normal
Psykologi eller ESP?
Det är ett välkänt faktum att vissa forskare ovanligt ofta får positiva resultat i sina experiment, medan andra praktiskt taget aldrig får det. Man har då börjat spekulera i möjligheten att det finns något som kan kallas en försöksledareffekt, alltså om den som genomför ett försök kan paverka resultatet.
Att det kanske finns något som kan kallas en försöksledareffekt inom parapsykologin upptäckte man tidigt. Redan på 30-talet berättade de medier och försökspersoner man testade, att de kände sig blockerade om en skeptiskt eller negativt inställd person var närvarande vid ett försök. På senare år har man testat försöksledareffekten experimentellt, men vi ska ha klart för oss att om den finns så är den komplicerad. Om en forskare inte lyckas så kan företrädare för forskareffekten alltid säga att han/hon själv förhindrar den, och om det inte sker medvetet så sker det omedvetet. Vad svarar man på det?
Att olika forskare har olika lätt att få bra resultat är på sätt och vis inte så märkligt. Fenomenen är subtila och bör också vara känsliga för hur motiverad, avslappnad osv försökspersonen är. Och detta hör i sin tur bero pa hur försöksledaren fungerar tillsammans med försökspersonen och vilken roll försöksledaren har i försöket, men också pa hans egen psiförmåga, eller möjlighet att aktivera försökspersonens psiförmåga.
Man utgår i vanliga experiment ifrån att det är den som är utsedd till försöksperson som ska påverka resultatet, och att påverkan sker avsiktligt och medvetet. Detta kan te sig märkligt med tanke på att psi-effekter oftast är spontana. Försöksledareffekten står för att någon eller några andra än den som är utsedd som försöksperson påverkar resultatet. Det kan vara försöksledaren, men också någon annan person som på något sätt är inblandad i experimentet, t ex den eller de som förbereder eller utvärderar försöket.
Kan man bortse från eller bortförklara dessa olika försöksledareffekter? Hur i så fall? Är det bara efterhands-konstruktioner? Om de verkligen finns, kan man då lägga upp vattentäta försök? Om en forskare vill testa en given hypotes, kan han då utforma ett test och vara säker på att kunna dra någon säker slutsats? Hur ska vi se på upprepbarhet om en forskares attityd ska ingå i försöket? Måste vi kanske överge begreppen försöksperson och försöksledare och det synsätt som ligger bakom? Många frågor återstår att lösa när det gäller försöksledareffekten.
normal
En av de starkaste mest upprepbara effekten är experimentledareffekten. Dvs att vissa forskare lyckas bättre än andra med att producera psi i sina experiment. Det finns alltså några forskare som i experiment efter experiment får lyckade (signifikanta) resultat, medan det finns andra som aldrig får det. För ytterligare andra varierar det. Det har framlagts tre teorier för denna effekt:
1. Psi-teorin. Experimentledaren har själv en parapsykisk förmåga och påverkar på så vis experimenten. Detta grundar sig på teorin att det bara är ett fåtal människor som har denna förmåga. (Den vanligast förekommande teorin är att alla har en parapsykisk förmåga.) De flesta parapsykologiska laboratorieexperiment använder vanliga människor utan speciella uttagningskriterier. Om bara ett fåtal har förmågan skulle den totala effekten bli mycket liten, såvida om det inte fanns en person med parapsykisk förmåga som ständigt närvarade, dvs experimentledaren eller någon assistent.
2. Artifaktteorin. Experimentledaren lämnar omedvetet (eller medvetet) en lucka i kontrollen över experimentet. Dvs att det aldrig var psi som demonstrerades, utan att fp kunnat på normala vägar gissa sig till svaren eller fått sublima signaler om det rätta svaret.
3. Psykologi-teorin. Experimentledaren är duktig på att skapa den rätta miljön som är nödvändig för att fp ska demonstrera psi. Jag tror att denna teori stämmer bäst.
normal
Tanken att det finns en försöksledareffekt framfördes första gången när några av de tidiga forskarna vid Duke University upptäckte att de inte hade samma förmåga som J B. Rhine att få goda resultat, berättar Rogo. När de iakttog Rhine i arbete, såg de en tänkbar förklaring till hans framgångar. Han kunde vara en fullständigt charmerande person, och han tycktes ha en utpräglad talang för att få sina försökspersoner att prestera goda resultat Han kunde skapa en atmosfär av spänning och entusiasm vid sina försök.
Kan dessa psykologiska faktorer vara grunden för försöksledareffekten? Ja, det verkar rimligt, menar Rogo. Och han berättar om en klassisk demonstration på 30-talet av Margaret Price och J. G. Pratt, vilka arbetade på det parapsykologiska laboratoriet vid Duke University. Price tycktes ha gåvan att få positiva resultat på sina ESP-tester, medan Pratt genomgående misslyckades, fast han trodde starkt på existensen av ESP.
