normal
År 1967 presenterade tidningen Life en man med en fantastisk förmåga. Ted Serios kan få sina tankar att fastna på fotografisk film genom att bara stirra in i en kamera och koncentrera sig starkt. Han håller ett litet rör, en gismo, framför kameralinsen. Bilden av en bil ovan är hämtad ur Lifeartikeln, där den sägs vara framställd med tankekraft.
Den svenska tidskriften Det okända beskrev hans metod i sitt första nummer, som kom ut år 1983:
Ibland använder han en liten plastcylinder, där ena ändan är täckt med vanlig cellofan, och den andra där cellofan täcker en bit svärtad film. Vid andra tillfällen använder han bara en hoprullad pappersbit.
-Syftet med 'gismon' är att undvika att fingrarna skymmer linsen på kameran, säger Ted Serios själv."
Syftet med 'gismon' är att undvika att fingrarna skymmer linsen på kameran, säger Ted Serios själv.
Strax efter Life's reportage skickade tidskriften Popular Photography tre män för att utforska Ted Serios. Två av dem är fotoexperter och alla tre kunniga i trolleri.
De kom snabbt underfund med att de kunde upprepa Serios prestation genom en specialpreparerad gismo, med en diabild i den ena ändan och med en lins i den andra ändan, som hålls närmast kameran.
Vad som behövs, utöver sådan utrustning, är en trollkonstnärs förmåga att hyta ut föremål mot varandra.
Efter att Serios gjort tolv misslyckade försök med polaroidkameran tyckte de sig se honom göra en manöver för att byta ut gismon. Sedan bilden hade tagits begärde de att få se gismon, men trots tidigare löfte vägrade Serios att låta dem se den. Vid andra tillfällen, då han utsatts för sträng kontroll med bl a kroppsvisitering, har han helt misslyckats att få fram några anmärkningsvärda bilder.
Efter artikeln i Popular Photography har Serios dragit sig tillbaka från rampljuset. Ingen har bevisat att han fuskat genom att ta ifrån honom en preparerad gismo. Det behövs emellertid inget sådant bevis för att man ska avstå från att tro att han hade övernaturlig förmåga. Det räcker att konstatera att han aldrig åstadkom något som inte kan åstadkommas med hjälp av teknisk utrustning och trollerikunskap.
Da vi ser en trollkonstnär trolla fram en kanin ur en hatt tar vi för givet att han gör detta med hjälp av utrustning och fingerfärdighet. Om han påstod att han skapade kaninen med magisk kraft, skulle vi förmodligen begära att han upprepade konsten under noggrant kontrollerade omständigheter. Vägrade han detta, skulle vi inte ta hans påstående på allvar.
Det finns ingen anledning att bedöma Ted Serios på något annat sätt. I synnerhet inte som flera trollkonstnärer har tagit upp hans konststycke på sin repertoar, och genomför det minst lika övertygande som Serios själv.
normal
Fenomenet Ted Serios
Sedan 1964 har professor Jule Eisenbud, psykoanalytiker vid universitetet i Denver, Colorado, USA, gjort en rad experiment med ett original från Chicago vid namn Ted Serios, och de experimenten får nog räknas till de mest egenartade i den moderna parapsykologin.
Serios har en specialitet: via en kamera kan han genom stark mental koncentration överföra sina tankebilder till en fotografisk filrnremsa och sålunda ge upphov till psykofotografier av byggnader, föremål m. m. Denna förbluffande förmåga har vållat forskningen allvarligt huvudbry, och den har inte bara avfärdats med en förströdd axelryckning. En re dogörelse public e r ad e s av Eisenbud 1967 och blev något av en sensation. Följande år utkom den som pocketbok med titeln The World of Ted Serios (Simon and Schuster, N.Y.).
I boken finns många fotografier som Serios på psykisk väg har skapat fram och som är motsvarigheter till av honom själv eller andra valda illustrationer i böcker och planschverk. Psykofotografierna visar i sina grunddrag mer eller mindre klar likhet med originalen. Men det inträffar också att överensstämmelsen
blott är partiell eller att bilderna alls inte kan identifieras. Vid ett tillfälle var förebilden en etsning med motiv från medeltidsstaden Rothenburg. Serios bild har en prägel av medeltida stadsbebyggelse, men därtill inskränker sig likheten. Inte den strukturala överensstämmelsen utan stämningen är här det gemensamma. Triumfbågen i Paris var målet för ett annat försök, men i stället för Arc de Triomphe visar filmen en romersk valvbåge. Ibland uppträder vad som kallas blackies (underexponerade) och whities (överexponerade) filmrutor, som är genomgående suddiga och konturlösa. Härtill kommer att Serios paranormalt (genom telepati eller klärvoajans) igenkänner bilder i ogenomskinliga, slutna kuvert; han försöker sedan transponera dessa bilder till filmen på samma sätt som sina övriga visualiserade föreställningar.
