Presentation
Att lära sig är fel ord att använda. Vissa saker vet man bara och vissa saker kommer med tiden, intresset har alltid funnits. Det bänder och vrider inom en, hur mycket man än får veta, finns det ändå ännu mer att ta reda på. Det upphör aldrig att förvåna.
Söker, vad är det för tomrum inom en som klagar på ensamheten. Att något i djupet fattas och ber om pusselbitarna som ska ge en klarheten och helheten. Känns nästan som att släktforska, eller leta efter sina försvunna vänner. Men i sökandet efter något, lärdomen man får, är belöningen för mödan... Därför kan man säga att jag söker, men jag vet inte efter vad. Tror inte bara att det är lärdomen, utan även efter något annat... När jag finner vad det är jag söker, då vet jag, men inte förrän då kommer jag att avsluta det och inte förrän då är jag nöjd!
Varje handling, varje tanke, varje känsla eller förnimmelse, allt som sker skapar en verkan någonstans, allt existerande har sin korrespondens, sitt svar, sitt rättfärdigande, sin mening...
Smärtornas väg; Över branter till stjärnorna. Genom svårigheter till odödlig ära. Härav beror dessa tårar, så länge jag andas och lever, hoppas jag.
Kärleken övervinner allt
kramar
Ville bara tillägga, någonstans kanske man kan sprida sina ord... Om den någonsin vill nå fram.
Har du någon gång öppnat själens ögon och vågat se världen. Varsamt se in i evighetens andetag, varje steg följer dess rytm. Känna sången som varje levande varelse bär inom sig, en egen sång om stjärnorna som följer i våra fotspår och lyser upp vår stig.
Vem vågar det?
Sorger, rädslor och skuggor som jagar oss, genom livet och in i nästa. Hungriga tankar som tynger våra ryggar, krav som sätter krokben och får oss att hjälplöst, utan hopp falla till marken. Varför ska det vara så svårt, när det egentligen alltid har varit meningen att vara lätt, om man vågar se alltet som det verkligen är. Om man vågar gå igenom portarna som hålls öppna för oss och in i kärlekens land, där man kan se på världen med alla färger och inte bara i svart eller vitt.
En liten själ som kisar ut mot den stora världen, som verkar både bullrig och förvirrande. Antagligen för att den är mer förvirrad än vad de nya ögonen är. Själen kommer att försvinna in i virrvarret av liv och sköljas med av den våg, fylld av ångest, rädsla och hjälplöshet och med den, vara borta för evigt, för även självinsikten försvinner in i djupet av litenheten i blindhet och fördomar krossas den mot tomheten som finns kvar innanför.
Så vem vågar öppna ögonen, då de redan har skapat sig en bild av verkligheten. Vi tror oss ju redan veta vad vi kommer att mötas av, den dagen våra sinnen slutat gräva ner sig i illusionerna och hålla sig upprätt av de lögner vi själva skapar av rädsla till livet.
Fördomarna skapas av rädsla till det okända. Vi vill vara trygga i den värld vi har byggt upp.. Trygga i vår otrygghet och i våra sorger, för det är vad vi är vana vid.
Vad som döljer sig på andra sidan alla stafflin, vågar vi inte ta reda på, eller så vill vi inte veta att det existerar någonting annat bakom våra slutna ögonlock. Så länge vi inte ser Någon, ser Någon inte oss
Du är den du själv utger dig för att vara, men när alla gått hem och ridån faller, när applåderna tystnat och du lämnats ensam kvar, inser du att du aldrig riktigt har fått spela din egen roll.
Rollen som den du egentligen är.
Och innan du börjat begripa att du egentligen inte känner dig själv, famlar du i intet och i ensamheten, för vem känner någon som alltid sätter på sig en mask och alltid spelar en roll, utan att någonsin visa sitt rätta jag?
När du egentligen vill gråta, ler du med hela ansiktet. För det är vad man förväntar sig att du ska göra. Känslorna ska döljas, det är en svaghet att öppna sig själv och visa hur man egentligen ser ut, inunder masken.
Ingen inser styrkan i att våga gråta, när man är ledsen, utan att dölja tårarna i leenden. Skämmas, gör man för sina djupa känslor, ändå är man inte mänsklig om man vore utan.
Man slits mellan alla dessa olika tysta lagar och bestämmelser om hur man borde vara, för att bli accepterad. Ändå tycks man alltid göra fel och fel blir det ju, hur man än gör, eftersom man aldrig får vara sig själv.
Många talar om de små barnens öga för det dolda. Hur de kan se det som inte är, eller finns. De kan skapa en sagovärld ur sin fantasi, där de får vara precis vad de vill. Prinsessan i den rosa klänningen och riddaren på sin vita häst, men då mamma eller pappa ropar att Nu är det mat, reser de tillbaka till verkligheten och till sina egna skepnader utan masker eller påklistrade leenden. Alla dessa tysta lagar har inte nått deras oskyldiga öron och ingen har ännu grävt sig in i deras rena själar och tagit deras identitet ifrån dem.
Barnens värld håller dock på att raseras, tolvåringar, som fortfarande borde kunna hitta till sin sagovärld, har förletts i villor och glömt vägen tillbaka till den värld där de fick vara sig själva.. Där de fick vara Barn.
De lär sig tidigt att bli vuxna, sminkar sig som tjugoåringar och bantar som fyrtioåringar. Stringtrosor och en bh som inte fylls ut av några bröst, bara för att den tysta lagen har sipprat in i barnens värld och tagit över deras oskyldiga tankar och fantasier. Lurat dem in i tjocka dimmor och irrat dem av Barnens stig som leder mot utvecklingen av egna känslor, tankar och mål.
Man säger att barn är ärliga, rentutav elaka ibland, utan att förstå sina sårande ord. Hur ska man förstå något av det okända, om inte ens föräldrar själva vågar lära sig.
MVH LadyG
He who knows much about others may be learned, but he who understands himself is more intelligent. He who controls others may be powerful, but he who has mastered himself is mightier still -Lao-Tsu. Tao Teh King
I do not know what I may appear to the world, but to myself I seem to have been only like a boy playing on the seashore, and diverting myself in now and then finding a smoother pebble or a prettier shell than ordinary, whilst the great ocean of truth lay all undiscovered before me. -Isaac Newton