De båda forskarna ställde sig fragan om Margaret Prices goda resultat berodde pa fel i hennes experiment. För att ta reda på detta gjorde de en undersökning. Försökspersonerna var barn trån ett barnhem. Price testade några av barnen, medan Pratt tyst såg på. Sedan bytte de roller. På det viset testade båda forskarna samma törsökspersoner under samma förhållanden och på samma sätt. Resultatet blev alltid detsamma: Price fick hela tiden lyckade resultat, medan Pratt misslyckades.
Skillnaden mellan Prices och Pratts resultat är inte något unikt inom parapsykologin. På 60-talet gjorde i New York Karlis Osis och Douglas Dean försök med klärvoajans. Osis började experimenten, men sedan han blivit sjuk, fortsattes de av Dean. De grupper som testades av Osis, gissade signifikant bättre än slumpen. Deans grupper gjorde det inte.
I dag vet vi, skriver Rogo, att det finns vissa psykologiska skillnader mellan framgångsrika och icke framgångsrika försöksledare. Parapsykologen Gertrude Schmeidler gjorde 1979 en undersökning av detta. Hon gjorde upp en lista över tramstående parapsykologer och delade sedan upp dem i två kategorier: framgångsrika och icke framgångsrika. Under en sammankomst för parapsykologer gjordes videoinspelningar av flera av dessa forskare, när de höll sina anföranden. Dessa inspelningar visades sedan för en grupp studenter, vilka ombads att placera in forskarna på olika skalor med avseende på deras personliga egenskaper. Resultatet blev att studenterna genomgående bedömde de framgångsrika forskarna som vänligare, mer sympatiska, mer entusiastiska och mer skämtsamma än de icke framgångsrika. De icke framgångsrika ansågs framför allt vara lättirriterade. Studenterna visste inget om undersökningens innebörd och syfte.
Detta resultat upprepades i England av Carl Sargent. Denne samlade psykologiska tester av elva parapsykologer som var kända för att vara antingen framgångsrika eller icke framgångsrika i att locka fram psi under ganzfeldexperiment. Testerna visade att de framgångsrika försöksledarna var mindre reserverade, allvarliga, introverta och neurotiska än sina icke framgangsrika kolleger.
Är nu Susan Blackmore en kylig, besvärlig, oangenäm person som hindrar sina försökspersoner att visa ESP? frågar Rogo och svarar: Nej, hon är i själva verket spontan, entusiastisk och har ett gott humör - ja, hon är just en sådan person som man tycker borde få positiva resultat! Men Carl Sargent har analyserat några psykologiska tester som gjorts med henne, och de visar faktiskt att hon har just sådana personlighetsdrag som är vanliga hos icke framgångsrika forskare.
Kan det möjligen vara så, spekulerar Rogo, att Blackmore med sin egen (negativa) ESP och PK omedvetet blockerar sina försökspersoners psi-förmåga?
Rogo ger ytterligare ett exempel på vad som kan vara en negativ inverkan från en parapsykolog. Han observerade detta själv på universitetet i Edinburgh 1972. En kvinna, Mary, testades. Hon var blind men kunde tala om färgen på de föremål hon rörde vid. En grupp parapsykologer, deltagare i en konferens, gjorde informella experiment med henne och fick mycket goda resultat, ungefär 90 procent träffar. Det var stimmigt omkring Mary, och hon kan inte ha vetat när den kände parapsykologen John Beloff kom in i andra änden av rummet, bakom ryggen på henne. Men plötsligt förlorade hon till sin egen förvåning fullständigt sin förmåga.
Nu är det så att Beloff, trots sin entusiasm för parapsykologin, är en notoriskt misslyckad försöksledare.
Efter konferensen i Edinburgh talade Rogo med det kända mediet Ena Twigg. Han visste att Beloff en gång gjort experiment med Ena, med negativt resultat, och frågade henne om detta. Hon sa att hon tyckte mycket bra om Beloff men att det var alldeles omöjligt för henne att visa prov på parapsykologisk förmåga i hans närvaro. Hon visste inte vad det berodde på, men så snart han kom in i rummet, kändes det som om en barriär omslöt henne.
Rogo berättar också om parapsykologerna West och Fisk, som på 50-talet gjorde ett experiment där försökspersonerna fick sig tillsända förseglade kuvert som vart och ett innehöll en bild av en klocka med visare. De skulle gissa vad visarna pekade på och sedan återsända kuvertet. Vad försökspersonerna inte visste var att hälften av kuverten hade gjorts i ordning av West och hälften av Fisk. Det anmärkningsvärda var att försökspersonerna gissade mycket bra på de kort som handhafts av Fisk men misslyckades helt med dem som West haft hand om. På något sätt tycktes West ha påverkat de kort han hållit på med, och försökspersonerna kände den negativa influensen. Resultatet stämde med det faktum att West, liksom Beloff och Blackmore, hade rykte om sig att aldrig få några positiva resultat. Fisk och West upprepade sedan sitt experiment, med liknande resultat.
Dessa erfarenheter tyder starkt på att det finns en försöksledareffekt. Men skeptikerna erkänner naturligtvis inte dess existens, för om de gjorde det, skulle de slå undan en väsentlig del av den grund de själva står pa: deras egna negativa resultat skulle framstå som ogiltiga.
