Elisabeth bathory
Vampyrernas drottning, som den här kvinnan ofta kallas, föddes 1560 i sin familjs stora slott i den Östeuropeiska bergskedjan Karpaterna.
Hon tillhörde en släkt som sedan länge var ökänd för sina vansinnigheter. Man kunde hitta alla möjliga sorters sinnessjukdomar inom adelsamiljen Báthory
Vampyrernas drottning, som den här kvinnan ofta kallas, föddes 1560 i sin familjs stora slott i den Östeuropeiska bergskedjan Karpaterna.
Hon tillhörde en släkt som sedan länge var ökänd för sina vansinnigheter. Man kunde hitta alla möjliga sorters sinnessjukdomar inom adelsamiljen Báthory.
Dessa visade sig ofta som grymma utfall mot vanligt folk, som bönder och borgare. Tillhörde man släkten Báthory kunde man i stort sett göra vad man ville. Många av dem var stora krigshjältar, och många länder stod i tacksamhetsskuld till dem. De var dessutom mycket rika.
I folkmun sades de att släkten Báthory sålt sina själar till djävulen.
Elisabeth växte upp ensam bland äldre tjänare från trakten. Genom dessa lärde hon sig bortglömda sånger och historier om Karpaternas övernaturliga makter. Hon började tidigt tro på magi, och hur man kunde använda den till sin fördel. I byarna runt slottet Báthory viskades det att hon kunde tala med vargarna.
Elisabeth var ett vackert barn, och blev allt skönare under sin uppväxt. I tonåren var hon ständigt omsvärmad av friare. Det var både hennes utseende och hennes rikedom som lockade.
Till slut gifte hon sig med en betydligt äldre man, Ferencz Nadasdy, som var en av Ungerns största fältherrar och mycket god vän med den ungerske kejsaren
Livet förändrades inte så mycket för Elisabeth. Hennes man var större delen av året iväg och krigade. Men varje gång han kom hem hade han med sig praktfulla kläder och dyra smycken.
De vackra gåvorna blev en allt större del av hennes liv. Hon kunde tillbringa hela dagar framför spegeln, där hon provade broscher, halsband och andra pråligheter.
Just speglar hade en speciell betydelse. Skrämda tjänare berättade om hur hon varje dag talade med någon i spegeln; någon sorts ande eller demon hon försökte frambesvärja. I en liten svart ask hon alltid bar med sig gömde hon en liten spegel. Denna kallade hon sin främsta rådgivare
Elisabeth hade för vana att byta kläder fem-sex gånger om dagen. Vid en sådan påklädning kammade en tjänarinna Elisabeths hår, och råkade riva henne. Den unga grevinnan blev rasande och gav flickan ett så kraftigt slag i ansiktet att blodet öste från näsan.
Då Elisabeth torkat bort blodet från sina händer inbillade hon sig att det gjort underverk för hennes hud. Hon bestämde sig genast att ordna ett bad i människoblod.
Som medhjälpare valde hon en äldre manlig tjänare vid namn Ficzko, samt två gamla kvinnor från trakten.
En av dessa, Anna Darvulia, var en ökänd häxa. Hon förklarade för Elisabeth att blodet skulle hålla henne frisk, och dessutom bevara hennes ungdom. De första offren blev Elisabeths egna kam1604 stupade hennes make Ferencz på slagfältet. Elisabeth var då 44 år. De blodbad som tidigare skett vid enstaka tillfällen, blev nu till en mani.
Hennes tre medhjälpare började bjuda in unga bondflickor till slottet Báthory, för att arbeta som kammarjungfrur åt grevinnan. Det var en stor ära för en flicka av enkel börd, och alla tillfrågade lämnade sitt hem gladeligen.
Men sanningen var förstås en annan. I slottets djupaste håla blev flickorna torterade på de mest fasansfulla sätt, och sedan tömda på blod.
Elisabeth och hennes hovhäxa gjorde en magisk rit av varje avrättning. De trodde att blodets kraft skulle stärka grevinnan ytterligare på det sättet.
marjungfrur. Ficzko dödade flickorna, och de båda kvinnorna tappade upp blodet i ett kar så att Elisabeth kunde bada på kvällen.
Elisabeth Báthory lade stora summor på att tillverka invecklade tortyrredskap och burar.
