Vaisnavism
Vaisnavismen är en av de två stora inriktningarna inom hinduismen och kretsar kring dyrkandet av Visnu, vilket anses vara Gud. Inom Vaisnavismen finns ett antal olika inriktningar eller traditioner som även om Vaisnava-filosofin är i grunden densamma, fokus sätts på olika aspeketer eller gudomar.
Gudar inom Vaisnavismen är Visnu, Krishna och Rama, med sina feminina motsvarigheter Laxmi, Radha och Sita.
Specifikt för Vaisnavismen är filosofin om att varje individ är en evig och odelbar ande, jiva. Medans andra varianter av hinduismen pratar om antingen om individens förintelse eller individens uppgående i gudomen, talar Vaisnavismen om individens eviga separata existens. Därför kallas ibland Vaisnavismen för personlighetsfilosofi, då personligheten och individen har en fundamental särställning.
Medans olika former av Vaisnavism har olika detaljförklaringar, så är en typisk Vaisnava-förklaring att ytterst sett det finns tre typer av andliga energiformer. Den maskulina guden, Krishna (Visnu), den feminina gudinnan Radha och så ett nästan oändligt antal evigt individuella och särskiljda själar, jivas. Vaisnava-filosofin handlar mycket om relationen mellan dessa tre.
En i väst populäriserad form av Vaisnavism är dyrkan av gudomen i form av Radha och Krishna, ofta med ritualer (tantra) i magnifika tempel. Denna form är i grund och botten en form där gudomen har en balanserad form av hälften kvinnlig och hälften manlig och mycket av dyrkan är baserad kring relationen mellan dessa två.
Vaisnavismen delar den uppfattningen om det materiella kretsloppet av reinkarnation, samsara, men skiljer sig från andra hinduiska religioner i vad som händer när man har brutit sig ur detta. När man lever som människa på jorden, eller någon annan planet, så är själen bunden till en materiell kropp och man tvingas att leva enligt de regler som gäller för den kroppen. När man dör tar man en ny materiell kropp och tvingas att leva efter dessa villkor. Orsaken till detta är helt enkelt att man önskar göra det. När man har brutit sig ur denna reinkationskretslopp i den matierella existensen, så väntar inte uppgående i gudomen, inte heller ett upphörande av existensen, utan istället en evig existens utanför materiell inkarnation, som varande helt igenom den andliga energignista som man är. En Vaisnavas strävan är dels att inse att man är bunden till en falsk materiell identitet och dels bygga upp sin andliga existens så att man kan leva som oberoende andlig varelse på egen hand. Det religiösa livet är därför inriktad på en andlig uppbyggnad, eller växt. Detta sker främst genom hängivenhet till gudomen, då enligt Vaisnavas, skälet till att man tar en materiell existens är att man vill glömma Gudomen och leva som en liten gud själv. Eftersom den egentliga andliga existensen består av ett samförstånd mellan individen och det gudomliga, så innebär självförverkligande och befrielse att återupprätta detta samförstånd. När man har uppnått denna relation, dels till gudomens båda delar, Gudinnan och Guden, Radha och Krishna och dels till alla andra självar, jivas, så föds man inte i den materiella världen längre utan lever istället i den andliga världen, Vaikhunta. Den existens man då tar är evig, då det inte finns varken födelse eller död i den andliga existensen. En del själar lever där i ett parförhållande, där den ena väjer att polarisera sig i feminin riktning och den andra i maskulin, men man kan också leva i mer lika förhållanden. Allt beroende på ens egen smak.
Enligt Vaisnavas är den materiella världen en förvrängd spegling av denna andliga existens, så allt som finns här finns i en sorts andlig urform även där. Vår form med två ben och två armar anses också vara en sådan spegling av den andliga naturen, även om det finns andra andliga former som inte speglas.
En djup förstålse inom Vaisnavismen är också att hela existensen egentligen är en manifestation av olika former av andlig energi. Genom interagerande mellan dessa energier kommer allt annat. Den materiella världen skapas genom ett interagerande mellan den Gudinnan och Guden, Radha och Krishna i form av gudomlig förening eller sex. Detta är då alltså arketypen för sex på jorden, en representant för gudinnan, en feminin varelse, och en representant för guden, en maskulin varelse, förenar sig och en avkomma kommer från denna union.
Ytterst i Vaisnavafilosofin (eller en gren av den) är den högtstående acintya-beda-abedha-tattva filosofin. Den säger att vi individuella själar, jivas, är både samtidigt delar av gudomen och separata. Dvs. såsom delar av gudomen är vi också gud, men som evigt separerade är vi separerade från gud. En förståelse är då att självförverkligande innebär att inse att vi är delar av Gud och alltså är Gud. Samtidigt säger alltså Vaisnaver att vi också är evigt separerade och lever som sådan i en relation till Gud. Gud är alltså Radha och Krishna separat, eller tillsammans, men inkluderar också oss själar.
Inom Vaisnavismen uppenhåller man sig väldigt mycket kring karaktären av denna andliga existens, karaktären hos gudomligheten, karaktären på relationerna mellan de tre parterna, Gudinnan, Guden och de evigt separerade själarna. Alla dessa räknas ytterst som personligheter så Vaisnavism är sett på detta sätt en andliga personliga relationers filosofi.