Det förflutna, nuet och framtiden existerar samtidigt som en lång, solid verklighet. Nuet är bara en kort glimt av rumtiden.
Resor framåt och bakåt i tiden är en fascinerande möjlighet, som ofta tagits upp i science fiction-litteraturen. Fast möjligheten är teoretisk - åtminstone än så länge. Men idén är inte flummig. I flera av världens mest avancerade fysiktidskrifter har det spekulerats i ämnet, och olika tänkbara tidsresor har nämnts, till exempel genom rymdens svarta hål och genom så kallade maskhål, revor i den kosmiska väven (om sådana finns).
Spontant tycker vi att det här med tiden är något ganska enkelt och självklart. Det är nuet som finns - det förgångna är borta för alltid, utom i minnet; framtiden finns inte ännu, och ingen vet hur den kommer att gestalta sig.
Men enligt tankar inom den moderna fysiken är nuet bara ett utsnitt av den fyrdimensionella rumtiden, vari vi lever. (Verkligheten har enligt Einstein fyra dimensioner: längd. bredd, höjd och tid.) Det förflutna, nuet och framtiden existerar samtidigt som en lång, solid verklighet Nuet är bara en kort glimt av rumtiden. Liksom en smal ljusstråle som följer den i en riktning. Vi upplever att vi befinner oss i den del av rumtiden, mellan det förflutna och framtiden, som Ljusstrålen aktualiserar för oss. Men de andra delarna existerar också, på samma gång.
Rumtiden är med andra ord som en jättelik limpa, där var uppmärksamhet hela tiden förtlyttas längs limpan.
Om det nu är så, skulle vi då inte kunna ändra vårt läge i rumtiden och i princip ta språng både framåt och bakåt?
Vi har frågat högskolelektor Jens Tellefsen vid Tekniska Högskolan i Stockholm (specialist på laserfysik och optronik) om detta. Han har som en hobby intresserat sig för problemet tidsresor och även hållit föredrag för allmänheten i ämnet.
Jens Tellefsen tror att det är möjligt att resa i tiden och att människan i en framtid, kanske om tusen år, kan komma att konstruera tidsmaskiner.
Det har diskuterats om man i så fall skulle kunna färdas både framåt och bakåt i tiden. En del teoretiker anser att endast resor bakåt är tänkbara: en tidsresenär blir kvar i den tid han rest till; han kan inte komma tillbaka till den tid han lämnat. Andra tror att endast resor framåt i tiden är möjliga.
Det innebär stora logiska svårigheter att tänka sig att man kan resa tillbaka i tiden och då ha möjlighet att ändra historiens gång. Hur skulle det gå om resenären till exempel återvänder till sin egen barndom, träffar på sig själv där och skjuter sitt barnjag ett skott för pannan så att det dör? Då dör han innan han hunnit växa upp och har alltså inte kunnat göra tidsresan och döda sig själv som barn - en logisk kullerbytta!
Sådana frågor vållar minst sagt huvudbry hos de spekulerande forskarna, säger Jens, och tillägger: Kanske finns det kosmiska lagar som förhindrar att orsak-verkan-sambandet upphävs.
Några forskare vill ersätta orsak-verkan-begreppet med (det engelska) begreppet consistensy. Det betyder att allting hänger ihop på ett sådant sätt att man inte kan ändra historiens gång genom besök i förfluten tid. Skulle man skjuta mot sig själv som yngre, så skulle skottet missa sitt mål, eftersom följden av handlingen på något sätt redan finns inskriven i tidens väv.
I alla händelser är tiden inget konstant flöde genom universum, utan den är bland annat beroende av med vilken hastighet en tidsresenär färdas relativt en klocka, där en observatör befinner sig. Ju snabbare han reser, desto långsammare tycks tiden gå i jämförelse med den tidräkning han lämnat - medan han själv inte upplever någon skillnad. Vid Ijusets hastighet kommer det att se ut som om klockorna ombord på rymdskeppet har stannat.
Enligt den så kallade tvillingparadoxen är det så att om en av ett tvillingpar ger sig ut på en mycket snabb resa i världsrymden och sedan återvänder till jorden, så finner han, när han kommit tillbaka, att han har åldrats mycket mindre än sin kvarvarande broder. Detta innebär att han relativt sett har rest framåt i tiden. Ju snabbare hans färd varit, desto längre in i broderns framtid har han kommit. Att det verkligen är på det sättet, räknade Albert Einstein ut. Och det har bekräftats av många experiment.
Tvillingparadoxen visar alltså att tidsresor i princip är möjliga.
