Hem

kristina

Ändra sidan Detaljer
Medlem 62706, nivå 7, ämne 624020, v1
Kallar sig friggars
Hon är 60 år och bor i FÅRÖSUND
Kontakt E-post
Uppdaterad 2006-02-01

är Medborgare i Paranormal.se

Presentation

Jag lärde mej flyga redan som barn. Jag svävade i ovanför vårat hus och gled som en örn fram genom luft rummet. Nu mera känner jag mej tung, men jag bidar min tid i väntan på att dom jag söker ska ge säg till känna. Det borde inte vara så svårt.
Jag bor på en ö där månen lyser klar över vår sjö. Här finns igen som jag. Jag bestämmde mig vid tidig ålder att tro på ett liv utan slut. Jag finns alltså existerar jag!

I tjugo års åldern började jag få utom kroppsliga upplevelser. En del underbara men många mycket skrämmande. Dessutom visste jag inte vad det var som hände med mig. Där jag bor pratas inte mycket om såna här saker.

Jag har haft viss ufo kontakt och tror att det finns mycket mer i vårt universum än vad vi kan föreställa oss. Nu har jag kommit till en punkt där jag är mer tillfreds med min tro och söker inte svar på samma sätt som när jag var yngre. Jag har fyra barn i åldern 1-12 som jag försöker uppfosta till att se sitt inre ljus.

Jag kände mig annorlunda redan som barn. Jag är uppväxt på en mycket liten ort som varje sommar förvandlades till ett semesterparadis. Det var också enda tiden på året som jag inte kände av det stora utanförskapet så mycket. Som tur var hade jag två kompisar på gångavstånd från vårt hus. Med dom kunde jag vara mig själv, tillskillnad från skolan där jag för det mesta endast tilltallades med öknamn.

Min högsta önskan innan skolan börjat var att gå på lekskolan, vilket var en ouppnålig dröm. När rycktet började gå om en söndagskola var jag inte sen med att få börja jag med. Så fick jag då min första andliga utbildning. Jesus blev min stora idol och i skolan vände jag till och med andra kinden till och fick minnsann en snyting till !

Jag hade tänkt, jag hade tänkt så det knakade. Jag föreställde mig själv i en kista som sänktes ner i jorden. Där nere var det mörkt men jag kunde inte se mig själv inte existera. Jag fanns till ändå, även om min kropp försvann, konstaterade jag med ett barns enkla slutledningsförmåga. Och allt sen den dagen har jag sökt svar på dom frågor som hör det extensiella till.

Det har inte alltid varit lätt att följa sin innre övertygelse men jag har i alla fall försökt. Nu när jag vet varför jag inte varit som andra, är jag ändå tacksam, trots de svårigheter som det inneburit för mig i livet.

Jag hade mina första u.k.u redan som barn. I mina drömmar kunde jag flyga och jag flög över vårt hus och såg hur solen blänkte i havet. Känslan av frihet var total. Jag kunde också andas under vattnet och trodde länge att det var något man lärde sig när man blev äldre.

I tio årsåldern fick min pappa jobb i Afrika så jag kom från enslig svensk obygd, i yllebyxor till ett landandra sidan ekvatorn. Trots att jag aldrig förut sett en svart människa, kände jag mig för första gången helt normal hela tiden. I brist på television så började jag utveckla mina drömmar. Jag såg fram emot varje kväll och hittade på historier som jag skulle drömma om. Om inte historiens slut passade mig, raderade jag helt enkelt det som jsg inte gillade och ersatte det med ett mer passande scenario. Det var slott, prinsar och prinsessor och lyckliga slut för hela slanten och det var inte helt lätt att få till det. Ibland kunde jag fortsätta på en dröm från föregående natt som jag inte hunnit drömma klar. forts. följer.