Charles Honorton, som nyligen plötsligt dog av hjärtslag vid 46 års ålder, var en av världens ledande forskare i parapsykologi. Detta område med dess egendomliga fenomen hade väckt Honortons intresse redan när han var skolpojke i Minnesota. Han kom snart att ägna sitt liv åt att söka finna empiriska bevis för människans psykiska formåga och hur den skulle kunna frambringas, utforskas och förklaras. Medan han fortfarande gick i skolan fick han sin första redogörelse för sina experiment publicerad i tidskriften the Journal of Parapsychology Den hade titeln Separation of High- and Low-Scoring ESP Subjects through Hypnotic Preparation. Det varden första av många publikationer om experiment med syfte att utforska olika tekniker, som kunde underlätta undersökningen av psi- fenomen i laboratorium.
Han började vara med om sommarsessioner vid J.B.Rhines forskningsavdelning vid Duke University i North Carolina vid 16 års ålder, och vi träffades for första gången där två år senare. Redan då gjorde hans intelligens och skarpsinne det möjligt för honom att överträffa många vana forskare. Dessutom blev han under sitt sista skolår tillsammans med en vän pristagare i debatt vid high school.
Efter ett och ett halvt års studier vid universitetet i Minnesota övergav han de akademiska lunderna (William Thackeray skrev 1849 berättelsen Pendennis, där uttrycket among the groves of Academe = bland de akademiska lundema förekommer) för att ansluta sig till forskarna vid Rhines Institute for Parapsychology, där han snart blev stöttepelaren i deras forskningsprogram. Vi delade en lokal och blev goda vänner, och det blev också våra fruar, Lori och Joanna. Under den korta tid han stannade där fortsatte Honorton att vara produktiv han åstadkom sju publikationer om experimentellt arbete innan han blev tjugoett år gammal.
Till följd av vad många betraktade som en oundviklig kollision av viljor mellan honom och Rhine anslöt sig Honorton 1967 till ett nytt forskningsprogram vid Maimonides Medical Center i Brooklyn, och arbetade tillsammans med Montague Ullman och Stanley Krippner med ESP i drömmar och andra inre medvetandetillstånd. Han blev så småningom forskningsledare for den nyinrättade avdelningen forparapsykologi vid Maimonides, och införde 1947 en mild metod for att utestänga yttre sinnesintryck (Ganzfeldtekniken) och på så sätt locka fram psykisk formåga hos försökspersonerna. Detta tillvägagångssätt användes både av Honortons forskarlag och av andra med stor framgång, särskilt i jämfdrelse med resultaten vid andra välkontrollerade parapsykologiska undersökningar.
Hans upptäckter tilldrog sig James S. Mc Donnells uppmärksamhet. Han var chef för Mc Donnell-Douglas Aircraft, och han försåg Honorton med tillräckligt med kapital for att han skulle kunna starta sitt eget forskningsinstitut, the Psychophysical Research Laboratories i Princeton, New Jersey. Honorton förestod det från 1979 till 1989, och ledde ett lag forskare som utforde undersökningar, som nu anses vara de mest fantasifulla, välplanerade och framgångsrika som har forekommit på området. Det viktigaste var ett automatiserat Ganzfeldprojekt där det användes videobilder, som sändarna fick koncentrera sig på vid telepatiforsök. Det fannsåttaexperimentatörer och elva experimentserier som var utformade for att besvara olika frågor som var framställda av skeptiker och motståndare beträffande den tidigare Ganzfeldforskningen. Alla åtta experimentatörerna fick positiva resultat, en överensstämmelse som var mycket viktig på ett område där brist på upprepbarhet hade bekymrat forskarna.
Dessutom hittades vissa mönster i deras iakttagelser, som överensstämde med tidigare Ganzfeldforskning och med andras forskning.
Till exempel, rörliga och intresseväckande bilder tycktes lättare foras över från sändare till mottagare än stillbilder. Dessutom fick deltagare som hade haft tidigare psykiska upplevelser avsevärt bättre resultat än de som rapporterade att de aldrig hade haft några.
Dessa resultat, som först publicerades for två år sedan har gett kritiker av parapsykologiska metoder deras största utmaning hittilis. Försök att finna alternativa tolkningar har tyckts långsökta och betydelselösa, och Honortons forskning har nyligen blivit fördelaktigt omnämnd i den vitt spridda engelsksprakiga läroboken i psykologi, Introduction to Psychology av Atkinson m.fl.
År 1991 flyttade Honorton till Edinburgh, bodde hos min familj och mig, och tänkte försöka upprepa och utvidga sitt automatiserade Ganzfeldarbete tillsammans med forskarna vid the Koestler Chair of Parapsychology inom universitetets psykologiavdelning. Han presenterade nyligen sin forskning vid Cavendish Laboratory i Cambridge, och hans arbete blev till slut accepterat som en demonstration av att de svåra problemen i parapsykologin kunde behandlas på ett vetenskapligt ansvarsfullt sätt. Kort före sin död höll han foreläsning om sitt arbete i SPR, och han såg framåt mot mycket mer samarbete med medlemmarna.
Det fanns två huvuddrag som man kunde återfinna i Honortons liv och arbete. För det första var han övertygad om att parapsykologer kunde åstadkomma resultat som var tillräckligt bärkraftiga för att tillåta systematisk och meningsfull utforskning, förutsatt att de utvalde sina deltagare omsorgsfullt, gav dem meningsfullt arbetsmaterial, och försåg dem med tekniker som kunde hjälpa dem att vända sin uppmärksamhet inåt, bort från yttre störande sinnesintryck.
För det andra fortsatte Honorton under hela sin karriär att föra ett ändlöst krig mot ytlig och ogenomtänkt kritik, lika väl som mot vetenskaplig trångsynthet. Han kunde inte tåla hårdnackade förnekare, och i hans nyaste publikation i en italiensk skeptisk tidskrift tog han upp striden med de mest högljudda av de självutnämnda kritikerna, såsom Ray Hyman, James Alcock och James Randi, och insisterade på att de skulle försöka astadkomma en rättvis och konstruktiv kritik, eller i annat fall sluta att framställa sig for allmänheten som kunniga bedömare av seriös parapsykologisk forskning. Hans bortgång innebär en stor förlust for den moderna parapsykologin. Hans empiriska, intellektuella och känslomässiga insatser är oersättliga.
Han efterlämnar en son, Joseph, som stod honom mycket nära.