Hedniska Högtider
Man har gått tillbaka till förkristna högtider och har åtta heliga dagar (sabbater) om året: Vår- och höstdagjämning, vinter- och sommarsolståndet, och fyra andra dagar.
Varje sabbat symboliserar något i livets kretslopp och även om det låter aningen incestuöst ibland är det trots allt bara metaforer som inte ska tolkas bokstavligt. Även om det till synes handlar om Guden och Gudinnans liv och död så är det naturen det egentligen handlar om. Guden är solen och Gudinnan är Jorden, och alla vet att solen tenderar att försvinna under vinterhalvåret, då naturen går i dvala.
Yule (vintersolståndet, jul) är då Guden föds av Gudinnan. Dagarna blir återigen längre än nätterna och ljuset återkommer till världen. Tiden är ingen anpassning till kristendomen, som man skulle kunna tro. Juletid har i många förkristna kulturer setts som en födelsetid för gudomar. Det var helt enkelt kristendomen som anpassade det för sitt eget bruk på 200-talet, eftersom Jesus trots allt påstås varken vara född år noll eller den 24/25 december.
Imbolc (2 februari, kyndelsmäss) är Gudinnans tillfrisknande efter födelsen. Även om vi inte kan se det alltid, så håller naturen sakta på att vakna till liv igen, efter vinterns kyla.
Ostara (vårdagjämningen, påsk) är då Gudinnan klär Jorden med grönska och vaknar upp på riktigt efter vintersömnen. Nu ser vi vårblommor spira och träden börjar förhoppningsvis också bli gröna.
Vid Beltane (Valborg, första maj) är Guden en ung man som blir kär i Gudinnan. De förenas, vilket leder till att Gudinnan blir havande med Guden. Fågelungar kvittrar i träden, och de andra djurens ungar börjar också nyvaket att titta fram.
Vid Litha (sommarsolståndet, midsommar) är jordens fertilitet som allra störst, och man har traditionellt hoppat över brasor för att vara fruktsam under året. Nu börjar dagarna bli längre igen, något man inte gärna tänker på när solen skiner och nätterna är både ljusa och varma. Guden blir allt äldre för var dag som går.
Lughnasadh eller Lammas (1 augusti) är början av skörden. Gudens styrka börjar härmed att avta på riktigt i och med det att hösten är på väg. Den första skörden bärgas och bär plockas av ris och buskar. Traditionellt är att baka bröd på den här sabbaten.
När Mabon (höstdagjämningen, tacksägelsedagen) kommer är skörden avslutad för säsongen och Guden förbereder sig för att lämna sin fysiska kropp och påbörja resan in i evigheten. De vet bägge två att Han lever kvar inom Gu-dinnan och ska återfödas. Äpplen skördas, den sista sådden tas in, och träden börjar skifta i färg, från olika gröna nyanser till gyllene gula eller röda.
Samhain (30 oktober, allhelgona) är Wiccanernas farväl till Guden som dör, precis som naturen tycks göra, men bägge ska komma att återfödas. Samhain är också det Hedniska nyåret. Nästa år börjar dock inte förrän vid Yule, då allt börjar om igen och årets kretslopp är komplett. Tiden mellan Samhain och Yule är en tid att släppa det som varit under årets gång, och istället förbereda sig för nästa år.
Många firar även fullmånen varje månad, s.k. esbat. Vissa firar även nymånen. Månen symboliserar livet. Man föds, lever och dör, precis som den, och allt går runt i ett kretslopp. Reinkarnationstron är utbredd hos Wiccaner, även om vissa säger sig inte tro på tidigare liv. Hur de får det att gå ihop med en av religionens grundtankar är bortom min fattningsförmåga.
Även om man glömmer att fira en sabbat eller esbat så behöver man inte skämmas, för det gör inget. Kanske är man upptagen med annat just den dagen, och då kanske man firar en dag när det passar bättre. Eller inte alls. Valet är upp till utövaren. Men det är alltid trevligt att hylla naturens skiftningar, sär-skilt i glada vänners lag.