Dimensioner
För att ytterligare gå in mer på hur universum fungerar tänker jag nu gå in på dimensionslära. Jag vill först klargöra en sak; när jag pratar om dimensioner menar jag inte parallella universa, utan om ett matematiskt system. En dimension är när det behövs en extra axel för att beskriva form, läge, rörelse etc. Låt oss ta en titt på de olika dimensionerna.
1D (längd)
Här finns plötsligt den första axeln. Låt oss kalla den för x. I den här dimensionen kan ett objekt vara olika långt och befinna sig på olika ställen på x-axeln. Om vi föreställer oss att vi skulle kunna leva i en sådan här dimension så skulle vi kunna se en punkt. Varför? Jo, låt oss säga att det var möjligt att ha ett öga på ena sidan av ens längd. Detta öga kan bara se längs x-axeln, det enda som då kan ses är just en dimensionsbredd. (Som kanske är oändligt liten).
2D (bredd)
Den här dimensionen har i alla fall de flesta hört talas om. Man brukar jämföra 2D med ett papper, vilket stämmer bra. Här finns ännu en axel, låt oss kalla den y. Det nya i den här dimensionen är bredd. Den kan åka upp, ned, vänster och höger och kan ha vilken geometrisk 2D-form som helst. Om vi skulle kunna se här skulle vi se en rand. Det är lätt att lura sig själv att tro att man ser sig själv uppifrån, men det gör man naturligtvis inte eftersom den dimensionen inte existerar. Man ser längs 2D-universumet som då är en dimension tjock och oräkneliga dimensioner lång. (I 360°, eller så långt som ens ögon låter en se.)
0D (existens)
I noll dimensioner finns inga axlar, så ett föremål där kan omöjligtvis ha någon form, storlek eller läge. Något kan bara existera eller ej, det är allt. Den kan dessutom bara vara en enhet stor, varken mer eller mindre. Ett 0D-universum är alltså bara en punkt.
3D (djup)
Det är i den här dimensionen du upplever nu. Z-axeln kommer plötsligt in i bilden, vilket ger möjlighet för djupet. Du kan röra dig uppåt, nedåt, framåt, bakåt, vänster, höger. Alla har talat om för mig sedan jag var liten att vi ser i 3D, men det är helt enkelt inte sant. Precis som de övriga dimensionsvarelserna ser man i en lägre dimension än man är i. Vi ser alltså i 2D, och inget annat.
Men hur är det möjligt? Vi ser ju djupet, kanske du säger. Ja det gör vi, på simulerad väg. Vi ser världen som en tavla utan djup, men tack vare att vi har två ögon som sitter i lite olika vinklar kan vi få stereoseende. Det är hjärnan som slår ihop synen från två olika ögon och bildar en känsla av djup. Detta är något hjärnan lär sig, och är inte medfött.
Men om man tittar med ett öga borde man alltså se allt som en tavla? Ja, det gör man faktiskt, men våran hjärna är smart, den vet hur långt ifrån saker är genom att ha lärt sig det. Genom att röra lite på huvudet kan du också se från lite olika vinklar, vilket ger samma effekt som stereoseende. De flesta fåglar har ett öga på vardera sida av huvudet. Har du sett hur de rycker med huvudet? Det är just för att få en bild av hur långt borta någonting är. Vill du testa det här kan du sätta upp två olika stora cirklar och placera dom olika långt borta. Vid ett visst läge kommer cirklarna se ut att ligga bredvid varandra och vara lika stora. Detta endast när du tittar med ett öga. Kanske har du också sett effekten då du vaknar upp på natten, kisandes med ett öga och blir livrädd för en stol några meter ifrån dig? Den kan nämligen se ut att vara väldigt nära, och djupseendet är borta, så det kan se ut som diverse figurer.
4D (frekvens)
Det är inte många som ens kommit i kontakt med det här begreppet, och det blir väldigt svårt att förklara den här dimensionen. Det är lite som att förklara djup för en 2D-varelse. Den skulle helt enkelt aldrig förstå. Man kan dock rita upp exempelvis en 3D-kub på ett papper därför att våran hjärna hjälper oss att se vad det är. Simulerad djupkänsla. En 2D-varelse som skulle se en sådan här ritad kub skulle inte förstå varifrån de extra strecken kom.
På samma sätt skulle vi kunna rita upp en 4D-kub här, men den skulle inte upplevas som en kub för oss. Den skulle ha en konstig form som vi inte skulle förstå. För att beskriva en 4D-symbol behövs en extra axel. Problemet för oss är; Var skulle den axeln peka om den inte får peka upp, ned, framåt, bakåt höger eller vänster? Det går helt enkelt inte. Lika lite som man kan peka uppåt när man befinner sig på ett papper. Uppåt för dom blir i sidled för oss. Om man sätter en kub på ett papper skulle den se ut som en vanlig fyrkant för 2D-folk. Givetvis skulle de inte se hela fyrkanten samtidigt, utan endast en linje som såg olika lång ut från olika vinklar. Men skulle de gå runt den skulle de nog kunna lista ut att det var just en fyrkant. En 4D-kub skulle se ut som en vanlig 3D-kub för oss, men i den fjärde dimensionen skulle den troligen inte alls vara en kub i vår bemärkelse. Vore den kubformad där skulle den se helt annorlunda ut här. 
