Det finns många olika sätt att uppleva spökerier.
Man kan känna en närvaro. Detta är den vanligaste kontakten. Man upplever en känsla av att inte vara ensam eller att någon iakttar en. Det kan även handla om tryck- och temperaturförändringar, oförklarliga rysningar, andningssvårigheter, hörselförändringar eller en allmän obehagskänsla.
Gemensamt för dessa fenomen är att man varken ser eller hör något ovanligt. Bara känner det med det som brukar kallas det sjätte sinnet. Det är den här formen av kontakt man måste lära sig att känna igen för att inte missa den.
De flesta spökkontakter inleds med någon av dessa diffusa närvarokänslor. De, så att säga, varnar för vad som komma skall. Är man då uppmärksam och öppnar sina sinnen kan det ibland hända att man får uppleva mer påtagliga, och ibland handgripliga, fenomen.
Man kan höra dem. Det handlar ofta om poltergeistar, eller knack / buller-andar som de även kallas. Det är de som sysslar med det klassiska kedjerasslet på vinden. Det kan handla om ljudet av fotsteg, skrik, hästdragna vagnar, musik, röster, ytterdörrar som öppnas och slår igen t.ex.
Ljud är också vanliga varsel. Hemma hos oss envisas de t.ex med att spela Ebba Grön: Mental Istid, mellan 02 och 04:30 på nätterna.
Man kan se vad de utför. Utan att nödvändigtvis se själva spöket kan man se dem flytta saker, öppna dörrar, sätta på elektriska apparater, sätta lampor i gungning, skriva meddelanden etc. Det kan handla om väldigt tunga saker ibland.
Spöken som flyttar eller kastar saker omkring sig är också poltergeistar. De riktigt jobbiga kan t.ex få för sig att tända eld på hus och liknande rena attentat. De är oftast knutna till en viss person eller plats och kan vara rejält obehagliga.
Man kan se dem, ibland som man ser helt verkliga personer (eller djur). Ibland som genomskinliga gestalter men oftast som diffusa ljusfenomen eller rökliknande moln. Absolut vanligast är dock att man inte ser dem alls. Synliga spöken dyker ofta upp i samband med varsel av olika slag.
Man kan fysiskt känna dem. Det är inte speciellt vanligt, men man kan råka ut för spöken som handgripligen tar i, stryper, sparkar, lyfter eller slår människor. Då man tydligt kan känna spökets hand, fot eller vad det nu är, som om den var av kött och blod. Mycket obehagligt säger de som råkat ut för det.
Detta räknas också in bland poltergeistfenomenen och även här handlar det ofta om osynliga spöken.
En del människor har förmågan att uppleva alla dessa former av kontakt, de flesta får nöja sig med mindre. Det är tämligen ovanligt att uppleva alla formerna samtidigt.
Hur jag känner spöken: Det beror naturligtvis på vilket spöke det är, men jag har några typiska kännetecken. Dessa uppträder i stort sett varje gång.
Kyla. Det första tecknet brukar vara att jag känner ett kallt moln. Det kan vara av vilken storlek som helst men någonstans emellan handbolls- och badbollsstorlek är det vanligaste.
Kylan har skarpt avgränsade kanter och skiljer sig markant från den omgivande temperaturen. Det saknar massa och kan utan vidare passera genom kroppen.
Utomhus uppträder dessa moln ibland som stråk eller större fält. Kylan kan ibland föregås av en känsla av att vara iakttagen, av att inte vara ensam.
Andnöd. Det känns som om luften plötsligt sugs ur lungorna och jag blir tvungen att kippa efter andan. Sedan blir det tungt att andas. På något vis som att andas segflytande luft.
Detta inträffar när jag råkar gå in i någon slags spökfält. Detta fält kan vara tunt som en glasruta eller sträcka sig flera hundra meter. Det är som att gå igenom en vägg och in i ett obehagligt, instängt rum med skämd luft. Detta uppträder gärna tillsammams med hörselnedsättning. Det känns som att befinna sig inuti en ostkupa. Alla ljud blir dämpade eller försvinner. Fåglar tystnar och det slutar susa i träden trots att jag ser dem röra sig i vinden.
Även detta fenomen har tydliga gränser. Det kan räcka att gå över ett dike eller genom en grind för att allt ska bli som vanligt igen. Vänder jag tillbaka in i ostkupan blir det tyst. Jag har testat att gå in och ut ur fälten upprepade gånger i sträck och fenomenet uppstår varje gång.
Tryckförändring. Ibland kombineras kylan, andnöden och ljuddämpningen med att det känns som lufttrycket ökar. Litegrann som att dyka djupt.
Ett annat ofelbart tecken, när det gäller mig personligen, är att jag blir iskall på ryggen och nackhåren reser sig. Jag ryser och ögonen tåras. Detta kan ibland komma som första tecken, innan jag märkt av något annat.
Vad som sedan händer är upp till spökena.