Voudoun
Det räcker med ordet voodoo för att frammana kusliga visioner av levande lik, dödsbringande vaxdockor genomstuckna med nålar och märkliga nattliga ritualer djupt inne i den haitiska djungeln. Men voudoun är mer än bara svart, eller ond, magi. I sin ursprungliga form fördes voudoun på 1500-talet till Haiti i Karibiska havet av afrikanska slavar. Där kom den i kontakt med slavägarnas, de franska kolonisatörernas, romersk-katolska religion. Resultatet blev att voudounkulturen anammade mycket av katolicismens föreställningsvärld, dock utan att för den skull förlora något av sin egen huvudsakligen hedniska karaktär. Många nutida haitier tror till exempel att åtminstone en av voudounkulturens ormgud Damballahs skepnader är en trogen kopia av ett traditionellt porträtt av det irländska helgonet S:t Patrick. Liksom i många religioner med orientering mot det magiska är den centrala föreställningen inom voudoun att verkligheten är en sorts fasad bakom vilken andliga krafter av mycket större betydelse verkar. Träd kan vara tillflyktsort för mäktiga andar; sjukdom och död drabbar aldrig slumpmässigt utan är alltid tecken på gudomlig eller magisk vedergällning; vägkorsningar är de ställen där människor och andar kan mötas.
I spetsen för voudouns andevärld står Legba, medlaren mellan människorna och andarna. Bland andra mäktiga gudar, eller loa, märks ormguden Damballah, en källa till mandom och makt; Erzulie, kärlekens, svartsjukans och hämndens gudinna; samt Guede, som tillsammans med sådana ondskefulla medhjälpare som den ökände Baron Samedi har makten över dödens och svartkonstens hemligheter.