Extrem variant inom kristendomen.
Alias: jesusdyrkan och jesusdyrkare
En extrem variant av kristendomen, bildad som motreaktion på satanism och djävulsdyrkan. Anhängarna menar att allt lidande är sänt av Gud som en fostran av människan. Jesus ses av jesusdyrkaren som en förebild när det gäller lidande, snarare än som en befriare.
'Gud är Allsmäktig. Han har skapat allting, ser allting och vet allting. Han råder över allt som sker, har skett och kommer att ske. Allt Gud vill göra, det kan Han göra, och det gör Han.
Gud är Kärlek. Han är själva definitionen av Godhet. Allt han vill är fullkomligt och underbart.
Alla motgångar, allt lidande och all förödmjukelse som drabbar oss är Guds kärleksfulla tuktan. Det är en skapelseprocess som alltjämt fortgår i oss, och smärtan är själva kärnan i detta.
Människans ondska - det vill säga hennes ofullkomlighet, vilken är uppenbar hos alla folkslag och i alla religioner, är att hon i sin brist på ödmjukhet avskyr lidandet - Herrens tuktan.
Jordelivet är en prövning och en förberedelse inför evigheten. Vart vi kommer och vad vi blir efter döden beror av hur mycket av Guds tuktan vi under jordelivet var villiga att ta emot.
Fastän medvetna om detta, klagar vi då den börda Gud lägger på oss blir tung, därför att även vi är inskränkta och ondskefulla varelser.
Vi dyrkar Jesus därför att han frivilligt och utan att klaga utstod ett ofattbart lidande och en total förödmjukelse, och därmed har befunnits värdig att sitta på den högsta platsen i Himmelriket.'
Genom att vända upp och ner på frågeställningen menar man sig ha löst theodicé-problemet. Människan är ond och lidandet är gott, anser jesusdyrkaren. Då ligger det ingen motsägelse i påståendet att Gud är både god och allsmäktig. Gud fostrar människan genom lidande, och gör henne samtidigt mer lik honom själv. Jesu död på golgata kors ses därför som det ultimata exemplet och beviset på att lidandet är vägen till himmelriket.
Jesusdyrkaren anser att ju mer lidande man är beredd att utstå på jorden, desto mer lik Jesus blir man och desto större blir belöningen i livet efter döden. Samtidigt menar man att det är insikten om denna sanning som definierar jesusdyrkaren, inte hur väl man lyckas i sin ambition att bli lik Jesus.
Synd definieras av jesusdyrkaren som oviljan att erkänna Guds makt. Han måste alltså betrakta allt som drabbar honom som Guds vilja, utan undantag. Däremot ägnar sig jesusdyrkaren inte åt självplågeri, så som fakiren gör, utan överlämnar sitt öde åt den allsmäktige Guden. När han drabbas av någon motgång tackar han Gud för det och ber om kraft att utstå prövningen så länge den varar.
Jesusdyrkarens strävan är att bli en djärv och dödsföraktande representant för Jesus, som utan fruktan strider till sista blodsdroppen för sanningen om Guds makt. Han är övertygad om att vare sig Gud låter honom förolyckas på det mest fruktansvärda sätt, eller genom ett mirakel räddar honom, så är det Guds goda vilja som sker. För sin radikala och kompromisslösa övertygelse ska han en dag få lön, om det så är först efter döden.
Tanken att allt som sker är Guds vilja medför en speciell moral. Jesusdyrkaren är övertygad om att Gud har makt att tillåta och förhindra onda gärningar, och att det därför finns en mening med alla händelser som människan är orsak till. Man tror därför inte att en handling i sig kan vara fel, men väl att motivet till den kan vara det. Gud dömer efter motivet, men låter konsekvensen bli efter sin vilja. Av den anledningen ber jesusdyrkaren aldrig andra människor om förlåtelse. Istället ber han Gud att fostra honom så att hans motiv ska bli rena.
Vidare menar jesusdyrkaren att bibeln i princip är en onödig bok, då allt väsentligt inryms i den enkla sanningen att Gud är god, människan av naturen ond, och lidandet en fostran.