Man anser att Papyrus Ebers tillkommit omkring 1550 f. Kr. Den har fått sitt namn efter den tyske egyptologen Georg Ebers, som var professor i Liepzig. Han köpte papyrusrullen 1872 i Luxor i Egypten av en arab, som påstods ha funnit den mellan knäna på en mumie från nekropolen utanför staden Tebe. Papyrus Ebers är inte mindre än 20 meter lång och 30 cm bred. Den innehåller omkring 800 recept och omnämner mer än 700 inhemska och utländska droger. Här finns många som var kända av babylonierna, men också åtskilliga andra. I Papyrus Ebers omnämns bl.a. aloe, malört, pepparmynta, bolmört, myrra, kolokvint och indisk hampa. Som läkemedel från djurriket använde man inälvor, exkrementer, maskar och ormar, och från mineralriket fick man antimon, arsenik, kvicksilver, alun och svavel.
Även läkemedelsformerna är desamma som babyloniernas. Man kokade dekokter och infusioner och beredde mos av olika konsistens, piller, salvor och plåster. Där finns kompositioner för rökelse i templen, och konsten att tillverka kosmetiska salvor, ögonskuggor och parfymer var fulländad. De redskap man använde är ofta desamma som använts intill våra dagar, mortlar med pistiller, kvarnar att krossa drogerna i, siktar, deglar och vågar, och läkemedlen förvarades i flaskor av glas eller i krukor av lergods.
Om ricinusväxten omtalas att den odlades redan 2000 år f.Kr. under den s.k. tolfte dynastin, och att oljan från fröna användes mot håravfall och som avföringsmedel. Som bedövningsmedel användes opium och mandragora.
Det är ofta svårt att identifiera drogerna i Papyrus Ebers, då de fått fantasifulla täcknamn för att prästernas hemliga läkemedel inte skulle röjas. Så kallas t.ex. krokus för Herakles blod och dill för blod av iris. Läkekonsten utövades nämligen av prästerna och läkemedlen tillreddes i särskilda rum i templen. Medicineringen åtföljdes av trollformler och besvärjelser och genom att anropa gudarna sökte man bemästra svårigheter och sjukdomar när läkemedlen visade sig overksamma.
Besvärjelserna riktade sig mot ondskans demon Seth och man anropade solguden Ra och månguden Thot med sin heliga ibisfågel. En tredje gudomlighet var Imhotep, som ursprungligen var livsmedikus, präst och arkitekt hos kung Zoser omkring 2900 f.Kr. Efter sin död dyrkades han som helbrägdagörare och upphöjdes under persertiden på 500-talet f.Kr. till läkekonstens gud.
I Papyrus Ebers ingår ett recept som tyder på att man redan på denna tid kände till sockersjukan, och man förmodar att receptet nedskrivits på Imhoteps tid och förvarats i hans tempel.