Mest uppseendeväckande var en mekanisk docka i form av en ung flicka. Denna robot omfamnade sina offer och genomborrade dem med långa spikar som den sköt ut från brösten.
På bygden runt omkring anade man nog vad som pågick i det dystra slottet.
I ett närbeläget augustinerkloster kunde munkarna höra de plågade flickornas dödskrik. I protest kastade de grytor och stekpannor mot Báthoryslottet, och läste svavelosande förbannelser över grevinnan.
De döda flickorna begravdes först på traktens kyrkogård, men den blev snabbt full och man övergick till att gömma kropparna i slottets kryptor. Till slut rymde inte ens dessa fler lik, utan grevinnans offer fick sin sista vila i jorden kring familjen Báthorys ägor. Elisabets egen präst skrev i slottsboken in flickornas dödsorsaker som okända. På en natt fick han begrava hela nio flickor som dött av okända orsaker.
Ju äldre Elisabeth blev, desto mer blodbad krävde hon. Åldern gjorde ju sig påmind och fler och fler rynkor började dyka upp i hennes ansikte.
Häxan Anna Darvulia dog plötsligt, och Elisabeth fick bråttom att leta reda på en ny rådgivare. Hon hittade en i besvärjerskan Erzsi Majorova, som förklarade för Elisabeth att hon skulle byta blod. Blodet från en adelsdam hade betydligt större verkan än en simpel bondflickas.
Flickor från adeln var förstås inte lika lätta att göra sig av med, men detta avskräckte inte Elisabeth. Hon samlade en stor grupp av unga damer från Östeuropas rikaste släkter kring sig. Det här var ingen ovanlighet. Fint folk skulle ju umgås med varandra, och grevinnan var ju än åldrande änka som kunde ha glädje av sådant sällskap. Men dessa flickor mötte samma grymma öde som sina enklare medsystrar från trakten. Under en mycket kort tid mördades runt 50 unga adelsdamer.Elisabeths medhjälpare fick svårt att hitta fler lämpliga offer. Till slut fick de återgå till bondflickor. De klädde bara upp dem i fina kläder och presenterade dem för grevinnan som adelsdamer.
Till slut lyckades en av dessa flickor fly. Hon var illa skadad, men överlevde och kunde berätta om fasorna som ägde rum i Báthoryslottet. Ytterligare en flicka slapp undan och berättade samma hemska historia. Hon avled dock samma dag.
En av flickorna som mördades i slottet var dottern till en borgmästare från trakten. Ovetande om hur hans dotter bragts om livet, ville han själv ordna begravningen. Kroppen levererades i en praktfull, men igenspikad kista. Vid begravningsceremonin deltog Elisabeth Báthory själv. Folk i staden hade skvallrat om grevinnans rysliga vanor, och försökt avråda borgmästaren från att skicka iväg sin dotter.
Elisabeths medhjälpare fick svårt att hitta fler lämpliga offer. Till slut fick de återgå till bondflickor. De klädde bara upp dem i fina kläder och presenterade dem för grevinnan som adelsdamer.
Till slut lyckades en av dessa flickor fly. Hon var illa skadad, men överlevde och kunde berätta om fasorna som ägde rum i Báthoryslottet. Ytterligare en flicka slapp undan och berättade samma hemska historia. Hon avled dock samma dag.
En av flickorna som mördades i slottet var dottern till en borgmästare från trakten. Ovetande om hur hans dotter bragts om livet, ville han själv ordna begravningen. Kroppen levererades i en praktfull, men igenspikad kista. Vid begravningsceremonin deltog Elisabeth Báthory själv. Folk i staden hade skvallrat om grevinnans rysliga vanor, och försökt avråda borgmästaren från att skicka iväg sin dotter.
Den märkliga kistan väckte misstankar hos mannen, och på kyrkogården befallde han att kistlocket skulle brytas upp. Borgmästarens dotter var så vanställd att hon knappt gick att känna igen. Kroppen var dessutom helt tömd på blod. De människor som medverkade vid begravningen, främst bönder, drabbades av raseri. De kallade Elisabeth för häxa, djävul och vampyr. Förbannelserna haglade, men grevinnan rörde inte en min.
En orädd skogvaktare förde till slut fram folkets åsikter för parlamentet i Pozsony. Man ville i det längsta undvika skandal och parlamentsmedlemmarna försökte komma på en diplomatisk lösning.