Inom den teosofiska rörelsen uppkom en förväntan om den nya Världsfrälsarens ankomst. Nyårsaftonen 1908 gick det ut ett tillkännagivande från högkvarteret i Indien att hans ankomst var nära förstående. Bakom denna förväntan låg den gamla indiska avatarföreställningen, som gick ut på att i varje tidsålder uppträder en jordisk inkarnation av den högste Guden, vilken ger människorna den eviga Sanningen i en form som är anpassad till mänsklighetens medvetandenivå. Teosoferna menade att de stod på tröskeln till en ny tidsålder, vilket för dem betydde att en avatar snart skulle komma.
Strax före tillkännagivandet hade Leadbeater upptäckt en indisk pojke pa 13 år, som väckt hans intresse. Efter en klärvoajant undersökning av pojkens tidigare liv kom han och Annie Besant till slutsatsen att pojken var den kommande Världsfrälsaren. Den unge indiern hette Jiddu Krishnamurti. Han adopterades av teosoferna och gavs bästa möjliga skolning med tanke på sin världshistoriska uppgift. Annie Besant och Charles Leadbeater förklarade att det var Mästarna som genom telepatisk kontakt gav instruktioner om hur Krishnamurti skulle uppfostras.
En stor förväntan uppkom inom den teosofiska rörelsen. Några såg vid ett tillfälle en lysande aura kring den unge Krishnamurti, andra observerade en lysande stjärna över hans huvud. Detta visar tydligt att en messiansk kult med starka hysteriska övertoner höll på att utvecklas bland teosoferna.
Krishnamurti höll 1925 ett tal, där hans röst plötsligt förändrades och orden tycktes bära på en dittills okänd andlig kraft. Han sa bland annat att jag skall göra er fria. Efteråt förklarade Annie Besant att det var Kristi röst som hörts för första gången på 2000 år: Världsfrälsaren hade kommit.
Teosoferna hade storslagna planer för framtiden, där Krishnamurti skulle vara andligt centrum. De menade att en omedelbar verkan av Kristi återkomst skulle bli upprättandet av en ny och världsomspännande religion, som till skillnad från de flesta tidigare religioner skulle lära ut ockulta sanningar.
Men 1929 kollapsade den teosofiska Messiasdrömmen. Krishnamurti framträdde och förklarade att han inte var den nya Messias och inte representerade teosofernas nya världsreligion:
Jag hävdar att Sanningen är ett väglöst land, sa han. Man kan inte närma sig den via någon som helst väg, religion eller sekt ... Sanningen är gränslös, obetingad och omöjlig att nå längs en väg, och den kan inte bli organiserad ... Jag önskar inga anhängare ... Mitt enda mål är att göra människor fria.
Efter tjugo års massiv ockult indoktrinering bröt sig Krishnamurti ut ur sitt andliga fängelse och kastade Messiasbördan av sina axlar.
Från 1929 fram till sin död 1986 fortsatte Krishnamurti sin roll som en anti-Messias, och genom böcker och föredrag utvecklade han en egen väglös väg till Sanningen.
Efter fiaskot med Världsfrälsaren slutade tillströmningen av medlemmar till Teosofiska Samfundet. Medlemsantalet minskade katastrofalt. Teosofins storhetstid var över. När Annie Besant dog 1933, 85 år gammal, lämnade hon ett ockult imperium i förfall. Efter hennes död har Teosofiska Samfundet levt vidare i ett slags skuggtillvaro. Till och med Mästarna tycks ha övergett samfundet. Kanske fanns det inte fler ockult kompetenta personer att verka genom?
Men på 1920-talet och framöver dök samma Mästare upp som inspiratörer bakom bakom flera nya intressanta ockulta rörelser - eller rättare sagt: det hävdas att det är Mästare som står bakom.