Under låg och mellanstadie var jag ganska ofta för mig själv. Jag brukade gå omkring och upprätthålla en slags känsla av gemenskap med omgivningen. En gemenskap med naturen.
Jag har under hela min uppväxt betraktat andra människor utifrån. Hur de samtalar med varandra. Blivit intresserad för en del psykologi.
Jag vet inte när, men någon gång började jag uppmärksamma det här med känslor i hjärnan. Speciellt tydligt blev det iaf under högstadiet och gymnasiet.
När man gjort ett matteprov känns hjärnan minst sagt mörbultad. Jag brukar beskriva det som att det känns som en hjärnblödning. För det käns varmt, sipprande, vått, lite kladdigt. I huvudet alltså.
Annars så tror jag att de flesta har uppmärksammat att man kan ha olika känslor i huvudet. Man kan vara avslappnad och man kan vara intellektuellt ansträngd. Även trötthet, huvudvärk, mm har sina känslor. Det första var att jag uppmärksammade dessa känslor.
Jag märkte att när man kommit ut från en svår och lärande lektion så kändes hjärnan på ett visst sätt. Så efter en stunds rast så förändrades denna känsla. Jag uppmärksammade dessa förändringar.
Vissa känslor i hjärnan är behagligare än andra. Men vad som kändes speciellt obehagligt var övergången från den intellektuellt ansträngda känslan till den avslappnade. Det kändes som om hjärnan slog emellan de båda tillstånden. Jag tror att detta hände speciellt bara för att jag uppmärksammade det.
Under en kort period var en mindre mardröm att sitta på lektionerna i skolan för när jag började gå över till den här intellektuella känslan så började hjärnan slå emellan tillstånden och det blev en slags psykisk tortyr. Jag tyckte samtidigt att det var kul att uppleva en sådan här känsla som typiskt psykfall skulle kunna ha. Man skulle kanske kunna bli galen om den här känslan skulle blivit konstant.
Men jag började att öva mig nu när jag kände hur de olika känslorna i huvudet kändes. Jag började försöka gå emellan det avslappnade och det koncentrerade tillståndet. Detta var klart enklast vid de tider då jag hade de här slagen fram och tillbaka. Det var troligen någon slags labil känsla. Så jag började inbilla mig själv att jag hade en viss kontroll över det hela.
Detta höll jag på med under en viss tid. Vet inte hur länge. Det var ju inget som jag målmedvetet höll på med. Det är bara en sak som kommit som en del av vardagen. Kanske ungefär som man kan komma att börja tillämpa någon annan slags mental aktivitet av någon sort när man t ex sitter på bussen eller liknande.
Långsamt kom känslan av att jag kunde länka mig med andras själar. Det var inget som jag kunde bestämma över. Men vid tillfällen då jag läst om paranormala fenomen, eller kanske bara funderat på dem, och då speciellt fenomen angående själen och kärleksbudskapet, så gick det lite förbluffande faktiskt att förnimma en viss kontakt med en person som satt i någorlunda närhet. Det tog kanske 10 sekunder elelr så för den smygande känslan att infinna sig. Detta när jag ungefär tänkte mig hur aurorna eller själarna smälter ihop lite.
Det gick inte att när som helst visualisera detta och lyckas. Det var mycket speciella tillfällen då jag bara kände för det. Det rörde sig om spontana experiment. Oftast så har jag ingen som helst motivation för att experimentera med ESP eller liknande. För normalt är det bara teorin som jag intresserat mig för.
Så kom det sig att efter jag på biblioteket läst en del ur en bok av ett medium som hört andars röster i sitt huvud och som lärt sig en del om livet och döden och beskrev ett kärleksbudskap gällande reinkarnation mm, som tyvärr rörde mig. Tyvärr, därför att jag har en slags motvilja mot känslor. Det är något som tynger mig. Och bland annat eftersom jag har mycket gott minne av alla möjliga stunder ur min barndom, roliga och tråkiga, så har jag börjat tro att det är medfött. Dvs att det är något från ett tidigare liv.
När jag lämnade biblioteket och tog bussen hem så kände jag mycket tydligt hur min känsla i hjärnan förändrades på ett par sekunder när jag tittade på en viss person. Och när jag tittade på en annan så försvann den känsla och en ny kom. Och dessa känslor var karakteristiska för de olika personerna. Jag spenderade tid för att experimentera genom att gå från en person till en annan och tillbaka till den första igen. Jag upplevde hur denna känsla i mitt huvud var riktigt konsekvent. Och det var verkligen tydligt hur känslan uppkom starkt och klart då jag såg på någon. Eftersom jag var på en buss så var det ofta nacken jag studerade, men det gjorde ingen skillnad.
