Helena Petrova Blavatsky föddes i en rysk adelsfamilj 1831. Ännu inte 17 år gammal gifte hon sig med den 69-årige generalen Nikofor Blavatsky, men efter tre månaders äktenskap lämnade hon sin åldrande man och gav sig ut på en upptäcktsresa i världen, vilken skulle vara i 25 år. Hon reste ensam och tomhänt. Det enda hon tog med sig från äktenskapet var namnet Blavatsky.
1848 finner vi henne i Konstantinopel, 17 år gammal, ensam och redo att börja jakten på den dolda visdomen.
Det är svårt att rekonstruera hennes liv under denna tid. Men genom hennes dagboksanteckningar och brev, berättelser från personer som mötte henne under vägen samt hennes senare nedskrivna erinringar kan vi få en serie glimtar av hennes liv under denna reseperiod.
1850 studerade hon i Kairo gammal - egyptisk och koptisk magi. Flera gånger var hon i USA, där hon uppsökte indianer för att lära sig deras naturmagi, och hon for till Amerikas sydstater för att studera voodooceremonier. Till Sydamerika reste hon för att komma de gamla indianska kulturerna på spåret och ta del av den förlorade visdomen om gudarna. Men först och främst gick färden till Asien; hon besökte Indien, Burma, Siam och Kina, och överallt uppsökte hon heliga män och kvinnor och studerade yoga. I Indien blev hon fascinerad av yogiernas och fakirernas mirakulösa förmågor, och det gick upp för henne att det inte bara rörde sig om avancerade trollkonster, utan att deras prestationer var följden av ockult träning och utveckling under flera år.
Till slut gick färden till Tibet. Hon hade hört att de andliga Mästarna höll till där, de som tillhörde det hemliga Vita Broderskapet. Flera gånger försökte hon komma in i Tibet men blev nekad inresetillstånd av de engelska myndigheterna, som trodde att hon var rysk spion. Själv hävdade hon att hon till slut lyckades tränga in i det mest slutna av alla länder och nådde fram till Mästarnas oas, där hon stannade i sju år. De flesta som studerat hennes liv, betvivlar detta påstående. Det finns nämligen inga andra källor än hennes egna uppgifter, och de är ibland starkt motstridiga.
Men oavsett om H.P. Blavatsky fysiskt befann sig i Tibet eller inte, så var hon intensivt upptagen av att finna Mästarna och få tillgång till deras ockulta visdom. Hon hävdade att hon i visioner kunnat se Mästarna ända sedan sin barndom och att hon vid åtminstone ett tillfälle hade mött sin egen Mästare, Koot Hoomi. Det var sommaren 1851, när hon var i London. En dag. när hon var ute och promenerade, fick hon syn på en lång och majestätisk indier, som var omgiven av ett följe på flera personer. Då de kom närmare, kände hon genast igen honom. Det var Beskyddaren från hennes barndoms visioner. Hon ville springa fram och kasta sig i hans armar. Men han gav henne ett avvisande tecken, och hon stod förlamad, när han försvann i folkmängden.
Följande dag tog hon en promenad i Hyde Park, och när hon stod vid insjön Serpentine, fördjupad i tankar, stod Mästaren framför henne, leende. Han förklarade att han tillhörde det Stora Vita Broderskapet och att de behövde hennes hjälp för att främja en mäktig andlig impuls till mänsklighetens bästa: Hon skulle stå i spetsen för en omfattande andlig rörelse, och för denna viktiga uppgift måste hon förbereda sig under många år.
Helena Petrovna Blavatsky beslöt sig för att svara ja på Mästarnas önskan. Hon hade då just fyllt 20 år.
Föreställningen om Mästarna och det Stora Vita Broderskapet har spelat en stor roll inom teosofin och även inom flera andra ockulta riktningar. Den officiella teosofiska beteckningen är Mahatma (stor själ) men på engelska används ofta ordet Master (Mästare). Enligt teosofin är en Mästare en invigd av högsta graden, ett upphöjt väsen, som är i besittning av en visdom och makt som motsvarar den status han har uppnått i andlig utveckling.
Enligt teosofin förutsätter andlig utveckling reinkarnation. Människan genomgår en utveckling genom miljoner år och tusentals jordiska inkarnationer. Under varje inkarnation gör människan erfarenheter som för henne ett stycke vidare på den oändligt långa vägen mot målet, som är medvetadegörande av det Högre Jaget, vilket betyder att människan får en gudomlig status.
Teosoferna menade att Mästarna höll till i en otillgänglig trakt i Tibet och att de kontrollerade de kosmiska krafterna i så hög grad att de kunde uppträda antingen i sin fysiska kropp eller i sin andliga form, allt efter sin egen vilja. De var inte bunda av avstånd utan kunde på ett ögonblick förflytta sig från Tibet till London. Teosoferna föreställde sig ocksa att alla Mästarna tillsammans utgjorde det Stora Vita Broderskapet, som leder världsutvecklingen genom att inspirera människor.
