normal
En komplett atmosfärspåfyllning på månen skulle vara på ca 380 000 000 000 000 000 kg motsvarande 380 000 km3 vatten eller en kub med drygt 70 km sida.
Avdunstningen blir en så avancerad simulering att jag saknar datorkraft för att genomföra den på rimlig tid. Jag har inte kunnat hitta någon litteraturuppgift om det heller, förmodligen därför att ingen seriöst utgått från behovet av en sådan uppgift. Vill du ha en rå gissning så rör det sig dock om storleksordningen tusentals till miljontals år.
Påfyllningen måste kunna utföras inom ett överblickbart tidsperspektiv för att någon ska satsa de enorma summor det sannolikt skulle kosta, gissningsvis högst några hundra år.
Jag beslöt mig för att roa mig med att räkna litet på det hela och utgick från att man spjälkar kvartsmineraler på månen till kisel och syrgas med hjälp av solenergi:
SiO2 (quartz) -> Si (s) + O2 (g) , E = 210 kcal/mol = 880 MJ/kmol
Syrgas (O2): 3.810^17 kg / 32 kg/kmol = 1.210^16 kmol
Energi (E): 1.210^16 kmol 880 MJ/kmol = 1.0*10^25 J
Instrålad effekt (P): 3.910^26 W (solens effekt) / (4pi (1.510^11 m (avstånd solen-månen) )^2) (pi (1.710^6 m (månens radie) )^2) = 2.110^17 W
Tidsåtgång (t): 1.010^25 J / (2.110^17 W) = 4.8*10^7 s = 551 d = 1.5 år
Det ser ju i.o.f.s. betryggande ut, men då har jag utgått från att precis all strålning som når månytan kan användas för jobbet.
Om vi använder dagens teknologi så skulle vi använda monokristallina solceller med en verkningsgrad av ca 15%. Detta förlänger tiden till 10 år. Dessutom måste vi täcka hela den plana månytan med dem. En yta på ca 9 500 000 km2 = 9.510^12 m2 = 3.810^15 monokristallina solceller (20-25 cm2 är en normal storlek för monokristallina solceller)! Om vi lyckas pressa vikten till 5 g per solcell väger de tillsammans 19 miljarder ton! En fabrik som producerade 1000 solceller i sekunden behöver 120 000 år för produktionen!
Vill vi kan vi ju pröva att utveckla teknologin litet. Enorma, paraboliskt reflekterande segel i rymden skulle kunna öka solinstrålningen till månens yta. Självreproducerande solcellsbestyckade enheter skulle samtidigt som de frisätter syret kunna använda kislet till att göra kopior av sig själv. Med en replikationstakt på 1/dag skulle det bara ta knappt två månader att fylla månytan med replikat. (Bed bara att inga mutationer uppstår som inte vet när de ska sluta.)
När atmosfären väl är skapad återstår bara att städa upp. Några miljarder ton prima begagnade solceller ska exporteras och tiotusentals gånger mer slagg i form av ett jämntjockt, flera meter djupt kisellager ska städas upp.
Gode Gud, Oden, Satan eller vem som helst, bevara oss ifrån terraformning av månen!
normal
Tänk dig att förändra en hel planet så att människan en dag kan bo och andas där. Det låter som science fiction, men tekniken finns, problemet är bara att det tar tusentals år. Det kanske dock är nödvändigt för människans framtida existens? Människan har besökt rymden i över 40 år. Vi har alltid anpassat oss efter klimatet, men varför inte anpassa klimatet efter oss istället? Det är teoretiskt möjligt att förändra en planets klimat, detta kallas terraformning.
Idag planeras att bygga en bas på Mars, vore det inte förträffligt om vi kunde andas luften och slippa frysa ihjäl om man skulle hamna utanför basen? Dagen kanske kommer då människan måste lämna sin planet, kanske på grund av en asteroid eller liknande. Eftersom processen är så tidskrävande har vi förmodligen en förnyad teknik vid det laget, kanske både för att förhindra asteroider och för att förändra en planet. Eller varför inte skapa människor som inte behöver syre? Hur vår värld ser ut om tusen år är det ingen som vet.