En omständighet som väckt diskussion är att Serios under försöken använder ett slags cylinder, som han kallar gismo (helt enkelt ett plaströr tillslutet i båda ändar med cellofan) som han enligt uppgift behöver för att begränsa synfältet och ljustillflödet och hindra fingrarna från att komma i vägen för linsen. Fackmän som undersökt denna gismo har konstaterat att den inte kan vara gömställe för mikrofilmer eller något annat som skulle kunna förklara bildproduktionen.
Det har inte varit lätt att experimentera med en så excentrisk person som Serios. Enbart hans kopiösa whiskykonsumtion är ett problem. Eisenbud skildrar drastiskt hur Serios med spänd intensitet stirrar in i kameralinsen och formligen skakar under ansträngningen och spänningen att med tanken påverka filmen, medan andhämtningen blir flämtande och hjärtat bankar i abnormt uppdriven takt. Då och då tar han plötsligt en paus och kommenderar fram double Scotches on the rocks - om för att lugna nerverna och komma över situationens vanskligheter eller av någon annan orsak må lämnas därhän. Först efter dessa förberedelser kan man vänta sig att något intressant inträffar, d.v.s. att mer eller mindre tydliga bildstrukturer framträder på bildrutan.
Eisenbuds första möte med Serios ägde rum på Palmer House i Chicago, varvid en del försök gjordes. Trots whiskyfaktorn och all bepansrad skepsis blev, Eisenbud inte så litet imponerad av vad han fick se, och en överenskommelse träffades om fortsatt experimenterande i Denver inför kompetenta bedömare.
En stor del av bokens kommentarer kretsar kring Eisenbuds personliga reaktioner, hans ständiga försök att skaffa sig säkerhet och övervinna alla tvivel, egna och andras. Han kan till slut mönstra 25 vetenskapligt kvalificerade vittnen som är övertygade om att fotografierna inte tillkommit genom trick eller på annat normalt sätt.
Vid sidan av diskussionerna för och emot psykobildernas äkthet och de speciella villkoren för deras tillkomst försumrnar Eisenbud inte att visa att förloppen från olika synpunkter kan belysas genom paralleller med kända parapsykologiska företeelser och även i viss mån förklaras psykoanalytiskt genom att hänföras till bestämda tendenser,
önskningar och attityder hos Serios. Vid några kontrollförsök i Denver användes som måltavla en illustration av Westminster Abbey, hämtad ur en engelsk turistbroschyr. Serios lyckades verkligen få fram ett avtryck på filmen som häpnadsväckande kongruent återger en del av Westminster Abbeys klocktorn.
Vid ett annat försök var målobjektet ett slott i Frankrike, benämnt Maintenon. Serios förklarade att han inte exakt visste vad det rörde sig om men att det var någonting någonstans i Frankrike. Just då var han helt upptagen av tanken på att Mariner IV snart skulle befinna sig i närheten av Mars. Dessutom fantiserade han om att i anden kunna försätta sig dit. Psykobilderna visade olika varianter av en rymdkapsel som till formen erinrade om tornen på slottet Maintenon. Överensstämmelsen med drömlivets associativa omvandlingar är i ett fall som detta frappant. Egendomligt nog visades vid en presskonferens i Vita Huset flera veckor senare en avbildning av exteriören till ett nykonstruerat bemannat rymdlaboratorium som direkt liknar Serios foto, men det är väl närmast en tillfällighet.
En annan gång råkade Serios strax före ett försök bläddra i en bok om Rom, där det fanns en bild av kyrkan Santa Maria di Loreto och den framför kyrkan resta Trajanuspelaren. På ett av hans foton framträdde kyrkans kupol och på ett annat övre partiet av Trajanuspelaren, båda fullt klara och igenkännliga som om de hade fotograferats på vanligt sätt. Detta är endast isolerade avsnitt av drömartat sammanvävda föreställningar, som är förbundna med varandra genom knappt märkbara trådar, vilket framgar av Eisenbuds ingående analys.
