Presentation
Av ren slump eller, who knows... ler hittade jag till paranormal.se.
Mitt intresse för psykologi/psykiatri överhuvudtaget är mycket stort; Det paranormala är intressant då det inte finns några rätt eller fel... utan känslan bestämmer. Så är det ju i grund och botten även med psykologi, psyke är ju det samma som själen och själen borde så ledes vara en del av det paranormala.
Jag har levt efter min intuition hela livet igenom, då jag har väldigt svårt att bedömma personer efter hur de uppträder eller enbart ser ut (och snacka det kan ju alla...). Detta då jag själv levt bakom olika masker då jag aldrig riktigt funnit ut vem jag är...
Däri ligger mitt stora intresse för det paranormala.
Av någon anledning kategoriserar jag personer som goda eller onda vid första mötet ler, (behöver inga dignoser på det beteendet tack, har redan ett antal... inom det neuropsykologiska området ler autismspektrum, adhd, tourettes bla).
Har mött personer genom livet som alla ser mig som en blåögd, naiv och oskuldsfull person... vilket kanske kan hända. Dock bär jag på en tung ryggsäck av erfarenheter och kunskap...
Tung pga vissa jobbiga erfarenheter... men med dem lär man sig också.
Därför har jag ingen familj.
Jag har valt att välja den utanför den genetiska bilden... har eller om vi nu ska säga så, hade en tvilliingsyster. Vi togs som en person, hm, jag som hennes skugga. För 6 år sedan reste hon utomland, första året stod vi i kontakt dagligen lustigt, rent känslomässigt. Jag visste hur hon mådde, att hon upplevde något smärtsamt...
Vår kontakt bröts i all hast, snarare så att jag inte riktigt kan peka på när och varför...
Möjligen då jag blev starkare som person, inte längre intog den underlägsna ställning jag alltid haft gentemot henne.
Fortfarande är jag på jakt efter mitt sanna jag, efter känslan som stämmer överens med personen som möter min blick i spegeln.
En karismatisk person!
Med en vilsen själ ler... ett litet barn som inte hunnit med att växa in i spegelns avbild.
Mitt jobb just nu är att finna mig själv... gissar jag är one of a kind, en filosof.
Det är alltid det yttre folk ser, längre vill de inte titta känns det som... Mitt utseende har alltid varit emot mig. Skäms dock över att ha utnyttjat det fördelaktigt, eller, tja, jag har lärt mig utav det.
Just att personligheten betyder så mycket mer än skalet.. som alltid tappar sitt värde med tidens gång. Något som är raka motsatsen till vad ens personlighet gör!
Fritiden ägnar jag mycket åt att förändra samhällets syn på människan...
Spenderade 3 månader på sluten psykiatriskavdelning ler, lärde mig massor, om mig själv OCH andra!
Jag vill utvecklas! Jag vill finna styrkan som lever inom mig och lära mig använda den.
En dag kommer jag säkert att finna den. Och hur jag vill använda den.
Mitt huvudmål i livet är och kommer alltid att vara att hjälpa personer i en underlägsen nivå att tala för sig, ta del av vad de har rätt till och inte låta samhällets materialism sätta sina stora kängor över dess huvuden!
Kommer det att vända, jag menar, den orala samhällsstruktur vi lever i... dessa monologer som förs fram utan att bli bekräftade, bara svarade av en annan monolog?
Jag frågade Lars Engkvist.. skratt, socialdepartimentets tupp, han harklade sig bara och drog upp ytterligare en monolog...
Jag hoppas få läran om hur man lever livet till fullo, många år har gått mig till spillo...
Men jag vill bli en sådan gammal vis dam som sitter i sin gungstol på verandan. Precis som i boken Pestens tid.
Eller så dör jag ung...
Men vore inte det förgäves då man har så mycket att dela med sig utav?
Ska sova... kanske är detta min slutliga presentation eller så fortsätter jag en annan dag.
Ta hand om varann!
Kram...
Måste uppdatera min lilla pressentation endel.
Har kommit ganska långt i färden med att hitta mig själv. Har funnit en stor bit, och jag trivs med den. En vuxen kvinna, faktiskt... Skrattar lite nu när jag skriver det, för det känns så lustigt, inombords härjar ett halvvuxet litet barn som bara vill hitta på en massa hyss.
Men däri ligger nog en del av min personlighet, min charm skulle jag tro.
Ingen kan titta på mig och säga om jag är ironisk eller ärlig, en liten lek jag har. Dock, jag är alltid ärlig då det krävs.
För där har jag hittat två, tre bitar som är de viktigaste hos en människa... Ärlighet, nåd och sanning.
Med dessa ingredienser kan man komma hur långt som helst!
Jag har kommit långt...
Har nu inte bara tillbringat ynka 3 månader på sluten psykiatrisk verkstad, snarare år...
Man tvingas se på sig själv, börja lita på vad man egentligen känner och det kan jag göra idag.
Mitt hopp försvann en gång, för länge sedan känns det som... Jag fann den man jag ville leva med. Han var mitt hopp och min stora kärlek, men det sprack...
Jag dog inombords... han övergav mig för något annat. Istället för någON annan så var det för drogerna. Det kändes, det smärtade hela min själ!
Men... Han klarade det, han kom tillbaks... Men mitt hopp, min kärlek och...
För en tid sedan la jag mina första löften inför Gud... och Mannen jag ska leva med.
Jag sa ja, i en cermoni som inte tas på alltför stort alvar idag, tyvärr.
Vi gifte oss, med tro, hopp och kärlek.
Jag kommer aldrig bli den gamla damen i en ensam gungstol...
Men jag tror på min styrka, den kan leda mig vart jag vill... Den kommer att lära andra vad jag lärt, det är vad jag vill göra. Ge hopp åt de människor som inte kan se det.
Vi lever bara en gång på jorden, det måste vi ta vara på.
Glädje, lycka, frid, vänskap... allt bottnar i kärlek. Som är så lätt att sprida.
Mitt budskap till DIG!
Ta vara på dina stunder, bad as good. Allt och alla har en mening.