Det som drev madame Blavatsky ut på de ändlösa resorna var övertygelsen att tidigare högkulturer haft tillgång till en mysterievisdom som senare gått förlorad. Hon tänkte att om det i olika delar av världen ännu fanns kvar fragment av denna ockulta visdom, så gällde det att samla dessa bitar och rekonstruera en sammanhängande andlig världsförklaring.
Samtidigt sökte hon efter vägar som kunde utveckla och öppna hennes andliga sinnen och göra henne seende i den andliga världen.
I början av 1860-talet uppehöll hon sig en längre tid i Kaukasus. Där drog hon sig tillbaka för en meditativ enslingstillvaro. Hon behövde stillhet och ro för att smälta intrycken från många års resor, och dessutom sökte hon ensamhet för att kunna praktisera vissa magiska tekniker som hon lärt sig. Plötsligt blev hon sjuk med häftig och långvarig feber. Ibland befann hon sig i koma, ibland i ett vaket, apatiskt tillstånd. Under sjukdomen upplevde hon att hennes inre splittrades i två personligheter. I detta schizofrena tillstånd skedde en betydelsefull förändring av hennes mecliumistiska förmågor. När sjukdomen var över, upptäckte hon att hon fått full kontroll över sina mediumistiska anlag. Själv var hon övertygad om att sjukdomen bara var ett yttre tecken på ett inre utvecklingssprång och att det måste vara Mästarna som stod bakom.
Hon återupptog sina vandringar. Men i början av 1870-talet kände hon ett starkt behov att göra något mer än att för egen del jaga den hemliga visdomen. Hon kände att tiden var inne för ett organiserat angrepp på materialismen. 1871 startade hon i Kairo Societé Spirité, som bestod av en grupp människor som skulle företa en vetenskaplig undersökning av spiritismen. Men gruppen blev snart upplöst, och åter började hon vandra i Europa till dess hon 1873, 42 år gammal, mottog en tydlig order från Mästaren: Res till Amerika!
1875 grundade hon i New York tillsammans med överste H.S. Olcott Teosofiska Samfundet. 1877 gav hon ut boken Isis Unveiled. Enligt hennes dagboksanteckningar var det hela tiden Mästaren Koot Hoomi som inspirerade henne. Hon hade utvecklat förmågan att försätta sig i lätt trans, och i det tillståndet kontaktade hon sin ledare i andevärlden, John King, vilken fungerade som mellanhand mellan henne och Mästarna.
Isis Unveiled är en digert verk på 1300 sidor, vilket behandlar de flesta områdena inom ockultismen, magin och den gamla mysterievisdomen. Hon hänvisar till över hundra källor, varav de flesta var glömda och legendariska manuskript som på hennes tid inte fanns i några västerländska bibliotek. Boken är ett försök att teckna en ockult världsförklaring.
En del av innehållet beskriver astral- och etervärlden och akashakrönikan. Dessa föreställningar är urgamla. Astralvärlden förklaras vara en del av verkligheten som finns mellan den fysiska och den andliga världen. Den genomtränger den fysiska världen och är en utvidgning av denna och den plats där de döda uppehåller sig och där allting har en mycket starkare intensitet än i den fysiska världen. Människan har också en astralkropp som är den själsliga och instinktiva delen av henne och där de psykiska processerna äger rum. Människans astralkropp förbinder henne med den makrokosmiska astralvärlden, och det är möjligt att genom meditativa ansträngningar utveckla astrala sinnesorgan och bli seende i den delen av verkligheten. Astralsubstansen är icke-fysisk men har ändå en viss utsträckning i rummet och tiden och framför allt är den en värld som styrs av helt andra lagar än dem som styr den fysiska världen. Madame Blavatsky hävdade bland annat att Mästarna kunde lösgöra sin astralkropp från den fysiska kroppen och med tankens hastighet föra den till vilken plats som helst på jorden.
Akashakrönikan är en astral ljussubstans där allt som sker på jorden blir inpräglat. De invigda kan skåda in i akashakrönikan och således få veta allt som skett i historien. Teosofen Scott Elliot, som gav ut en bok om Atlantis 1896, hävdade att bokens innehåll var ett resultat av en klärvoajant undersökning av astralvärlden.
Förutom astralvärlden och astralkroppen menar teosoferna att det finns en översinnlig etervärld och en eterkropp, som befinner sig mellan astralvärlden och den fysiska världen.
I boken Den hemliga läran, där madame Blavatsky försökte ge de teosofiska tankarna en slutlig skriftlig utformning, var det återigen Mästarna som talade genom henne.
1891 avled Helena Petrovna Blavatsky i London.