normal
Vem var nu Eileen Garrett? Hon föddes i grevskapet Meath på Irland och hette som barn Eileen Jeanette Vancho. Själv angav hon sina psykiska krafter som sprungna ur sin hembygd. Där togs magi och trolldom på fullt allvar. Småfolket ansågs vara lika verkligt som boskap och villebråd Hon lät alltsa utan hämningar eller fruktan sin andliga kraft utvecklas. Alla trodde, eller sa sig åtminstone tro. på ett liv efter detta. Det eviga livet predikades ju också av kyrkan, som hade ett fast grepp om befolkningen.
Döden blev för Eileen Garrett en påtaglig företeelse Såväl fadern som modern begick självmord. Endast ett av hennes fyra barn, Eileen Coley, levde till vuxen ålder. Garrett blev även änka.
Redan som ung llyttade hon från Irland. Forst bodde hon i England, sedan i Frankrike och slutligen i USA. Hon blev amerikansk medborgare och förläggare. Hon hade många vänner bland författare: Patrick Dennis, D H Lawrence, William Butler Yeats, George Bernard Shaw, Thomas Mann, Aldous Huxley, Robert Graves och H G Wells.
Hon lyckades få ihop en större summa pengar, bl a ett ansenligt belopp från filantropen Frances T Bolton, och kunde grunda Parapsychology Foundation som stöd åt vetenskaplig forskning inom de områden hon intresserat sig för, nämligen det mystiska, det ockulta, det okända och det till synes oförklarliga.
Själv ställde hon sig till förfogande för psykiatriker, psykologer och parapsykologer i forskningssyfte. En av dem som utförde experiment med henne var J B Rhine, förmodligen världens genom tiderna mest kända parapsykolog.
Kännetecknande för Garretts nästan halvsekellånga verksamhet som medium är hennes rykte att vara absolut hederlig. Hon tycks aldrig ha försökt med fusk och hon tog aldrig betalt för sin medverkan. Hon kom inte heller själv med förklaringar till de resultat hon uppnådde. Analyserna överlämnade hon till vetenskapsmännen att utföra.
77 år gammal dog Garrett i Frankrike 1970. Hennes dotter Eileen Coley, gift med en fransman, tog över skötseln av Parapsychology Foundation.
normal
Inom tidningsvärlden insåg man det publicistiska värdet av att kunna få trycka artiklar som berättade om Doyles tillvaro efter jordelivets slut. Den australiensiska tidningsmannen lan Coster ville ordna en lämplig seans. Chefen f ör National Laboratory of Psychic Research, Harry Price, fick i uppdrag att med hjälp av det mest framgångsrika mediet som stod till buds arrangera försöket. Prices val föll på Eileen Garrett.
R 101 störtar
Seansen hölls den 7 oktober, kvartalsdagen efter Doyles död. Garrett satte sig till rätta, andades djupt men jämnt och sjönk på sedvanligt vis allt längre in i trans. Plötsligt började tårar trilla nedför hennes kinder. Hon förmedlade en mansröst som sade: Hela luftskeppets skrov verkade... för mycket för hennes motorkapacitet... Funktionsdugliga Iyftverket för litet... Stora lyftverket dåligt beräknat... höjdrodret har fastnat. Stopp i oljeledningen.
Eileen Garrett talade inte med sin vanliga röst utan med en som det föreföll mansröst men det var inte Conan Doyles. Vad var detta? Sekreteraren Beenham stenograferade ner allt.
Seansdeltagarna tycktes dock kunna enas om att det var flyglöjtnant Carmichael Irwin.
Löjtnanten hade gått en fruktansvärd död till mötes två dagar tidigare. Han hade varit befälhavare och pilot på den brittiska zeppelinaren R 101 som då var världens största och dyraste luftskepp och som på sin jungfruresa från England till Indien fattade eld och störtade i Frankrike den 5 oktober 1930 mellan klockan 2 och 3 på morgonen. Av de 54 ombordvarande undkom endast sex med livet i behåll. Självklart var alla tidningar fulla av rapporter om och bilder på olyckan.
Irwins ande skulle alltså i tekniska termer ha beskrivit hur olyckan gått till.
Därefter uppträdde en ande som faktiskt utgav sig för att vara Doyles, men denne kom med några intetsägande uttalanden, något som ju tyckts vara det vanliga på dessa spiritistiska seanser. Den delen av seansen som behandlade Doyles eventuella existens pa andra sidan döden blev i sammanhanget ointressant. Så mycket mer kom Irwins meddelande att diskuteras.
Garrett var inte tekniskt kunnig och visste ingenting om luftskeppskonstruktioner. Det måste däremot antas att hon läst i tidningarna om olyckan och måhända hört eller läst tekniker kommentera den.
