normal
Han träffar en grupp människor, bland annat en kvinna vid namn Trinity, också hon en hacker, och en man vid namn Morpheus. Morpheus hade svaret på vad Matrix var, men han sade att ingen kunde förklara vad det var, man måste se det med egna ögon.
Thomas Andersson fick ett val, antingen att lämna byggnaden och återgå till hans liv, eller att få reda på svaret. Nyfiken som han var ville han givetvis få reda på det.
Hela Thomas värld är en illusion. Han levde i ett datorprogram, skapat av maskiner för att hålla människor i chack. I framtiden skapade människor artificiell (konstgjord) intelligens, denna tog över. Intelligensen kom på att den inte kunde klara sig utan rikligt med energi. Den ville inte bli kontrollerad av människan.
Vad händer? Maskinerna förde krig mot människorna, och de vann. De hittade en utmärkt energikälla, mänsklig bioenergi. De odlade upp människor, deras kroppar gav dem energi, men för att inte människorna skulle bli hysteriska kopplade man deras hjärnor till datorn, och till en artificiell värld The Matrix.
Allt Thomas hade upplevt, allt han byggt upp och tog del i fanns inte i annat än ett program. Maskinerna hade tillgång till människornas hjärnor och kunde simulera sinnesintryck. Alla människor såg, hörde, kände, smakade och luktade i den konstgjorda världen. En fråga man ställer sig är, kan man skilja mellan dröm och verklighet då drömmen känns totalt verklig?
Thomas Andersson, eller Neo som han kallas när han tagits ur Matrix och in i den riktiga världen, anses vara den utvalde. Mannen som skulle befria männskan från slaveriet. Han kastas in i en kamp mellan maskin och människa. Den största kampen är dock psykisk. Hela hans liv hade varit en dröm, och kvar låg miljarder människor, fångade i The Matrix.
Filmen är ju ett skräckscenario, och verkar i högsta grad överdriven, men det är inte relevant. Filmens budskap är just hur man kan skilja mellan dröm och verklighet när drömmen är identisk med verkligheten. Filmen skakade mig främst eftersom man faktiskt inte kan bevisa att det inte ligger till på det viset.
normal
Vår värld är datorgenererad
Att den värld som vi känner i verkligheten skulle vara en datorsimulering skulle de flesta avvisa som en ren bluff. Det finns emellertid seriösa forskare som anser att så är fallet. De hävdar att de har hittat indicier på att den fysiska verkligheten är genererad av datorer.
Snart går det kolsvarta framtidsdramat The Matrix åter upp på biograferna. Efterföljaren har fått titeln Matrix Reloaded och allt är som förut: mänskligheten lever i ett virtuellt universum skapat av de härskande datorerna.
Filmens skrämseleffekt får näring av den filosofiska eftertanken: lever vi i verkligheten eller i en konstgjord värld? Idén är inte ny. Ända sedan de grekiska filosoferna har mänskligheten spekulerat över huruvida den filosofiska världen är riktig eller en illusion skapad av vår egen fantasi eller som det senaste av en superdator. De flesta skakar snabbt av sig sådana fantasier, men det finns faktiskt forskare som arbetar seriöst med idéen. Deras provocerande påstående är att hela det kända universum endast är ett program som körs på en gigantisk dator. Allting består av enkla formler.
Argumenten för den kontroversiella teorin finns överallt runt omkring oss. Den fysiska världen kan nämligen beskrivas med små tal och enkla formler, och det är just så en programmerare skulle göra om han skulle skapa en virtuell värld. Hela jordens komplicerade kemi och biologi utgörs av mindre än 100 grundämnen som alla är uppbyggda av endast tre partiklar elektroner, neutroner och protoner. Dessa tre byggstenar hålls samman av fyra naturkrafter, av vilka tyngdkraften är den enda som vi kan känna av direkt. Bakom en komplicerad verklighet ligger en enkel modell. Enligt alla tiders mest berömde fysiker, Albert Einstein, är en av världens största gåtor att världen överhuvudtaget låter sig beskrivas med ett matematiskt språk.
Den svenskfödde filosofen Nick Boström, som nu arbetar vid Oxford University i England, har dock ett svar på gåtan. Han menar att det helt enkelt beror på att världen skapats av en dator som följer enkla matematiska lagar.
