Frenologi Spådomsmetod

Hur gör man?

• Text 542976, v2 - Inmatad av Cirodite

Frenologin ska ha 42 olika områden på huvudet som man känner på.
Man känner efter bucklor, fakulteter eller organ.
Man kollar först på huvudformen sedan för man fingertopparna över huvudskålen och känner efter konturerna.
Man undersöker båda sidorna av huvudskålen.

• Text 621479, v14 - Inmatad av Pau

Källor: Sibyllans hemligheter och
Den fria encyklopedin

Frenologi

Phren - grek. med betydelse sinne, själsförmögenhet
Logia - lat. och betyder läran om, vetenskapen om

Frenologi betyder - liksom psykologi - läran om själen. Frenologin kan också beskrivas med läran som säger att våra själsegenskaper är lokaliserade i hjärnan vid vissa organ. En persons själsliga egenskaper återspeglas därför i hjärnans form, och hjärnans form påverkar skallens form. Psykologi kan i sin tur definieras som den vetenskapliga studien av beteendet och dess orsaker. Vad som mer konkret skiljer vetenskaperna åt, är att psykologin med sin existens vill klarlägga för hur vi beter oss och varför vi beter oss så som vi gör. Detta med mål att förutsäga psykologiska skeenden för främjande av en förändring om skeendena kan bidra till destruktiva beteenden. Frenologin vill, eller ville, (tempusformen imperfekt är mer adekvat då vetenskapen idag inte anses som giltig) med sin vetenskap klargöra för var våra beteenden och egenskaper är förankrade i oss och hur de samverkar, och påverkar varandra.

I slutet av 1700- talet lade Franz Joseph Gall fram sin lära om Kranioskopi. F. J. Galls vän och medarbetare Johann Kasper Spurzheim ändrade senare namnet till Frenologi. Den omfattande förståelsen som frenologerna hade för våra olika nyanserade själsförmögenheter och själsegenskaper, är som sagt att förmögenheterna och egenskaperna är lokaliserade till olika delar av hjärnans organ. Vissa egenskaper är mer utvecklade än andra, så är även det hjärnområde där egenskapen har sitt säte. Det är detta som är påverkande för formen på kraniet och är påtagligheter på skallens yttre yta. På så vis görs det möjligt att av skallens yttre form få sig en bild av karaktärsdrag och personlighet.

Frenologins fyra grundsatser

I. Hjärnan är själens organ
II. Hjärnan är inte ett enkelt organ, utan komplext och sammansatt av en mångfald till en enhet förbundna organ.
III. Den grad av kraft och energi, varmed en själsförmögenhet verkar, motsvarar under för övrigt lika förhållanden storleken av denna själsförmögenhets organ.
IV. Huvudskålens form motsvarar hjärnans.

Den första satsens anses även av naturvetenskapen vara riktig, det att hjärnan är det medvetna livets organ, medan ryggmärgen är det omedvetna livets. Skador på hjärnan orsakar alltid rubbningar i själslivet och framkallar medvetslöshet, vilket däremot inte är fallet då ryggmärgen skadas. Idag lämnas det dock utrymme för föreställning om att hjärnan är både det medvetna och omedvetna livets organ.
Till bevis för den andra satsens riktighet framhöll frenologerna den olika utvecklingen av hjärnans olika delar under skilda levnadsåldrar. Hos småbarn är de bakre hjärndelarna (med undantag av lilla hjärnan) alltid mer utvecklade än de främre. Allt efter årens lopp, influerade och påverkade av vår omgivning och av alla dess möjliga tolkningssätt för den, och som en naturlig process i våran biologiska samt mänskliga evolution, utvecklas våra olika hjärndelar successivt.
Om vi betraktar djurens hjärna (icke mänskliga djur) så finner vi att även hos så antropomorfa djur som aporna så saknas både den övre och främre hjärnvälvningen. Allt detta står i överensstämmelse med frenologernas andra grundsats, att den bakre och undre hjärnan är säte för instinkter och drifter, den övre för känslolivet och den främre för “förståndssinnet“, logiken eller tankelivet. Var och en av dessa huvuddelar består i sin tur av en mängd olika organ, vilka är säte för människans skilda själsförmögenheter, dock utan några påvisbara gränser mellan de olika organen. Trots att frenologin inom vetenskapen idag helt fallit ur bruk, så har den ändå varit en betydelsefull process och även lagt en grund för modern hjärnforskning framförallt inom hjärnfysiologin.
Vad som bör påpekas gällande den tredje satsen är att frenologerna inte jämför hjärnans storlek hos olika människor, utan endast de inbördes storleksförhållandena mellan en och samma hjärnas olika delar.
Den fjärde satsen är frenologernas mest sårbara punkt. Frenologerna anser att huvudskålen helt och hållet formar sig efter hjärnan. Detta vet vi idag inte är helt sant, men inte heller helt osant. Det skulle till och med kunna vara så att en människa har latenta anlag till att utveckla en viss egenskap, men p.g.a. t. ex politiska, kulturella, sociala eller religiösa omständigheter, inte givits möjlighet att utveckla den egenskap som kan frigöras genom anlaget, och lämnar då ett utrymme ämnat för egenskapen mellan hjärnorganet och skallens inre yta, tomt. Vi skulle alltså kunna ha utbuktningar på huvudskålen utan att ha något organ som från insidan kräver utrymme, men ha potentiella själsegenskaper inaktiva och outvecklade fast då ändå ha ett utrymme för egenskapen att utvecklas i och fylla om själsegenskapen en dag skulle få möjlighet att blomma. En annan intressant tankegång ær ifall vissa hjærnpartier ej har utvecklats just før att vi har en skalle som ær i vægen.
Åsikten om att själsegenskaperna påverkar hjärnans form som i sin tur avgör formen på skallen, stärktes genom iakttagelser och jämförelser av frenologerna. Man jämförde t. ex. en mängd personer med anlag för musik och hos dem sökt upptäcka någon för alla gemensam utveckling eller utbuktning samt inbuktning av huvudskålen. Under det utvecklade eller utbuktande området på huvudskålen anses då organet för musiksinnet ha suttit. Genom denna metod anser sig frenologerna efterhand ha lyckats lokalisera platserna för de flesta själsegenskapers organ.

