Presentation
Tron på det övernaturliga, d.v.s. en verklighet som är större än det materiella, har funnits i mitt medvetande sedan barnaår eftersom jag är uppvuxen med kristna föräldrar. Jag minns att jag reflekterade över det förunderliga i att just jag fanns till, redan i 4 års-åldern. Jag har ett svagt minne av någon sorts aha-upplevelse då jag insåg att jag var en existerande varelse bland många andra, och kunde inte riktigt förstå varför just JAG fanns till, varför jag var just jag, och inte lika gärna nån annan...
Min tro har sedan utvecklats successivt i takt med min personlighets utveckling, och genom livserfarenheter. Min tro ligger nära den protestantiska kristendomen, men skiljer sig på några (viktiga?) punkter från vad vanliga kristna människor tror. (Vilket har lett till diskussioner ett flertal gånger.)
Enligt min mening är det få som sett det fulla djupet i det budskap som Jesus förmedlar i sin s.k. bergspredikan. Att vända andra kinden till är för mig snarare en övning i ödmjukhet, än ett uttryck för kärlek.
Jag anser tveklöst att det jag funnit inte egentligen är något ANNAT, än den traditionella protestantiska kristendomen, utan snanare något MER än den. Jag skäms inte för att jag tycker att jag därmed ser livet och dess mening i ett klarare ljus, men jag undviker helst att framhäva mig själv genom att stoltsera med mina insikter, dels därför att det oftast bara väcker anstöt.
Men främst därför att jag tror att den viktigaste och mest grundläggande egenskapen hos en människa som söker vidare insikt är ödmjukheten.
Min tro kan i viss mån betraktas som deterministisk. Jag tror på ödet, men också på den fria viljan. Jag ser inte en förutbestämd framtid som någon motsats till min fria vilja och det därmed följande ansvaret för mina handlingar.
Jag anser att det enda som skiljer en ond handling från en god är motivet, men att endast Gud till fullo kan avgöra vilka motiv vi har, som oftast befinner sig någonstans på en skala mellan ont och gott, och mestadels beror på hur långt vi kommit i andlig mognad, som i grund och botten är ödmjukhet.
Den som skryter med sin ödmjukhet kan aldrig vara sant ödmjuk, för sann ödmjukhet är inte ett resultat av människans egna ansträngningar utan av hennes öde.
Å andra sidan så behöver den sant ödmjuke inte dra på sig en slöja av falsk ödmjukhet och låtsas äga mindre visdom än hon gör, eftersom hon vet att den inte är något att skryta med, lika lite som man kan skryta med att man har frisk luft att andas och rent vatten att dricka.
Det är bara något att vara tacksam över.