Boström är en av de vetenskapsmän som talar för att vi lever i en datorsimulering. Förutom på det matematiska argumentet bygger hans uppfattning på en filosofisk bevisning. Som utgångspunkt förutsätter han att datorer en dag når en nivå där de kan simulera det komplexa mänskliga medvetandet. När det målet är nått kommer det att vara enkelt att placera medvetandet i en realistisk miljö där det kan utvecklas. En konstgjord värld är skapad, och Boström anger tre möjligheter för den fortsatta utvecklingen.
En första möjlighet är att mänskligheten kommer att dö ut innan tekniken för simulering är så utvecklad. I så fall kan vi ta det lugnt - världen är verklig.
Den andra möjligheten är att vi utvecklar tekniken, men låter den ligga oanvänd på grund av de oöverskådliga etiska konsekvenserna. Men sedan när lät människan en ny spännande teknik vara på grund av etiska orsaker?
Den sista och enligt Boström mest sannolika möjligheten är att vi utvecklar tekniken och använder den. Om så är fallet kommer antalet simulerade världar snabbt att stiga. Många människor kommer antagligen att vara Gud för sitt eget lilla universum. När antalet simulerade världar överstiger antalet riktiga världar blir det dock övervägande troligt att vi lever i en simulerad värld.
Visserligen verkar världen vara fast och materiell, men det är inget bevis för att den inte är digital. Den uppenbara soliditeten kan bero på att vi är fastlåsta i algoritmernas benhårda logik. Tänk på hur figurerna i ett datorspel skulle uppleva världen om de kunde uppfatta den utan tvekan som verklighet. Dessvärre kan vi varken testa teorin eller avslöja uppbyggnaden av den universella datorn. Den typen av information finns nämligen inte i vår virtuella värld. De digitala figurerna i ett datorspel kan inte heller på något sätt fastställa att deras värld är konstgjord, då den informationen inte är inlagd på något ställe i programmet.
Kanske kan vi dock få några svaga indicier på det egentliga sammanhanget menar teorins anhängare. De flesta datorer har hårdvarufel, och få programmerare kan hålla fingrarna borta från sina program lång tid åt gången. Den typen av sammanbrott i logiken skulle i vårt universum kunna visa sig som ett brott mot de annars välfungerande naturlagarna.
Erkänner man den typen av fenomen kan religösa mirakel ,klärvojans, cirklar i sädesfält och så vidare vara tecken på utbrända ram-chips, strömläckage eller en programmerare som vill ge utvecklingen en knuff i en viss riktning.
Om det sista är fallet bör vi nog fundera på vilket syfte simuleringen har. Om den endast är till för underhållning gäller det att uppföra sig extravagant, dramatiskt och utflippat för att inte bli deletad. Är det däremot ett program som skall testa konflikter och epidemier gäller det att hålla en låg profil.
Teorin har självfallet även sina kritiker. Många framhäver att människan i alla tider har byggt upp sin egen världsbild utifrån begrepp som de känner från sin egen kultur. I informationsåldern skall datorn sättas som modell för allting, och det säger mer om människans sätt att uppfatta världen än om världen själv.
Under alla omständigheter blir teorin mer intressant i det ögonblick man verkligen simulerar ett universum med något som påminner om medvetet liv. Fysikern Seth Lloyd vid Massachusetts Institute of Technology har beräknat att det sammanlagda antalet växlingar i informationsmängden sedan Big Bang är 10120. Vi kommer aldrig att kunna göra datorer som kan arbeta så snabbt och simulera vår värld in i minsta detalj, men det behövs kanske inte. Istället för att återskapa flera miljarder galaxer behöver programmerarna bara leverera små ljusglimtar till de intelligenta varelsernas kikare, så att de inte känner tomheten i världsalltet.
Reduceras komplexiteten i programmen på det sättet blir programmet kanske överskådligare. Robotforskaren Hans Moravec vid Carneige Mellon University anser att vi inom 30 år kan simulera hela världar med medvetet liv.
Får han rätt är The Matrix i viss mån verklighet. Vi kan då filosofera över huruvida vi är offer för simuleringen eller om vi utnyttjar de oskyldiga simulerade. Eller kanske både och.
