Vid början av 1900-talet splittrades teosofin i tre olika riktningar. I spetsen för två av dem stod de två kvinnorna Annie Besant och Alice Bailey. Den tredje riktningen konstituerade sig 1913 som en helt ny ockult lära; det var Rudolf Steiners antroposofi.
Annie Besant föddes 1847. 20 år gammal gifte hon sig med en präst, Frank Besant. Tidigt började hon tvivla på Bibelns sanning, och 1873 bröt hon med kristendomen och lämnade sin man, ett mycket modigt steg i det viktorianska England. Då hade hon redan gett ut skriften Om Jesus av Nasarets gudomlighet, som var genomsyrad av en radikal och antikyrklig hållning. Annie Besant kastade sig nu med entusiasm in i kampen för sociala och politiska reformer.
Under de följande femton åren verkade hon som folktalare och politisk agitator. Stora folkmassor samlades när hon stod i talarstolen. Hon var ateist och kämpade mot kyrkans hyckleri och för kvinnans frigörelse och födelsekontroll. 1884 blev hon socialist och slöt sig till det beryktade Fabian Society. Nu var hon en fullständig materialist. Men så vaknade det gamla gnagande tvivlet. Hon frågade sig om hennes nya livssyn verkligen var sanningen.
Annie Besant kom in i en svår livskris. I sin självbiografi skriver hon att hon gjorde desperata försök att tränga genom mörkret och få bevis för själens och den översinnliga världens existens. En kväll, när hon satt ensam med själens längtan efter vetskap, hörde hon Mästarens röst och han lovade henne att hon snart skulle finna ljuset.
Hade detta hänt några år tidigare, skulle hon ha betecknat upplevelsen som hallucinationer. Men i den livskris hon nu befann sig i, tycktes händelsen visa henne sanningen. Hon fylldes av en skälvande förväntan. Fjorton dagar senare fick hon en bok för recension. Det var H.P. Blavatskys Den hemliga läran. Hon läste boken, och läste den omigen. Här fanns Sanningen! Hon kände igen den. Nästan över en natt lämnade hon sin socialistiska åskådning och blev teosof. Hon var då 42 år gammal.
Med en gång blev hon en helhjärtad och entusiastisk teosof. Snart blev hon madame Blavatskys närmaste medarbetare och mest hängivna lärjunge. Hon kom att tillhöra den ledande krets av teosofer som kallades Esoteric Section. Som medlem av den inre kretsen måste hon underkasta sig Mästarnas auktoritet, vilket hon utan tvekan gjorde. För hennes tidigare vänner var detta en makaber paradox. Hur kunde en människa som tidigare hade visat en kompromisslös självständighet i tanke och handling plötsligt och fullständigt acceptera en osynlig Mästares auktoritet?
Senare detta dramatiska år, medan hon befann sig i Frankrike, mötte hon själv Mästaren. Hon vaknade en natt, satte sig upp i sängen och såg Mästarens strålande astrala gestalt. Från den stunden var hon Mästarens trofasta och lydiga redskap.
Efter madame Blavatskys död 1891 blev hon ledare för Esoteric Section och därmed i verkligheten ledare för den världsomspännande teosofiska rörelsen.
1893 reste hon till Indien. Det blev en upplevelse av att komma hem. Upplevelsen att höra hemma i den indiska andliga traditionen var så stark att hon offentligt förklarade att hon var hindu. Hon arbetade sedan för att föra indisk ockultism till väst och även för västliga sociala reformer i Indien.
Annie Besant hävdade att hon var klärvoajant, och tillsammans med den likaså klärvoajante Charles Leadbeater utlförde hon ockulta undersökningar och experiment. Dessa gick bland annat ut på att utforska teosofernas tidigare jordiska inkarnationer. Ett intressant resultat av undersökningarna var att ungefär alla världshistoriens betydande personer nu tycktes vara samlade i den teosofiska rörelsen, i synnerhet i ledningen.