Ljusbrytning i prisma
Vitt ljus är en blandning av olika ljusvåglängder. I ett prisma bryts våglängderna olika mycket. Starkast bryts kortvågigt, violett ljus.
Regnbåge Ljusfenomen
Ljusfenomen i atmosfären som orsakas av solljusets brytning och reflexion i vattendroppar.
Alias: regnbåge
normal
normal
Ljusbrytning i regndroppe
Solljuset bryts både när det går in i regndroppen och när det går ut. Det reflekteras mot droppens insida. Flera droppar på olika höjd ger iakttagaren olika färgintryck.
normal
Vetenskaplig fakta
Den ter sig som ett krökt band i det synliga ljusets alal färger. Regnbågen är i själva verket det nästan enda exemplet i naturen på rena spektralfärger. Den synliga regnbågen är en del av en cirkel, som har sitt centrum på förlängningen av en tänkt linje mellan betraktarens ögon och solen. Från en berstopp kan man därför ibland se regnbågen som en fullständig cirkel, om solen står mycket lågt på himlen bakom betraktaren.
När det vita ljuset från solen faller in i en vattendroppe, bryts det, dvs, det ändrar riktning (ljusbrytning, prisma). lik delar av spektrum bryts dock mer än andra och på så vis separeras ljuset i sina olika våglängdskomponenter, dvs, färger. Sedan reflekteras en del av ljuset mot droppens bortre begränsningsyta; det är därför vi ser regnbågen i medljus, inte i motljus. slutligen ökar brytningen ytterligare när ljuset lämnar droppen. Den totala skillnaden i vinkel mellan solstrålen och den utgående strålen ligger mellan ca 40,6 grader (violett) och 42,3 grader (rött). Den regnbåge vi normalt ser huvudregnbågen eller den primära regnbågen, har rött ytterst och violett innerst. Den är dock inte den enda. Ljuset kan reflekteras två gånger i droppen. På så vis bildas en biregnbåge (sekundär regnbåge) i vinklar från ca 50,7-53,6 grader, alltså utanför huvudregnbågen. Den har färgerna i motsatt ordning, alltså med violett ytterst, men är mycket svagare och syns inte alltid. Genom interferens kan det också bildas övertaliga bågar innanför huvudbågen och i samma ordning.
Lite om myter och mer fakta
I förvetenskapliga myter uppfattas regnbågen ofta som en materiell båge eller bro. I den nordiska mytologin var det bron Bifrost (den bävande eller skälvande bron) och på den stod Heimdall på vakt, redo att blåsa alarma i gjallarhornet när ondskans makter närmade sig vid Ragnarök.
I Bibeln satte Gud en regnbåge i skyn efter syndafloden, som ett löfte att katastrofen inte skulle upprepas. Men regnbågen är inte ens en reell, utan en virtuell bild; den flyttar sig alltså med betraktaren. Myten av en begravd skatt där regnbågen slutar är dubbelt osann: bågen slutar inte någonstans, och dessutom ser två betraktare inte samma regnbåge, även om de står sida vid sida. Ljuset som träffar den ene betraktarens ögon kommer från andra vattendroppar än det som den andre ser.
En i huvudsak korrekt vetenskaplig förklaring av regnbågen gavs första gången av den franske matematikern och filosofen Descartes 1673. Den utarbetades vidare av newton i hans Opticks (1704), men i detalj var inte fenomenet utrett förrän på 1830-talet.
Jämför spektrum, färg, interferens.