Mängder av foton av påstådda paranormala aktiviteter har lagts ut på internet. När det gäller de så kallade spökjägarföreningarnas bilder, förundras man ofta över hur intetsägande de verkar. De flesta av dessa innehåller bara halvgenomskinliga cirklar, som vid första anblicken liknar reflexer. Andra vanliga motiv är en vit eller halvgenomskinlig dimma som ofta kallas Psychic mist. Det som gör det värt att nämna i detta sammanhang är att dessa objekt dyker upp på foton utan att några av de närvarande tycks ha varit medvetna om det vid fototillfället. Detta kombinerat med att bilderna ofta är tagna på platser som är kända för paranormala aktiviteter sedan tidigare gör en hel del foto trovärdiga. En förklaring kan vara att standardfilmen i dagens normalkameror inte är känslig för riktigt samma våglängdsområde som våra ögon. Antagandet att paranormala objekt ofta inte kan uppfattas av våra ögon stärks av att det finns ett stort antal foto tagna av IR-kameror, som tycks föreställa objekt liknande de ovan nämda.
Andefotografi Fotografi
För att bevisa andarnas existens brukade en del medier fotografera dem tillsammans med människor. De första andefotografierna togs redan år 1860.
Alias: andefotografering, andefotografi, fotografi, spök bild, spökbild, spök bilder och spökbilder
Vid seanser
För att bevisa andarnas existens brukade en del medier fotografera dem tillsammans med människor. De första andefotografierna togs redan år 1860. Den här bilden av en man tillsammans med två andar cirkulerade i spiritistiska kretsar på 1890-talet som bevis för andarnas existens.
En annorlunda form av andefotografering praktiserades pa 1960-talet av William Donnely och hans fru, som tillsammans drev en spiritistisk kyrka i nordöstra USA. Deras seansdeltagare fick själva framställa bilderna.
Seansrummet hade mörkrumsbelysning. Det fanns tre trag med kemikalier i rummet: framkallning, fixervätska och sköljvatten. Varje deltagare fick ett vanligt förstoringspapper, 5 gånger 5 centimeter. Medan de höll papperet mellan handflatorna genomfördes en ceremoni för att få andarna att visa sig. Därefter sköljde var och en sitt papper i framkallningsbaden i gängse ordning. Vid framkallningen framträdde bilden av en andes ansikte.
De klassiska andefotografierna framställdes genom dubbelexponering. Att dessa bilder kunde imponera hängde samman med att kunskapen om den fotografiska processen var mycket mindre utbredd än i våra dagar. En av andarna i det avbildade fotografiet har för övrigt identifierats som en oljemålning av konstnären Sichel (bilden ovan till höger).
Mörkrumsseansen i USA pa 1960-talet byggde pa att förstoringspapperen i förväg var exponerade för andebilder. Alla som har prövat på mörkrumsarbete vet att det inte gar att se skillnaden mellan exponerade och oexponerade papper förrän man framkallar dem.
Karl av Geijerstam berättade i sin bok Moderna vidskepelser, som kom ut 1892, om ett fall av andefotografering i Sverige. Fotografen var ett kvinnligt medium som hade framträtt i Göteborg ett par år tidigare.
Hennes prestationer voro av det vanliga slaget, och hon hade även medgivit, att anden skulle få fotograferas. På ett givet tecken skulle förhängena till mediets lilla kabinett slas at sidan, och en blandning av klorsyrat kali och magnesium antändas och upplysa rummet under en brakdel av en sekund och därigenom bilden av anden fästas pa platen i en fotografiapparat, som hölls i beredskap. Till följd av nagot missförstand kom förhänget att dragas undan för tidigt, och den explosiva blandningen antändes. Ljuset varade sa kort tid, att de närvarande icke tydligt kunde se, vad som försiggick inne i kabinettet. Men fotografiplaten, som omutligt upptagit den verkliga bilden, visade mediet, vars drag voro förvridna av forskräckelse, sittande bredvid en docka, som hon höll pa att stoppa upp.