Howard Menger i Stockholm
Den 30 januari i år höll Howard Menger ett med spänning motsett föredrag i Stockholm om sina kontakter med utomjordiska varelser. Medborgarhusets stora sal var fylld av en förväntansfull publik.
Han började på äkta amerikanskt sätt med glada rop till publiken: You are special, det är något särskilt med er. Jag älskar det svenska folket, därför att ni är fridsamma. Ni älskar era medmänniskor och har inte haft krig på jag vet inte hur många år. --- Inte sedan 1809, ropar en herre i publiken. President Bush gör också sitt bästa för att få fred. Vi behöver inga atombomber. <applåder> Nu vill jag presentera min underbara lilla sweetheart, min fru sedan 33 år tillbaka, Connie.
Och Connie håller ett litet anförande, talar om innehållet i Howards föredrag och om våra utomjordiska vänner som är här för att hjälpa oss. Men i vårt materialistiska samhälle godtas inte fotografier och vittnesmål som bevis, säger hon. Man måste kunna förevisa varelser eller farkoster för att bli trodd.
Howard återtar: "Hon är underbar. <skratt> I 33 år har vi arbetat sida vid sida i min reklamfirma och elektromekaniska verkstad. Vi har haft flera anställda. Våra barn, som nu är vuxna, har alla gått i college. De har sina egna hem och barn och är goda medborgare i samhället. Och jag har numera dragit mig tillbaka.
Jag är lycklig över att vara en kontaktperson. När jag var tio år gammal hade jag en mycket viktig upplevelse. Jag såg en underskön kvinna med långt gyllene hår som satt på en berghäll. Hon talade om för mig att när jag blev äldre skulle jag få reda på viktiga saker om jorden, om var vi kommer ifrån och vart vi går. Jag förstod inte då, men när jag blev äldre kom i mitt huvud saker som inte tillhörde high school-fysiken utan låg över collegenivå. Jag har ingen högre examen, jag har inte gått i college, men dessa saker kom till mig."
Howard berättade sedan att han så småningom kom till arme'n. Han tjänstgjorde först i USA och sedan i Okinawa. När han kom tillbaka till USA 1945, började de utomjordiska kontakterna på allvar. I High Bridge, New Jersey, såg han en mycket vacker farkost som kom ner och landade på marken. Howard, som har konstnärliga anlag, har målat av den efter en färgfilm, och bilden finns på omslaget till hans senaste bok.
Två män i silverdräkt steg ur och därefter kom en vacker kvinna fram. Hon rörde vid ett ljus vid bältet, och ljuset blev större och större och omgav slutligen hela kroppen. Sedan försvann hon tillbaka till farkosten och den flög sin väg. Howard visar bilder av denna farkost och flera andra i luften och på marken. En bild visar hans vän George Adamski.
Sedan kommer det mest sensationella av allt, en bild av farkosten som han flög till månen med. När Howard hade stigit om bord på farkosten, ändrade rymdmänniskorna atom- och molekylstrukturen i hans kropp så att den passade ihop med farkostens frekvens. Jag blev en del av skeppet, säger Howard. De lyfte från marken, såg jorden avlägsna sig och så småningom kunde de se månen närma sig. Howard såg en kupolförsedd byggnad där. Efter landningen fick de göra en sightseeingtur. Byggnaderna var sammanbundna med gångar och man kunde åka rullbana i gångarna från byggnad till byggnad. Månen har atmosfär, så det går att andas där. Under återfärden till jorden fick de se månens mörka baksida och hann även åka ett varv runt Mars.
Efter denna himlafärd blev det 15 minuters paus. I början av föredraget verkade Howard något osäker och glömde ibland vad han skulle säga. Men Connie vände sig flera gånger mot honom och hjälpte till. Du kan väl berätta om det och det.
Efter pausen var han mer i sitt esse.
Då berättade Howard att han 1951 skickade upp en experimentfarkost som han tillverkat själv. Han kallade den electro-craft X-1. Han sände upp den från High Bridge, New Jersey, USA. Den var radiostyrd, men han tappade kontrollen över den och den flög iväg och kraschade vid gränsen mellan Ohio och Pennsylvania. Det låg fullt med bitar på marken så farmarna kom ut och tillkallade polis. Dagen därpå stod det i tidningen att ett rymdskepp från Mars hade landat där och att det kom ut små människor ur det. Människor hittar på saker, ser ni, men det var ju min farkost och det fanns inga människor i den. Ett par FBI-män spårade vrakspillrorna tillbaka till Howards verkstad. De kom in i lokalen och sa: Howard Menger? - Ja. - Är dessa vrakspillror era? - Ja. - Ni kommer att få besök av människor från Pentagon. De är intresserade av framdrivningssystemet. Men gör inte om det här igen. Och tala inte om det för någon.
