyheter om förändringar sprider sig som ringar på vattnet och att nyheten tunnas ut, ju längre bort de kommer, är den mer normala bilden av världen, och den fungerar också, har jag funnit, för att förklara paralellismen.