Enligt Einsteins allmänna relativitetsteori kan rumtiden - limpan - ibland vara krökt. En mindre krökning finner vi till exempel nära solens yta. I närheten av en neutronstjärna, eller ännu värre ett svart hål, är krökningen enon-n. Detta gör det tänkbart att man kan ta genvägar till avlägsna delar av universum, liksom till andra tider. Det har till exempel spekulerats om så kallade maskhål, ett slags tunnlar i rumtidens geometri, vilka skulle kunna vara genvägar mellan skilda tider och platser. De har fått sitt namn genom att man tänkt på hur en mask kan borra sig en genväg genom ett äpple i stället för att ta den langre vägen runt ytan Dessa teoretiska maskhål förbinder delar av universum, som eljest ligger långt ifrån varandra i tiden och rummet Sådana maskhål skulle kunna användas som ett slags tidsmaskiner genom att hålets ena öppning fixeras och den andra görs rörlig Teorin är väl genomtänkt, även om maskhålen i dag endast existerar som lösningar på matematiska ekvationer.
Det finns också tankar om att hela universum på något sätt skulle rotera ett snurrigt universum med andra ord! Om det är så, hänger alla punkter i rumtiden ihop genom långa, slutna slingor (eng closed time loops); det finns med andra ord ingen början och inget slut, utan tiden går ständigt runt. En tänkt världsresenär skulle genom en väl uttänkt bana på en färd framåt i tiden till sist återkomma till ungefär den tid när hen startade resan. Om han vore mycket duktig skulle han, när hen kom in för landning, se sin egen rymdfarkost starta med stort buller och bång! På samma sätt skulle man vid färd rätt ut i universum till sist återkomma till utgångspunkten. Det enda som krävs för detta är att universum är krökt som en boll, dvs har en sfärisk krökning. Detta föder den kusliga frågan: Hur är det då med den fria viljan? Är alla världens händelser så att säga redan på plats i rumtiden? Är det levande skeendet bare en illusion?
Det finns också teorier om att så kallad antimateria kan röra sig bakåt i tiden. Enligt gängse definitioner är en antipartikel detsamma som en vanlig partikel som har en baklänges gående inbyggd klocka. I antimateriavärlden skulle alla händelser därför gå baklänges i jämförelse med vår värld. Man föds när man stiger upp från sin dödsbädd, man blir allt yngre och dör när man till sist kryper in i sin mammae mage! Men man upplever inte detta skeende som onaturligt; allt sker enligt lagarna i antimateriavärlden.
Fast det där är bare teorier, säger Jens, några tanker kring en verklighet som vi her väldigt svårt att förstå.
Jens berättar också att det finns forskare som menar att det i framtiden kan bli möjligt att konstruera en tidsmaskin i form av en roterande jättecylinder. Materia som roterar tillräckligt snabbt förvränger strukturen på rumtiden i sin närhet så att tid och rum nästan kan växla plats. Om rotationen är tillräckligt snabb och gravitationsfältet tillräckligt starlet, kan man förflytta sig i tiden genom att välja en bestämd omloppsbana kring den roterande cylindern. För att man skall uppnå detta måste cylindern enligt beräkningar som gjorts ha gigantiska mått: Den skall vara minst 100 kilometer lång och ha en radie på 10 kilometer. Rotationshastigheten måste vara två vary per millisekund, och tätheten hos den roterande cylindern måste motsvara en neutronstjärnas täthet. Vissa neutron stjärnor roterar faktiskt så fort, säger Jens, att det leder osökt till tanken att vi kanske redan har några tiotal tidsmaskiner ute i världsrymden, väntande på några modiga, framtida temponauter från jorden!
Ovanstående framställning bygger på informationer och material från Jens Tellefsen. Det följande är mine egna funderingar.
Om nu tidsresor i princip är möjliga, ken man kanske se prekognitionerförutvetande - som ett slags resor i tiden, åtminstone med medvetandet. Mediet/paragnosten reser mentalt fram i tiden en bit och ser vad som finns där, och återvänder sedan snabbt och berättar vad hen sett.
Tanken har ju också framkastats att en del UFOs kan vara tidsresenärer från en avlägsen framtid eller från någon högteknologisk civilisation i jordens förflutna.
Idén att UFOs kommer från andra planeter långt ute i universum har av många vetenskapsmän avvisats med argumentet att avstånden är alltför stora. Men om vissa av de spekulationer av fysiker som Jens har berättat om är riktiga och det faktiskt i princip är möjligt att ta språng från en del av rumtiden till en annan, så kanske argumentet med de gigantiska avstånden kan bortfalla som irrelevant.
En egen, amatörmässig, spekulation, som jag har, är att tidsmängden (eller -längden) är helt beroende av händelsemängden: Ju fler händelser, desto mer tic. Kanske är det så att en paragnost med sitt medvetande kan lämna vår egen rumtid och en stund - eller med en del av sitt medvetande - befinna sig utanför den i en verklighet, där mycket få händelser förekommer och där tiden därför är mycket kort: en jordisk framtid på flera år uppfattas då som helt näraliggande, och paragnosten uppfattar vilka händelser som i en framtid tycks komma att inträffa på jorden.
Ett är säkert: Tiden är ett mysterium för oss människor.