Själens grundkrafter, organ och lokalisering

Enligt det frenologiska systemet delade man upp de själsliga grundkrafterna i vissa “huvud”grupper : ), ibland sju eller fem eller tre.
Vi ska här dela upp de själsliga grundkrafterna i de tre huvuddelarna, nämligen: djuriska sinnen, känslosinnen och förståndssinnen.

Djuriska sinnen (drifter)

“könssinne” (generatal)
“Barnakärlek” (infantal)
“Enhets“- eller “koncentrationssinne” (concentratal)
“Tillgivenhet” (amikatal)
“Stridssinne” (opposital)
“Verksamhets”- eller “förstörelsesinne” (akital)
“Näringssinne” (nutrital)
“Hemlighållandesinne” (sekretal)
“Egendoms”- eller “förvärvssinne” (acquisital)
12. “Försiktighet”, “omtänksamhet” eller “omsorg” (kautal)

Dessa drifter eller sinnen ær (ansågs vara) belägrade vid de bakre hjärnorganen


Känslosinnen

10. “Självkänsla” (ipsotal)
11. “Bifallskärlek” (ambital)
15. “Fasthet” (firmital)
16. “Samvetsgrannhet” (consciental)
14. “Vördnad” eller “dyrkan” (veneratal)
17. “Hoppets sinne” (speratal)
13. “Välviljan” (bonital)
21. “Efterhärmningssinne” (imitatal)
18. “Sinne för det underbara” (mirakulital)
19. “Sinne för det sköna, det ideala” (idealital)
20. “Sinne för skämt” (komikatal)

Dessa sinnen är (ansågs vara) belägrade i den övre hjärnvälvningens organ.

Förståndssinnen
A) Lägre förståndssinnen

22. “Föremåls”- eller “saksinne” (realital)
23. “Formsinne” (formital)
24. “Storleks”-, “rums”- och “avståndssinne” (amplital)
25. “Vikt”- eller “vägsinne” (ponderital)
26. “Färgsinne” (kolorital)
27. “Ort”- eller “lokalsinne” (lokaltal)
28. “Tal”- eller “sifferminne” (numeratal)
29. “Ordningssinne” (ordital)
30. “Sinne för fakta”, “händelsesinne” (fakital)
31. “Tidssinne” (tempital)
32. “Ton”- eller “musiksinne” (musikatal)
9. “Byggnads”- eller “konstsinne” (konstruktal)
33. “Ordsinne” (verbotal)

B) Högre förståndssinnen (tankekrafterna)

34. “Jämförelseförmåga”, “syntetiskt förstånd” (komparital)
35. “Slutledningsförmåga”, “analytiskt förstånd” (kausalital)

Dessa sinnen är (ansågs vara) belägrade i främre hjärnvälvningens organ.
Alla dessa själsliga indelningar ansågs inte vara partikulära utan samverkade med varandra på många kombinerade sätt.

Såväl psykologin som frenologin har som grundmål att lyckas klargöra för vad som utgör, samt ingör, människosjälens grundkrafter. Som tidigare nämnts har de mycket skiljaktig uppfattning om vilka dessa grundkrafter är samt var och hur man söker dessa. Känsla, minne och vilja, som inom psykologisk åskådning är utgörande komponenter för den grundkraft eller grundkrafter man talar om, förnekas (førnekades) av frenologer som ansåg att dessa endast är själsverksamhet, lika för varje människa, men inte är någon förklaring till själens olikheter, den för varje människa säregna karaktären. Alla människor har t.ex. Minne, men någon har bättre ordminne, medan den andre har bättre sifferminne och den tredje kanske bättre bild- eller doftminne. Hur vårt anatomiska och morfologiska tagit sig form olika beror då alltså på våra individuellt utvecklade själegenskaper. Huruvida anlaget vidarefört våra olika själegenskaper från generation till generation eller ifall det finns någon mening med att vi ens har olika egenskaper som individuellt skiljer oss åt, är frågor som inte tagits med i Frenologins paradigm. Frenologin är ingen livsåskådning och ger heller inget svar på var ifrån våra själegenskaper är sprungna ur eller från. Frenologin är (eller var) en typ av en vetenskaplig förklaringsmodell för hur vi ska avläsa en människas själegenskaper, færdigheter, via dess yttre genom observation av skallens form.