Med tiden varierades försöken på mångahanda sätt. Inbjudna deltagare anmodades att själva tillhandahålla kameror, om de önskade. De hade full insyn i alla detaljer och obegränsade möjligheter till kontroll. Gismon reducerades till en enkel papprulle, och då flera sådana var i bruk vid en enda seans, kunde de obehindrat granskas av envar.
Det visade sig att Serios inte nödvändigt behövde ha omedelbar kontakt med kameran. Han kunde till slut dirigera tagningarna på ända till 66 fots avstånd. Smaningom kom man på att beslöja linsen med tape, som släppte igenom ljus men inte lät skuggspelet av linjer och former nå filmen. Då linsen var beslöjad blev det inga bilder, och då den avlägsnades ur kameran blev bildkvaliteten sämre, men detta kan givetvis bero på psykologiska faktorer. Förloppen tycks inte ha mycket med fysikens optiska lagar att göra. Om man band för ögonen på Serios, hade det ingen hindrande verkan och inte heller om man höll handen framför linsen. Överexponerade filmrutor, whities, kom fram även om praktiskt taget inget ljus träffade filmen, och blackies producerades då kameran hölls i ett sådant läge att ljus flödade in genom den oskyddade linsen.
Vid en session överlämnade Serios kameran till en av de närvarande och lät Eisenbuds dotter, Joanna, hålla papprullen över linsen och rikta den mot honom själv där han stod mitt i rummet i full belysning. Resultatet borde ha blivit en bild av Serios, men i stället porträtterades Joanna från hans synvinkel.
En annan gång bad Serios återigen en åskådare att ta hand om kameran och rikta den mot honom. På bilden framträdde en stol, ett bord och ett piano, men deras inbördes läge var förändrat i jämförelse med verkligheten. Bilden representerar ett montage som inte kan ha astadkommits med normala medel.
Det befanns att fenomenen inte förändrades om Serios med olika avskärmningsanordningar isolerades från elektromagnetisk och annan strålning. Vid ett av dessa försök placerades han i en Faradays kammare tillhörande Research and Engineering Department of the Gates Rubber Company i Denver. Bolagets chefsfysiker, Mr. Hurry, tillhandahöll film och kamera och var närvarande vid försöken. Serios fick bilder både inne i kammaren och då Eisenbud höll kameran utanför på några fots avstånd. Målobjekt: en bild med pressade, färgstarka symmetriska mönster som gav Serios intrycket av ögon som tittar på en rad människor. Psykobilden visar i förgrunden tre i bredd marscherande gestalter och i fonden långa rader av otydliga figurer.
Medan andra medier omsätter sina intryck i levande visioner, objektiverar Serios sina på film. Det ena är, menar Eisenbud, inte mer begripligt eller obegripligt än det andra. I fallet Serios finns emellertid en fysisk komponent. Det förefaller som om han direkt påverkade filmemulsionens molekylstruktur, något som för tanken till påstådda iakttagelser vid s. k. fysikaliska mediers seanser med deras emanationer och materialisationer som numera mest betraktas som historiska relikter från en gången forskningsera. För Eisenbud mynnar problemet ut i den filosofiska uppfattningen att den parafysiska och den fysikaliska världen inte är väsentligt skilda utan tillhör olika aspekter av en för alla gemensam objektiv värld, som dock endast kan upptagas i våra subjektiva uppfattningsformers ram. Dualismen mellan ande och materia är ett sken. Men tillfogar Eisenbud: För dern som inte låter trösta sig av filosofiska abstraktioner, kvarstår problemet hur anden kan röra en enda molekyl. Förklara det, och resten är lätt.
För att acceptera ett fenomen måste vi vara vana vid det, sade Charles Richet, och det villkoret är ju inte uppfyllt i dessa aparta sammanhang. Fenomenens egendomliga karaktär och relativa sällsynthet ger oss dock inte anledning att förneka deras existens om de är väl dokumenterade och undersökta.
Detta korta referat ger endast en svag föreställning om mångsidigheten och grundligheten, lärdomen och skarpsinnigheten i denna omfångsrika studie. Eisenbud har senare i Journal of the American society for psychical research (1970, nr 3) i samarbete med fototeknisk expertis framlagt nytt material som visar att Serios även får fram bildstrukturer på videoband. Man kan inte undgå att se det funktionella sambandet mellan den mänskliga individen och dessa yttre manifestationer, även om de djupaste bakomliggande orsakerna är höljda i dunkel.