Den kraschade farkosten drevs nämligen inte med bensin, utan arbetade efter en helt annan princip som Howard upptäckte när han gick i high school 1941. Han byggde många experimentapparater för att bevisa att det går att upphäva gravitationen utanför farkosten.
Tio år senare, 1961, när Howard en dag stod uppflugen på en stege och höll på att måla bokstäver på en lastbil, steg det in två män i lokalen som ville tala med honom. De sa: Kommer ni ihåg männen som sökte upp er och talade om framdrivningssystemet? - Ja. - De sa att ni inte fick tala om det för någon. - Ja, jag arbetar på det i hemlighet, svarade Howard. Männen talade om att de ville bygga en större modell av Howards kraschade 1-metersfarkost, så att den skulle kunna bära människor. Men de behövde Howards hjälp med framdrivningssystemet.
Howard gick med på det och åkte med dem till en hemlig plats i Colorado Springs och kom till en byggnad som såg ut som en lada. När de kom in i den, såg Howard massor av människor som sprang omkring. Det var ingenjörer, vetenskapsmän, människor från andra länder, det var nog några från Sverige också, ja, det måste det ha varit. De hade arbetat på en modell, men de lyckades inte få den att fungera. Det berodde på att de kosmiska vännerna inte hade landat på deras bakgård, men det hade de på min, sa Howard. Utomjordingarna lärde honom principerna med antigravitationella apparater. Howard samarbetade under lång tid med alla dessa specialister och arbetet utfördes i största hemlighet. Området inhägnades med ett staket och det sattes upp skyltar med texten: Farliga kemikalier, Kom inte hit och Endast personal.
Howard fick inte berätta någonting om arbetet för någon människa, inte ens för sin fru. Hon trodde att jag träffade andra kvinnor. Gjorde du inte det, Connie?, frågade howard. <skratt> Efter en lång tids arbete lyckades de till slut framställa en farkost som kunde flyga.
Sedan visades en film där man ser Howard intervjuas i amerikansk TV. På ett bord står en apparat som har en cylinderformad del upptill. Howard lade en stor ring runt cylindern, och när han tryckte på en knapp hoppade ringen högt upp i luften.
TV-intervjuaren bad att få hålla ringen i händerna, när den låg runt cylindern. Howard tryckte på knappen och även nu hoppade den upp. 29 tum, sa Howard förtjust.
Han övergick nu till att tala om principen för antigravitationell framdrivning. När han gick i high school 1941, reste han sig upp i klassen och sa: Jag tror att gravitationen är en tryckande kraft, inte en dragande. Kamraterna skrattade, men läraren bad honom komma fram till tavlan och visa vad han menade. Howards ide' var, att det kommer en massa particklar från rymden som trycker ned oss. Particklarna trycker ner vattnet så att det blir lågvatten, ebb. Men på det ställe där månen svävar ovanför jorden, är månen ivägen, så att det blir högvatten, flod. Howard tänkte att likaväl som vattnet stiger om trycket är lågt, skulle en farkost kunna lyftas uppåt om gravitationen försvinner.
Particklarna från skyn genomtränger allting, de går tvärsigenom oss och rakt igenom jorden. Howards klass gjorde ett experiment. De försökte göra en dimkammare genom att fylla en gasbehållare med rök. Med hjälp av ett förstoringsglas kunde de se strimmor, spår av particklar som gick genom behållaren. Sedan satte de in en barriär av tunna skikt av koppar, zink, järn, bly och kisel i en behållare, och de fann att när de satte en annan dimkammare under den, så fanns det inga particklar där, de hade stoppats av barriären. Men vart tog de vägen? Det måste finnas energi här. De skaffade en mikrovoltmätare och den gjorde utslag. De satta dit ledningar, en kondensator och andra saker och till sist en glödlampa. Och glödlampan tändes. Howard hade kommit på ett sätt att utnyttja det hav av energi som finns runt omkring oss.
Efter några års experimenterande tillverkade Howard på våren 1951 sin första radiokontrollerade farkost, electro-craft X-1. Han upptäckte att en stor mängd elektrisk energi, som färdades i en cirkulär eller lineär bana, kunde lyfta en farkost från marken, vertikalt. Howards modell fick sin kraft genomen en metod att avskärma, rikta och kontrollera kosmiska particklar.