Att bemästra de nekromantiska hemligheterna är på intet sätt enkelt. Magin i sig är oerhört komplicerad och kräver att den förhoppningsfulle novisen lyckas förstå och ta till sig mycket svåra begrepp och abstraktioner som ligger långt bortom det mänskliga psykets vanliga område. Till detta kommer att nekromantin är riskabel, på så vis att den oförsiktige löper stor risk att skada sig eller sin omgivning. Döden är inte något att se på lättvindigt.
Som om inte magins inneboende svårighet vore nog är det ofta inte heller så lätt att finna en lärare i konsten. Ytterst få riken tillåter nekromantiker att verka öppet inom sina gränser och mången inkvisition har instiftats för att driva dödens lärjungar från jordens yta. Av ren självbevarelsedrift, att så att säga hålla lynchmobben på betryggande avstånd, tar dessutom de flesta magikerakademier bestämt avstånd från nekromantin och dess utövare, deltar kanske rentav i jakter på nekromantiker som avslöjats. Så länge folket inte kopplar samman nekromantin med den övriga magin, så länge är man trygga. Inte en sekund längre. Må så vara att denna tanke faller på att nekromantin har mycket djupa kopplingar med all annan sorts magi, de flesta som finner intresse för konsten är antingen utelämnade till att själva söka upp en lärare eller utvalda, ofta som mycket unga, av en mäktig nekromantiker. Endast en barn som ingen kommer att sakna, anser man, är tillräckligt maktlöst för att sådana magiker skall våga röja sin identitet för det. Det finns även vissa hemliga sekter och kulter som tränar sina lärjungar i de mörka hemligheterna, vilka ses som en del av gudomens budskap eller kultens lära.
Somliga människor föds även med en speciell fallenhet för nekromantin. När sådana barn växer upp kommer de förr eller senare att bruka nekromanti, oavsett de vill det eller inte. Dödens krafter kallar på dem.
Av intresse är även de som självmant studerar nekromanti. De flesta sådana nekromantiker har en gång studerat vid en akademi, där de upptäckt de gamla skrifterna i ämnet och på egen hand börjat experimentera. Vissa blir utslängda, andra lämnar självmant akademin för att söka upp uråldriga mästare som kan lära dem mer. I vissa civilisationer, de flesta nu utdöda, var i äldre tider nekromantin accepterad som en del av det religiösa livet, eller som ett härskarens maktmedel. Vissa uråldriga magiker har genom sin svartkonst fortsatt att existera sedan denna tid, om än de inte alltid behållit sin levande gestalt.
Slutligen finns det faktum att de flesta verkligt mäktiga magiker åtminstone behärskar ämnets grunder. Med stigande ålder leder en magikers forskning henne eller honom ständigt till nya områden, och många finner att deras väg korsar nekromantins. Sådana utforskningar är emellertid något man gör klokast i att tala tyst om.
För att bemästra nekromantin krävs många timmars komplicerade bokstudier av livet, döden och universum. Lärjungen måste även uppnå full kontroll över sig själv och sin magiska kraft, och genom många timmars övning lära sig att bruka den. För att dessutom förstå nekromantin krävs att man experimenterar, något som kräver en regelbunden tillgång till dött material, i synnerhet människokroppar. Många läromästare, i synnerhet de som uppfostrar sin lärjunge från barndomen, knyter även in sin ofta ganska dunkla livsfilosofi i det hela. Lektioner kan få en nära nog rituell framtoning, och syftar ofta till att lära novisen att respektera, rentav älska, det som en gång varit liv men nu övergått till skuggvärlden.
Nekromantins vetenskap
Den nekromantiska magin bygger till en del på samma grunder som all annan magi. Innan lärjungen kan förstå nekromantin till fullo måste hon eller han ha bemäktigats sig både elementarmagins grunder, i vilka magins vägar till att påverka materien står att finna, och den magi som påverkar sinnet. Detta är dock inget annat än vad nekromantin står på.
Kring allt det som är eller har varit jordiskt liv formas fält eller virvlar av magisk kraft, det sk. biomagiska fältet. Kännare hävdar att det är de strukturer som bygger upp organisk materia som orsakar denna effekt genom att samla kraft ur världens magiska flöden. Det biomagiska fältet präglas av det liv som samlar det och ger så upphov till den aura som omger alla levande varelser. Den är till sin natur inriktad mot de komplexa system som utgör liv.
Animister drar sin kraft ifrån dessa fält, vilka är starkast där livet är starkast, som i stora, orörda skogar och hav. Det besparar dem det mycket svåra arbetet att styra kraften till att fungera i enlighet med livets lagar. Men när en levande varelse eller växt skadas, insjuknar eller dör, och förruttnelsen sedan sprider sig i dess materia, då får detta sin återklang i det biomagiska fältet. Det tar upp det skadade livets karaktär och blir till slut till en helt annan typ av kraft, den nekromagiska. Nekromagisk kraft alstras av allt slags perverterat liv, sjuka och skadade varelser, döda kroppar som ännu inte helt förmultnat, och av naturlig förruttnelse och nedbrytning. En nekromantiker har liksom animisten tagit till sig livskraften, men i den form det får av död och förintelse. Med sådan kraft kan materien bändas till ett mellanting mellan död och liv, genom nekromantin fås att anta ett tillstånd som inte av naturen skall kunna finnas.
Nekromantikern studerar livet och dess övergång till död, och söker förändra det mellan dessa tillstånd och andra. Hon eller han suger kraft ur död och förruttnelse för att skapa ett nytt slags liv ur död, eller göra död av det som lever. Vissa söker efter vägar att skapa evigt liv, eller att återföra de döda till de levandes värld. Andra skapar varelser som följer deras order, ting som varken är levande eller döda. En förfaren nekromantiker har en oerhörd makt över levande och döda, och kan förändra det sätt på vilket de fungerar. Ofta tycks detta som fruktansvärt för de flesta människor, då allt en nekromantiker gör på något sätt präglas av döden.