Det diskuteras också om det är moraliskt rätt att förändra en hel planet. Jag kan dock inte komma på varför någon skulle ha något emot en sådan operation. Det finns inget känt liv alls på planeten, så vi hör säkerligen inga klagomål därifrån. Jag tror inte detta ställer till med några problem om vi väl skulle behöva en alternativ planet. Frågan är ju dock om det inte redan då är för sent.
Det tar väldigt lång tid att terraformera en hel planet. Det tar nämligen hundratals år, beroende på planetens storlek och förutsättningar. För att få Mars att bli fullkomligt anpassad efter oss skulle det ta många tusen år. Tekniken ligger inte så långt borta, så det kanske är dags att starta snart?
Lämpliga himlakroppar?
Man har diskuterat frågan och kommit fram till att den bästa planeten för ändamålet är Mars. Varför? Jo, det är den mest jordlika planeten i vårt solsystem. Merkurius är alldeles för varm, Venus lika så, den är dessutom fylld med giftiga gaser. Resten är gasplaneter, förutom Pluto då, som ligger alldeles för långt borta för oss, och är dessutom för kall.
Mars har alltid haft en lite magisk klang hos människan. Många har trott att det finns liv på Mars. Innan vi hade såpass bra teleskop att vi kunde se att den var uttorkad trodde man att det fanns vatten och att landskapet var vackert. Nu diskuterar man istället om det kan ha funnits liv på Mars, vilket faktiskt inte är omöjligt. Jorden kan en dag följa samma exempel och bli till en uttorkad sten. Det räcker med en stor asteroid och lite otur.
Mars ligger 50 % längre bort från Solen är vad Jorden gör. Ett dygn (tiden det tar för planeten att snurra ett varv runt sig själv) är nästan identiskt med jordens och årstider existerar. Om det sistnämnda är bra eller dåligt för människan kan diskuteras.
Ett problem med mars är väl temperaturen. Planeten har en medeltemperatur på -62,7 grader Celsius, jämfört med jordens 14,4. Det är främst temperaturen som man vill höja, och få syre in i atmosfären. Hur skulle detta gå till då? Det finns ett flertal mer eller mindre extrema metoder.
Hur skulle man gå till väga?
Ett förslag är att skapa en jättelik spegel på ca 250km. Denna skulle väga ca 200 000 ton, så vi kan inte skicka upp den från jorden. Istället får man helt enkelt bygga den i rymden. Spegeln skulle reflektera solljuset och rikta det på Mars poler, vilket skulle öka temperaturen något. Det finns is vid polerna, och denna is skulle då smälta och frigöra den bundna koldioxiden. Detta i sin tur skulle skulle skapa en växthuseffekt, liknande den vi fått på jorden, fast i en kraftigare skala. Temperaturen skulle stiga, isen skulle smälta och skapa sjöar och floder. Man får också börja producera syre, ett bra alternativ för detta vore att planetera alger i vattnet. En stor del av produktionen av syre på jorden görs av alger.
En annan lösning vore att installera växthusgasproducerande maskiner som drivs på solljus, och som är helt självförsörjande. Denna teknik kan bli möjlig, men det är ytterst tidskrävande. Den mest extrema lösningen är dock att rikta jättelika asteroider mot Mars på något vis. Vi talar i skalor på tio biljarder ton (tio miljarder miljarder). En sådan asteroid skulle frilägga ofantliga mängder energi. 130 miljoner megawatt ungefär, vilket räcker till hela jordens energibehov i 10 år. Det vore som att spränga 70 000 vätebomber, så vi kan knappast besöka planeten på århundraden efteråt. Det skulle i vilket fall öka temperaturen med ca 3 grader Celsius.
