Georgij Ivanovitj Gurdjieff (omkr 1874 - 1949) föddes i Armenien, närmare bestämt i Alexandropol (nu Leinakan) nära den iranska och turkiska gränsen. Födelseåret för denne märklige man är omtvistat, ty han har själv uppgett olika födelseår, ända från 1872 till 1887.
Redan som helt ung lämnade han hemmet och kom inte tillbaka förrän 20 år efteråt. Under denna period reste han vitt och brett genom Asien, Europa och delar av Afrika i ett sökande efter sanningen. I Asien invigdes han i den urgamla schaman-magin, och i Indien och Tibet studerade han ivrigt alla former av meditation och andra psykiska övningar som går ut på att befrämja medvetandets utveckling. I en sorts mystifierad självbiografi, Meetings with Remarkable Men, kan man läsa att han har haft kontakt med fakirer och dervischer och att han ägnade sig åt studier av hypnos och yoga. Vare sig allt detta är sant eller ej hade han vid återkomsten till Ryssland material som räckte till ett helt filosofiskt system, och han använde de kommande 40 åren till att utbreda det över världen.
Detta system vilade på tanken att människan sover och därför måste väckas. Hon är en vanevarelse, ja mer än så, en maskin. Hon är underkastad ett otal lagar som styrt hennes handlingar. Det är hennes uppgift att ändra några av dessa lagar och bli herre över sig själv. Detta sker genom en själviakttagelseprocess som Gurdjieff kallade självminnande. Denna livsåskådning har som absolut villkor hans omfångsrika kosmologi som omfattar två grundlagar, oktaven och triangeln, och en allomfattande symbol, enneagrammet, som i Gurdjieffs system står för det gåtfulla i universum. Maskinmänniskan har ingen odödlig själ, inskärpte Gurdjieff i sina elever, men genom att arbeta med sig själv kan hon skapa en, eller i varje fall något åt det hållet. Gurdjieff kalalde sitt system Den fjärde metoden därför att han ansåg att det fanns tre andra traditionella vägar: fakirens, munkens och yogins. Systemet kallades för övrigt också Den listiga människans väg.
Gurdjieff fick snabbt en del lärljungar, och en av de första och mest betydande var journalisten P. D. Ouspensky. Han hade teosofiska intressen och hade bl.a. gjort sig bemärkt genom att skriva en framgångsrik bok, Tertium Organum, där han argumenterade för tiden som den fjärde dimensionen. I början hade Ouspensky ansett att Gurdjieff hörde till de alltför kända ockulta grupper som florerade i förrevolutionens Ryssland och från vilka man inte kunde vänta sig så mycket. Allt i Gurdjieffs beteende bidrog till att avskräcka elever som ville bli hans elever. Han försökte på alla sätt att framstå i en dålig dager, avtalade om sammanträffanden bara på skumma caféer och ibland vägrade han t.o.m. att tala med folk. Inte desto mindre insåg Ouspensky snart att Gurdjieffs system var långt mera omfattande och logiskt än något annat han stött på. Gurdjieff själv, Ouspensky och flera andra elever började sprida hans system i var sin version över olika delar av världen. Några gick i besynnerliga riktningar och sökte nya läromästare, andra gjorde sina egna tillägg, och åter andraförsökte hålla systemet rent och skydda det mot yttre påverkan. Vid sidan av de olika grupper som studerade Gurdjieffs lära som en organiserad disciplin har Gurdjieffs system också haft inflytande på andra områden. Både teater, religion och psykoanalys har tagit upp delar av det. De största lämningarna av Gurdjieffs lära finns troligen där hans idéer är minst organiserade, nämligen i hippiegrupper och underjordiska rörelser. Och hur många tänker på att ett uttryk som at kalla folk för negativa härstammar från en av Gurdjieff/Ouspenskys lärosatser om negativa rörelser? Gurdjieff har kristiserats starkt för många saker, men hans idéer, ett system med självdisciplin anpassat till en relativistisk tid, är inte lätta att avfärda.
Hämtat från: Fersling Puol, Naturligt Övernaturligt, 1980