Ge och få
De flesta som ägnar sig åt andliga övningar tror på karma. Jag gör det inte. Karma är den lag som säger att man får tillbaka det man ger. En del, exempelvis wiccatroende, påstår dessutom att man får tillbaka allt man ger trefalt.
Till att börja med vill jag slå sönder lagen om tre. Jag ser ingen anledning till att man skulle få tillbaka tre gånger så mycket än man ger. Det är inte bara obalanserat, jag ser heller ingen poäng med det. Däremot tror jag att man alltid får konsekvenser efter alla handlingar man gör.
Jag ser synen på karma som en skrämseltaktik för att få människor att inte göra dåliga handlingar. Men det används även av karmatroende människor, som en trygghetstanke. Det känns nämligen väldigt skönt att tro på att människor inte kan göra allt dom vill mot dem, utan att bli straffade för det.
Om vi tar ett exempel
kasta en sten i en sjö. Orsaken är stenen som kastas, verkan är ringarna stenen skapar då den träffar vattenytan. Detta är ett exempel jag hör ibland, som ett försvar för trefaldighetslagen. Jag tycker det är befängt de menar alltså att man får det man ger i form av vågorna men vågorna är inte det samma som stenen. Att få det tillbaka skulle vara att få tre stenar i huvudet. Det enda som egentligen händer är just att du kastar en sten, och att stenen skapar vågor! Vill man inte ha vågor skall man inte heller kasta stenen. Ingen kommer straffa dig för att du kastat stenen, det följer bara en serie naturliga effekter som följer lagen om orsak och verkan.
Jag vägrar tro på ett straffande universum. Straff och hämnd är saker man väntar sig från en hårt arbetande man på en måndagsmorgon, inte från en gud. Vi måste sluta jämföra allt med vår värld.
Däremot tror jag att man får det man förväntar sig att få. Går man omkring och förväntar sig att bli straffad för allt man anser är fel", så kommer man också uppleva det som ett straff. Jag tycker det är en osund inställning. Genom att ha en klar tanke om vad man vill ha, och sedan förvänta sig detta förändrar man universums framtid, eftersom en tanke är en orsak, och det man vill ha blir verkan.
Problemet med människor är bara att de förväntar sig saker de själva inte uppskattar. De hittar på regler i universum, tror på dom, och handlar tvärtemot dessa regler. Självklart känns det som att universum straffar dig när du får det du inte vill ha för att du gjort någonting. Universum tycker inte att du har fel. Det ger dig bara det du förväntar dig, därför att det är det du verkar vilja ha.
Som nämndes tidigare så är du här för att på något vis uppleva dig själv, ditt högsta jag. Uppleva Gud om man nu så vill. Detta gör du naturligtvis bäst genom ta efter egenskaper som detta höga jag har. När du gör detta så kommer du automatiskt att bli lycklig och kärleksfull, för att det är din sanna natur på ett högre plan. Så när du ger lycka så ger du av dig själv, och uppmärksammar därför din egen existens. Du känner dig därför närvarande och gudomlig.
Vill du fortsätta att vara delaktig i skapelseprocessen angående en varelse, objekt eller skeende, så är det viktigt att du inte förlorar din fokus. Undermedvetet kan du hålla dig kvar vid objektet i fråga en tid framöver eftersom du har programmerat det på det viset, men i längden kommer det att rinna ut ur sanden. Det gäller även kärlek. Människor använder andra människor som ett instrument för att nå lycka, precis som de använder prylar. Efter en månad eller så försvinner tjusningen, det speciella med personen dämpas, man slutar vara förälskad. I vissa fall går personerna då ifrån varandra, i andra fall så håller de ihop och kallar det för kärlek. Men det är inte kärlek längre, det är två vänner som har fysisk kontakt. Det är absolut inget fel med det, men det behöver inte vara på det viset! Detta sker på grund av din egen inställning, det sker på grund av din sjukdom som bidrar till att du aldrig någonsin kommer att bli nöjd med det du har. Du måste hela dig från denna sjukdom. Människor är inga instrument, utan medvarelser, själar som är dina systrar och bröder.
Vill du hålla kärleken flödande så skall du uppmärksamma varelsen helhjärtat, se bortom illusionen, se personens kärna om du kan. Finn den sanna glädjen i att ge personen upplevelser, glädje, frid etc. Det bästa av allt är att denna sortens kärlek inte kräver att den kommer tillbaka, eftersom den är villkorslös. Man är dock inte alltid stark i längden, i perioder då man känner sig svagare så kommer man åter att vilja använda sig av sitt instrument för att känna sig bra. Det gäller att inte förlora sitt fokus.
Du skall göra mot andra det du vill att andra skall göra mot dig - det var ingen dum människa som sade de orden första gången. Det är mer än etiskt riktigt, följer du inte det här kommer du hela tiden bli matad med saker du inte vill ha; ditt liv kommer att likna ett fängelse. Jag påstår inte att man ska sluta fokusera på sig själv och överösa alla med det finaste du kan ge, bara att du helt enkelt ger det du vill ha själv av andra. Kärlek är inte kärlek när den förvaras. Kärlek är energi i rörelse! Den måste alltid flöda, och ett enkelt sätt att få den att strömma igenom dig är att rikta den mot andra varelser.
Du kommer att finna att du själv mår bättre desto mer du ger. Det är en underbar upptäckt. Varför? Hur kan du ge någonting om du inte har massor av det? Det är så sinnet tänker. Sanningen är den att glädje och kärlek inte är en kvantitetsvara, det finns ingen gräns på hur mycket av detta du har. Det är snarare så att du har hur mycket av kärlek som helst, men att du bara kan använda en lika stor del som du uppmärksammar. Genom att ge av dig själv till andra sätter du energin i rörelse, och känner där med vad du är en kärleksfull människa. Vi måste sluta tro att vi blir utan lycka för att vi ger bort den till andra. Det är helt enkelt inte så det fungerar. När mänskligheten kommer på det här kommer vår planet förändras drastiskt till det bättre. Fattigdom och svält kommer att dö ut, krig och våld kommer att upphöra, förtryck och mobbing kommer att försvinna. Vi kan få en värld där människorna faktiskt är viktigare än pengarna. Där alla faktiskt inte behandlas som boskap åt överheten. Där människorna inte håller sig själv högst medan de trampar på andra.
Men hur? Hur skapar vi detta himmelrike på jorden? Till att börja med måste vi sluta förvänta oss att det kommer bli sämre och sämre. Som sagt så får man det man förväntar sig. När flera miljarder människor förväntar sig något samtidigt så lär det bli så. Det är en oerhörd kraft. Nästan alla jag pratar med har en negativ syn på framtiden. Väldigt många tror att människan håller på att förgöra sig själv. Det gör vi också, men det är inte vår teknik som knäcker oss, utan får brist på tro, hopp och kärlek.