Enda sättet att dra sig tillbaka var att inte titta på någon. Då återkom den känsla jag hade från början. Och det var ofta en lite svagare känsla. Då och då verkade tiden rätt för att pröva lite mera. Så med tiden så upptäckte jag att ett visst moment i känslan när jag kopplar upp med någon annan är den samma. Det är något som känns i mitten av huvudet eller så. Förutom det så kan känslan variera mycket från person till person.
Jag började använda andra personers pigghet när jag själc kände mig så trött och dåsig att jag knappt kunde gör annat än att sova. Men när jag då kopplar upp mig så är själva uppkopplingskänslan stimulerande. Vid ett tillfälle så steg en kille som tydligen varit ute och sprungit, på bussen. Han hade träningsoverall, mm. Han kändes extra klar i huvudet. I andra fall kan jag verkligen vilja undvika någon eftersom denna har en grävande hemsk huvudvärk. Iaf så får jag huvudvärk av personen.
Med tiden så började det bli lättare och lättare att koppla upp sig när man kände för det. Och andra känslor började bli lite mer än endast förnimbara. Speciellt en känsla i hjärtchakrat. Satt jag nära personen så kunde jag känna mer än bara huvudet. Dessa känslor har blivit något tydligare med tiden. Men det känns fortfarande inte så jättemycket.
En dag lyckades jag med en kul grej. Jag ville pröva att muntra upp en kille som satte sig jämte mig. Så jag satte igång med att först koppla upp mig. Sedan så försökte jag skapa en glad tanke. Det gjorde jag enkelt nog genom att bara le. Fast jag var på mitt vanliga neutrala humör så leendet var väl mest visualiserat. Sedan så försökte jag få gladheten att strömma över till den andra personen. Jag tänkte mig ungefär hur gladheten flödar över från den ena astralkroppen eller vad det kan vara till den andra. Jag tänkte mig det ungefär som det ser ut när en cell håller på att dela sig. Så var kopplingen. Så tänkte jag mig en ström från mig till honom.
Och efter en stund så verkade det fungera. Iaf blev jag ganska ohejdat glad. Och som en reaktion av det så sände jag lite till och så blev jag ännu gladare. Och nu var det nästan lite dumt... Så att man typ nästan skrattade på bussen... Tja. En snegling eller så gav mig intrycket att det hjälpt lite iaf. Dvs att han känt av något av det. Anmärkas kan att jag då hade lärt mig att hålla kontakt någorlunda utan att titta på personen. Jag s a s koncentrerar mig mentalt på personen.
Så idag gjorde jag det igen. Det var väl kanske inte frågan om att testa. För nu för tiden så har jag ganska god kontroll över denna upplänkningsförmågan och kan göra det med bättre eller sämre resultat när som helst.
Denna gång så var det en tjej som satt bakom mig. Jag hade knappt sett henne ordentligt ens. Men jag lyssnade på pratet mellan henne och en till. Så när den ena gick av så var den andre trött. Jag såg iaf hur hon lade huvudet mot fönstret. Så först så tänkte jag sända över lite pigghet till henne. Inte för att jag hade någon att bjuda av, men när jag gjorde det så blev jag grymmepigg själv! Efter det så sände jag lite gladhet. Och det gick bra det också. När jag började komma till den hållplats där jag skulle gå av så släppte jag kontakten och kände hur jag började bli trött igen. Dåsig. Men jag var ändå ganska nöjd. Och när jag gick av bussen så hade tjejen visserligen huvudet mot rutan, men hon log. Kul, tänkte jag. ... Det kanske funkade...
Tja. Nu på eftermiddagen idag så upptäckte jag en kul grej. Jag kunde, som det kändes, koppla upp mig mot de där affischerna som sitter i stan. (Ni kanske inte sett dem. Men det är bilder på tjejer och killar med H&M-kläder...) Kul. Tänk om man kan börja använda fotografier eller så!
En sak som jag aldrig slutet med är mina speciella dagdrömmar som jag haft sen iaf femårsåldern, om inte hela mitt liv. Det handlar om första gången jag visar upp mina paranormala krafter. Typ levitation, eldbollar, PK, mm. Dessa dagdrömmar faller jag in på spontant.
Och det verkar som det börjar hjälpa...