Pierre Teilhardde Chardin (1881-l955) fransk jesuitpater och antropolog, är en i vår tid mycket uppmärksammad filosofisk-religiös författare, som av många i New Age nämns som en viktig inspiratör. Han var en av de första betydande västerländska tänkare som beskrev världen som en helhet, där allt hänger ihop.
Biologin visar oss vår samhörighet med hela biosfären och fysiken att allting hänger samman, poängterade han.
Men det är ingen statisk enhet som Teilhard ser, utan en dynamisk, skapande organisk enhet, en värld i ständig utveckling på väg mot fullkomning. Alla varelser ingår som trådlösa fibrer invävda i en universell process. Vi, och allt som finns, är inte isolerade och existerar inte oberoende av allt annat, utan allting ingar i ett stort och harmoniskt sammanhang.
Teilhard tror på världen som god, och han ser en rörelse i kosmos mot allt mer komplicerade livsformer, vilket medför allt mer ande. De första livsformerna var enkla och till synes obesjälade, och utvecklingen rör sig hela tiden mot former med allt högre medvetande.
Teilhard de Chardin menar att om man ser universum som materiellt med ett mekaniskt skeende, blir människan med sin tankeförmåga en oförklarlig avvikelse. Men om man i stället ser människan, som är den högst utvecklade livsform vi känner till, såsom nyckeln till universums gåta, då framstår alltet som andligt, intelligent och i rörelse mot livsformer med allt större förmåga att tänka.
Om man anser att det materiella är det grundläggande i universum och det andliga ett obetydligt bifenomen, då finns i det mekaniska universum ingen plats för en fri vilja och alltså ingen plats för människan. Om man däremot uppfattar det andliga som kosmos centrala fenomen, då blir människans uppdykande på världsscenen inte oförklarligt utan en nödvändig punkt i universums rörelse mot allt mer komplicerade och intelligenta livsformer. Den allt större komplexiteten motsvaras av en allt högre medvetenhet. Universum utvecklas hela tiden av sin egen inneboende kraft.
Men Teilhard ser inte världens grundsubstans som ande. Han menar i stället att anden föds ur materien som en verkan av den. Men han ser också det andliga, vilket ökar allt mer i universum, som en högre form av liv och som odödligt.
Människan är toppen av utvecklingen, men inte dess slut. Universum har velat skapa människan, men det vill också gå vidare och skapa ännu högre livsformer. Människan ger med sin existens en glimt av universums vilja. Men slutpunkten är ett högsta medvetande, som är personligt, det vill säga Någon.
Teilhard skriver att han hela sitt liv har dyrkat universum och att frälsning för honom kan vara att bli ett med universum. Kristus ser han som livets krona och ett uttryck för världens själ. Han tillber ett centrum, världens innersta kärna, som är Någon och där allt strålar samman.