Med skälvande händer beredde hon salvan. Fårfett hade hon haft så länge i en ask , att det torkat och nästan härsknat. Hon lyckades få det mjukt igen genom blandning och uppvärmning. Så tillsatte hon de tre magiska örterna: Bolmört, odört och nattskatta.
Då salvan var fin nog, lade hon sig naken tillrätta under ett träd med svepande, skylande grenar. Marken var varm och torr där, men ändå hade hon lagt sadeltäcket under sig. Så smorde hon in armhålorna och andra ställen där huden var tunn, med salvan. Stången med rövarens hår smorde hon också in och lade den mellan benen, tryckte den mot underkroppen. Den skulle bli hennes fortskaffningsmedel till Blåkulla.
Så grep hon med båda händerna om stången och slappnade av och väntade.
Medan hon avvaktade resultatet, tänkte hon med glädje på nattskattan. Hon hade fått noggranna upplysningar om var vid ån hon kunde finna mera. Hon hade tänkt ta ett rikligt förråd - att ha i kommande år. Om denna ritt gick bra.
Sol blev dåsig. Märkte inte själv hur hon gled in i en dvala.
Så vackert allt blev! Färgerna blev så intensiva, splittrade sig liksom i ljuset. Hon lyfte från jorden, svävade i gungande vågor upp och ned över Skånes vackra kullar. Där var Glimmingehus. Hon tog en lov ned mot borgens trappstegsformade gavlar och såg efter Jacob, men det fanns ingen människa ute. Bara de eviga storkarna hälsade henne klapprande.
Så underbart det var att flyga! Hon steg och sjönk, i hissnande böljegång, följde ett kuperat landskap, som låg grönt och blomsterrikt under henne. Det liknade det Österlen hon ridit igenom.
Här borde havet ha börjat. Men det fanns inget hav. Underligt!
Med ens tippade stången hon red på, så hon höll på att falla av. Det gick en chock genom henne, så händerna blev hetare då de grep hårdare tag.
Andra gestalter kom susande genom luften. Hon igenkände den gamla häxan från Ansgars Klyfta, de vinkade glatt till varandra. Och var det inte prästens fru hemma från Gråstensholm? Sol visste att prästfruar alltid blev anklagade av häxor som flugit till Blåkulla - att de hade setts där. Men prästfrun hemma...? Hon var då så dygdig och rensinnad som ett helgon! Jo minsann var det inte hon! Vad gjorde hon här? Hon red på en bock, och den visade hela sin långa, spetsiga den-som-man-inte-talar-om, enligt Silje. Sol flinade. Prudentliga Silje! Men hon måste berätta hemma om prästens fru!
Ett mörkblått berg dök upp långt framför Sol. Hon blev mött av flygande gestalter, smådjävlar, såg hon, då de kom närmare.
En av dem satte sig bakom henne på stången, lyfte upp henne lite och trängde in i henne.
Sol njöt. Såhär var det alltså det skulle kännas! Detta var något annat än Jacobs mänskliga famntag.
De var framme. Där var de alla - kvinnor och män, kända och okända, blandade med djävlar i alla former.
Prästfrun hade kommit ned på marken, hon böjde sig fram och drog upp kjolarna och lät bocken bestiga sig. Sol såg hennes ansikte, naket, upplyst i orgastisk matthet.
Demonen bakom Sol hoppade av. Men hon själv skulle tydligen inte till dessa varelser som dansade en vild, gungande dans runt ett hål i marken. Stången med det fladdrande gråa håret styrde sig själv nu, och med en flämtning såg hon att det bar rakt ned i hålet, som var mycket vidare än hon trott. En avgrund var det, och rakt ned i avgrunden for hon, utan att kunna hejda farten, utan att vilja det heller. Luftdrage tylade omkring henne, längre och längre ned kom hon.
så var hon nere, bland nya dansande skaror, och hon steg av. De räckte ut handen för att dra henne med i dansen, då med ens allt blev stilla. Upp ur mitten steg Den Onde själv.
Han såg sig runt på de dansande. Så stannade hans blick på Sol, och hans långa finger pekade på henne.
Utan föregående varning var alla de andra försvunna.Sol var ensam med honom i en liten grotta, hett uppvärmd, full av brunstlukt. Satan såg på henne och log. Och eftersom hans utseende bildades i varje människas egen fantasi, var han för Sol den vackraste, den mest åtråvärde och suggestive man hon någonsin sett. Gula ögon hade han - som hon själv - långsmala springor av eld, en satyriskt formad mun med vita, spetsiga tänder. Håret var kolsvart, lockigt och svallande, och den mörka kroppen...
Sol flämtade till. Utan motstånd lät hon sig slutas i hans famn, och under en halvtimmes tid reds hon av de våldsammaste njutningar, en hel serie av dem, kunde inte få nog av honom, och han var lika omättlig som hon.
Endast dimlikt upplevde hon avslutningen och hemfärden, visste inte ens om att hon flugit genom luften tillbaka, förrän hon vaknade under trädet, kladdigt våt på lårens insidor och med en huvudvärk av en annan värld.
Hon kunde inte röra huvudet. Det var sen kväll, märkte hon. Illamåendet kom och gick så fort hon försökte röra sig. Därför blev hon liggande stilla, med en dov värk i underlivet, som om det varit alltför uppretat under en lång tid och med en brinnande längtan efter att få uppleva detta på nytt.
Du milde, tänkte hon skakad. Nu har jag något att lära Jacob!
Vad vi bedrev, var ju bara barnmat!
Ack, kunde hon få se mannen från ritten igen! Den Onde själv. Hade hon bara kunnat möta honom här på jorden!
Stackars Jacob verkade med ens så fadd och tråkig i jämförelse.
Men hon skulle lära honom! Visa honom var hon ville bli smekt, undervisa honom om hur hon tändes. Och hon hade nu kunskaper om hur han kunde uppeggas bättre.
Nej, denna huvudvärk var för vidrig! Hon vände sig stönande runt, måste försöka bli av med den. Men den var väl värd priset man fick betala.
Med möda letade hon i sitt förråd, tills hon fann ett sömnmedel. Det tog hon, och till slut förbarmade sömnguden sig över henne, och hon sov hela natten.