Ett tillämpningsområde för Interaktionismen är den sk stämplingsteorin. Den handlar om avvikande beteende. Människors beteende analyseras in i minsta detalj. Vad händer om man inte är och gör som andra? Vad händer om man ifrågasätter ex hälsningsfraser?
Stämplingsteorins upphovsman är Howard Becker.
Becker publicerade böcker från 50-talet och framåt. 1963 skrev Becker en bok som heter Outsiders. Den blev en berömd definition av avvikande beteende: Avvikelsen är inte primärt en kvalitet hos en handling som personen begår, utan snarare en konsekvens av att andra har tillämpat regler och sanktioner på en syndare. Den avvikande är en person som man lyckats fästa denna etikett på: avvikande beteende är det beteende som människor stämplar som sådant. Becker menar att andra bestämmer om en individ ska vara avvikare eller inte. Man måste avvika från något!
Tyvärr har jag inte hunnit läsa Outsiders, men jag kommer att göra det i framtiden, liksom jag kommer att läsa flera av Goffmans böcker. Jag har funnit dessa mycket givande för min förståelse av människors beteende och om vad som är en avvikelse. En avvikelse i vår kultur är kanske inte en avvikelse i någon annans kultur. Ett exempel är det självskadande beteende många i vår kultur håller på med. Det anses avvikande här, medan man i andra kulturer använder liknande beteenden för att få tillträde till den vuxna världen. Beteendet används oftast bland män i dessa kulturer. Och framförallt hos unga tonårspojkar. Där handlar det om att bli betraktad som vuxen.
I modern stämplingsteoretisk forskning har man forskat kring mer lättbegripliga former av sociala avvikelser. Ett exempel på ett sådant område är ungdomars drogkulturer.
I mera utvidgade sammanhang kan man gå in på ämnet mentalsjukdom. Då kan man förslagsvis också läsa en del av det som skrivits av Foucault, ex Vansinnets historia. Den handlar om psykiatrins utveckling över tiden. Foucault har gått igenom gamla medicinska arkiv. Han argumenterar mot vetenskapens makt att stämpla avvikare.
ERVING GOFFMAN
Erving Goffman är en modern sociolog som för arvet efter Mead vidare. Han skrev en del böcker, men en av de viktigaste anses vara Jaget och maskerna från år 1974. Originalets titel är The presentation of self in everyday life.
Goffmans samhällssyn kallas för det dramaturgiska perspektivet. Det är ur det perspektivet han beskriver mänskligt beteende i sin bok.
I Jaget och maskerna handlar det om hur man presenterar sig själv i vardagslivet.
Man spelar sina roller i livets pajasspel.... I Jaget och maskerna hittar man detta citat av George Santayana: Masker är stelnade uttryck för och förträffliga imitationer av känslor, på samma gång trovärdiga, diskreta och överdrivna.
På ett djupare plan handlar det om hur vi bygger upp och befäster våra jag och våra identiteter i denna process. Om man är en duktig rolldistansare har man en stor förmåga att kunna urskilja sina olika roller. Man klarar av att stå vid sidan av sig själv och ta distans. Man har en god social skicklighet. Om man inte kan skilja mellan rollen och jaget kan man bli betraktad med misstänksamhet. Man kan verka socialt förvirrad.
Man kan börja med att förenkla Goffmans långa beskrivning genom att sätta upp vissa högst väsentliga punkter. Dessa anses av Goffman vara viktiga för att förklara det sätt varpå vi presenterar oss.
Först och främst bör det finnas en aktör. Aktören uppträder på en scen. Scenen har en inramning som Goffman kallar settings. Det behövs medaktörer för att bekräfta aktörens uppvisning. Man kan vara sin egen medaktör. Det behövs en publik.
Utfallet blir sedan - godkänd eller underkänd av publiken. Publiken har makt.
Goffman liknar alltså individen vid en aktör som uppträder på en scen och framför en publik. Utan publik blir det ingen teater... Det Goffman kallar för settings är aktörens personliga fasad- ex är ämbete, rang, kön, ålder, raskaraktäristika, storlek, utseende, hållning, talmönster, ansiktsuttryck, gester eller liknande. Även inredning och möblemang kan höra hit.
Vissa av dessa inramningens beståndsdelar kan variera över tiden. Man kan bli äldre, man kan bli rikare, fattigare eller börja klä sig annorlunda. Vad som inte förändras är ex vilken ras människan tillhör.
I vissa specialfall kan aktören vara sin egen publik. Då handlar det om !I and Me (Mead) igen. Som ex ges bilden av en person som sitter hemma och rodnar över någon dum händelse under dagen. Rodnaden är aktörens I och det som framkallar rodnaden är hans Me".
Slutsatsen av Goffmans termer - termerna är begreppsliga konstruktioner för att studera vuxnas LIV och inga beskrivningar av naturen. Det kan vara bra att ha studerat den här boken om man ska ägna sig åt vidare studier i avvikande beteende.
STIGMA
I bokens början beskriver Goffman utförligt begreppet stigma, speciellt sett från hans eget perspektiv, men även ur kristet perspektiv.
Grekerna skapade begreppet stigma för att beteckna kroppsliga tecken avsedda att påvisa någonting ovanligt, eller nedsättande i en persons moraliska status. Tecknen skars eller brändes in i kroppena och visade att bäraren var slav, brottsling, förrädare, en utstött person, en rituellt pestsmittad, en som man måste undvika, speciellt på offentliga platser. (Hämtat ur bokens inledning för att förklara ordet stigma ur Goffmans perspektiv).
Jag har haft stort utbyte av att läsa denna bok om den avvikandes roll och identitet. Boken manar till eftertanke då den analyserar vilka beteenden som anses vara avvikande. Den analyserar också varför ett beteende blir avvikande.
De som anses vara avvikare i vår kultur behöver nödvändigtvis inte vara det i en annan kultur. Sådant ser man ju exempel på varje dag. Den stora invandringen har ju medfört många olika sorters kulturkrockar.
Det som av Goffman kallas stigma benämns ofta, i dagligt tal, undantagsstämpel. Någon med makt har bestämt att något ska vara avvikande. Vad som är avvikande kan också vara föränderligt över tiden. Som stigmatiserade tar Goffman upp både fysiskt, psykiskt och socialt avvikande beteende. Det kan handla om drogmissbruk, prostitution, psykisk sjukdom, dövhet, rullstolsbundenhet.
Ex: I det gamla bondesamhället var alkoholbruk en mycket vanlig och social företeelse. Alkoholismen i bondesamhället hade mångdubbelt värre konsekvenser. Det ansågs ändå inte vara just ett problem eller ett avvikande beteende. Det var socialt accepterat. Varför anses alkoholmissbruk i vårt moderna samhälle vara ett så stort problem? VEM har haft makt, stor nog, att sätta stigma på alkoholisten?
Det ligger mycket makt i stämplingsteorin.
Goffman har ju även skrivit böcker om psykiskt sjuka människor (ASYLUMS- Totala institutioner), en bok som ligger på min privata lista över litteratur, värd att studeras. Han har funderat mycket över vad psykisk sjukdom är. Kan det vara så att sjukdomen är ett sunt tecken på ett sjukt samhälle?