Harry Price skickade seansuppteckningarna till Royal Airship Workes, som ligger i Cardington. Det var där zeppelinaren byggts. Protokollet togs om hand av en person som hette Charlton och som betecknades som expert på R 101 :s konstruktion. Charlton sade sig vara förbluffad över den exakthet med vilken Garrett i transtillstånd redogjort för katastrofen. Dessutom påstod han att en del hemliga detaljer kommit fram under seansen. Just detta ansågs vara bevis på att det spiritistiska meddelandet inte kommit från tidningarna utan från Irwin (eller någon annan initierad).
Nu visade det sig att Charlton inte var ingenjör eller flygare utan en av de 400 arbetarna på flygplansfabriken. Detta behöver ju inte betyda att han inte skulle besitta de kunskaper som behövdes för att bedöma seansproto- kollets innehåll rätt. Han skulle ju till och med kunna ha vetskap om hemligstämplade detaljer.
Vad som däremot var värre och som gjorde att hans objektivitet genast itrågasattes var det faktum att han var en ivrig spiritist. Visserligen behöver inte heller det automatiskt innebära att han inte skulle ha kunnat göra en riktig bedömning, men i en sådan här känslig fråga är det säkrast att inte tillmäta hans analys något avgörande värde.
Seansprotokollet företeddes därför för två odiskutabelt väl kvalificerade ingenjörer på f:abriken. Deras utlåtande gick stick i stäv med Charltons. De menade att de flesta tekniska detaljer i protokollet helt enkelt var felaktiga. Frågan hade emellertid redan hunnit bli infekterad. De två ingenjörerna var inte spiritister, så det skulie kunna t innas skäl att även ta deras analys med en nypa salt, av omvända skäl jämfört med Charlon så att säga.
Viktigast var måhända att det kunde f:astställas att det, tvärtemot vad Charlton påstått, inte fanns något hemligstämplat material om R 101. Till yttermera visso förhöll det sig så att luftskeppet hade diskuterats en hel del i tidningspressen före jungfruresan. Fabriken i Cardington var nämligen statsägd och labourpartiet, som då var regeringsbildande, hade lanserat fabriken som mönsterbildande. Ett privat företag byggde samtidigt luftskepp och ett konkurrensförhållande hade uppstått.
Arbetet i Cardington hade skyndats på och det hade påståtts att ingenjörer och tekniker kritiserat vissa lösningar, men att de avfärdats av den regerings- trogna fabriksledningen. En hetsig offentlig debatt hade i alla f:all uppstått och den som tog del av den fick veta det mesta om R 101.
Att Garrett med all sannolikhet inte tagit del av denna debatt är en sak, att det gick att få uppgifter från annat håll Jn t rån döda är en helt annan och myc- ket viktigare sak. Den spiritistiska teorin är alltså bara en av flera och dessutom en i vetenskapskretsar föga trovärdig sådan. Om Garrett inte fått sina uppgifter från Irwin, så måste hon ha fått dem från annat hålk Om uppgifterna inte var så märkvärdiga (och dessutom delvis inte helt korrekta) så kan hon ha snappat upp dem från olika håll. Coster, som tidningsman, hade säkert följt debatten debatten och en förklaring är att Garrett telepatiskt läste av Costers tankar och i sitt transtillstånd dramatiserade materialet så att deltagarna uppfattade det som kommande från Irwin.
Även icke parapsykologiska förklaringar kan givetvis anföras.
Hur nu analysen än görs, så är det ett f:aktum att denna seans bidrog till att göra Garrett ryktbar. Tidningarna framställde det som en sensation att Garrett fått kontakt med Irwin och sen- sationen var ett faktum långt innan de mer allvarliga analyserna tog vid. Här illustreras på ett utmärkt vis att man i parapsykologiska forskningssammanhang aldrig skall gå ut med några resultat innan de noggrant analyserats. Allm.inheten och journalisterna är vid en senare tidpunkt inte så villiga att ta del av vad de slutliga forskningsresultaten säger.
normal
Eileen Coley, gift Garret levde mellan 1893 - 1970. Hon föddes på Irland, men flyttade så småningom till New York. 1951 bildade hon Garret Parapsychology Foundation, vilket stöttade vetenskaplig och seriös forskning.
Garret ställde ofta sig själv till förfogande för diverse experiment. Ett experiment som blev vida omtalat, genomfördes 1931. En psykiater och hans sekreterare fanns med, när hon från en lägenhet i New York skulle försöka se en läkares mottagning på Island. Läkaren hade förberett experimentet genom att placera olika föremål på sitt skrivbord. Hon beskrev de olika sakerna, citerade ett stycke ur den bok som läkaren läste medan försöket pågick, samt berättade att läkarens huvud var bandagerat. Läkaren bekräftade allt som hon hade sagt. Han sa sig också ha känt hennes närvaro, under experimentet.
Garret hade en nästan femtio år lång karriär som medium. I hela sitt liv var hon dock i tvivelsmål om vad hennes gåvor bestod i.