Man skulle faktiskt kunna veckla ut en 4D-kubs sidor så att vi skulle kunna se hela 4D-kuben, men då skulle effekten bli att vi ändå inte förstod hur den satt ihop. Tänk dig att vi klipper sönder en 3D-kub. Kvar blir sex stycken sidor, formade som ett kors (locket blir stommen på korset). Skulle vi visa detta för en 2D-varelse skulle han bara se det som många fyrkanter, vilket det ju faktiskt är. Han måste fortfarande förstå djupet för att förstå hur dom skall vikas. På samma sätt kan vi skapa en trolig utvecklad 4D-kub i 3D, som nedan, men vi förstår inte hur fyrkanterna skall vikas, i vilken riktning, för att skapa 4D-kuben.
Jag kan mycket väl tänka mig att hela vårt universum är i minst fyra dimensioner, och att vi missar det allra mesta eftersom vi är begränsade till 3D-världen. Den fjärde dimensionen kan vara en rumsdimension precis som vår. Man kan faktiskt säga att vi trots allt lever i den fjärde dimensionen. Bara för att en varelse levde på ett papper betyder inte det att han inte lever i vår dimension. Han existerar i vår dimension, men missar det allra mesta av den.
Vår värld är faktiskt uppbyggt av tvådimensionella världar. Precis som en kub kan skivas i kanske oändligt många skivor (och bilda 2D-fyrkanter) är vår 3D-värld en oändligt liten del av den fjärde dimensionen. Vi är förblindade, vi missar det stora hela, vi ser bara en ytterst liten del av det som existerar. Vi är också rörelseförhindrade. Om vi kunde röra oss i den fjärde axeln skulle vi kunna byta universum utan att röra oss varken upp, ned, bakåt, framåt, höger eller vänster. Vi skulle kunna vandra längs världarna som vi önskade, och eftersom tiden tycks vara det samma som rummet så kommer vi inte heller vara fast vid vårt tidsflöde.
Vart finner man då Kärnan? I den allra högsta dimensionen? Nej! Gud är simpel, Gud är enkelheten själv. Om du läst och förstått min beskrivning av Kärnan kommer du nog se likheten mellan Kärnan och den nolldimensionella rymden.
0D låter väldigt isolerad från omvärlden, det låter väldigt trångsynt till en början, men det är för att vi ser det ur vårt perspektiv, ur Illusionens perspektiv. Faktum är att när man tittar ur 0D-perspektivet är det vi som är trångsynta.
Låt mig förklara. I 0D existerar bara en punkt, ingenting annat, denna punkt är allt som existerar i hela universum. Man kan inte titta ut över universum, för det finns inget, denna lilla punkt är universum, det vi kallar rum existerar ej. Ur vårt perspektiv existerar det punkter över allt, miljarder och åter miljarder punkter ser vi. Därför tycker vi att om en enda punkt anser sig vara hela universum så är punkten väldigt naiv. Men tänk om alla punkter vi ser är en och samma punkt? Det är där vi har svaret på gåtan. Gud existerar överallt, i varje punkt av din verklighet, det finns ingen plats där han inte är. Och detta just på grund av att allt är samma sak, allting är samma kärna, uttryckt på olika sätt.
Men hur kan universum vara på olika sätt när den bara är en och samma sak? Det är lite svårt att få in i våra huvuden, men det enda Kärnan är, är allt. Den är allt som existerar, sammanfattat till en punkt. Precis som samtliga av dina celler innehåller hela din DNA-kod, men ändock är cellerna olika. De begränsar sig.
Om Kärnan nu upplever det som att det är vi som är trångsynta, och vi upplever det som att Kärnan är trångsynt, vem har då rätt? Gud? Nej, faktiskt inte. Det är en gudomlig tudelning som verkar paradoxal för vårt begränsade medvetande. Både och stämmer, ingen tolkning är fel. Kärnan är troligen väl medveten om detta.Vidare så har jag funderat lite kring universums existens. Om universum nu skapades (ur vår synvinkel) för ca 13,7 miljarder år sedan, varifrån skapades det? Vart var denna utlösare? Och om universum nu har en viss storlek, vad finns utanför? Svaret på dessa frågor är att vårt universum skapades ur intet ur vår synvinkel, medan det skapades av Kärnan ur Kärnans synvinkel. Det existerar ingenting utanför universum, och då menar jag inte tomrum, utan ingenting. Absurt? Det finns en annan form av universum som beter sig på det här viset; ett virtuellt universum!
För att återgå till spelet en spelvärld är programmerad. I världen finns det lagar (naturlagar för oss, hur saker beter sig), samt objekt. I vårt virtuella universum existerar vissa saker, men existerar någonting utanför världen? Nej! För det är inte programmerat, det finns inte. Betyder det att universumet är oändligt stort? Nej, naturligtvis inte.
De små medvetna gubbarna i spelet kan söka universum från atom till atom utan att hitta spelets skapare, för han är helt enkelt inte en del av det universumet. Spelets skapare kan dock titta in i deras universum, titta i vilken tid som helst, gå till vilken del som helst, ändra på lagarna, ändra på objekten. (Nu är inte Gud på detta viset, han är spelvärlden och mer därtill, detta var bara ett tankeexperiment.)